Varde halva priset på ljusslingor

»Och Gud sade: ›Varde ljus‹; och det vart ljus.«

Första Moseboken

Jag vill vara tydlig med att alla har rätt till sin tro. Verkligen. Från den ståndpunkten viker den här portalen inte en tum.

Men nog måste även den mest ortodoxa utläsare av Bibeln kunna hålla med om att ovanstående citat helt enkelt inte stämmer?

Alla vet att om man vill ha ljus – exempelvis i sin nya lägenhet – så får man gå på Clas Ohlson.

Igen.

När folk berättar för er att de precis har flyttat och att de nu bor »ganska centralt« så är det antagligen Clas Ohlson på Drottninggatan de syftar på. Det är där man bor under de första veckorna, har jag märkt.

I kväll tvingade jag mig dit igen bara för att det sms-vibrerat till i min telefon. Och om det just sms-vibrerar till i min telefon nu för tiden så vet jag att det är Club Clas som vill mig någonting, och den här gången erbjöd kundklubben halva priset på alla ljusslingor – ett erbjudande som bara gällde under just dagens datum!!!

Då spelar förutsättningarna mindre roll. Då ignorerar man att man är trött, rödflammig och håglös efter ett nyss avslutat träningspass, att man dessförinnan tillbringat en segare halvdag i skolan och att man också ägnat en hel förmiddag åt att – efter år i en tvättmaskinsbenånad lägenhet – återupptäcka fenomenet »tvättstuga« med allt vad det innebär*.

(*= Har man min optimistiska tidsuppfattning så innebär det bevisligen att man till slut står och sista-sekunden-kastar in fortsatt dyblöta kläder i sin lägenhet, som en gammal Titanic-maskinist som forslar in kol i en eldstad, innan man måste springa iväg till tunnelbanan.)

Jag är både döpt och konfirmerad, men jag är kristendomskritisk nog för att veta att ljusslingor är ingenting man bara får av högre makters lösa »varde«-uppmaningar – nej, det är någonting man får passa på att tillskansa sig efter ett sms från Club Clas.

Så jag gick runt där. Letade ljus i alla dess former. Tjocka ljus, ljus med få volt, ljus med många volt, tunnslingiga ljus, tjockslingiga ljus, ljus som slocknar via sensorer och ljus som inte slocknar via sensorer. Jag tror jag frågade samma säljare om var olika lysdioder fanns så många gånger att han måste vakna upp med träningsvärk i sin högra pekarm imorgon bitti.

Som tur var har jag tillgång till en bild som illustrerar hur jag ser ut varje gång jag äntrar ett Clas Ohlson-varuhus:

Till slut fick jag ihop den där korgen ni såg i inledningen av inlägget. En korg full i ljus. Den typen av branded content-korg som Gud gett till sina lärljungar efter hans »varde ljus«-kommentar ifall hans världsbyggande sänts i ett program på TV3.

Jag styrde med bestämda steg mot kassan. Jag hade kunnat gå långt som fotbollsspelare ifall jag haft möjlighet att använda samma bestämda steg på fotbollsplanen som det jag använder när jag ska navigera mig ut från ett Clas Ohlson-varuhus när varukorgen är fylld till belåtenhet. Kön är inte så farlig, jag kommer fram till kassabandet relativt snabbt och jag kan för första gången på kanske hela dagen skönja en framåtrotation i att snart ska jag få ta några fortsatt bestämda steg ut ur det här människomyllret och susa hemöver med vetskapen om att nu, äntligen!, har jag väl ändå gjort den sista Clas Ohlson-rundan för den här vintern.

Jag langar upp alla ljuskällor på varubandet. En efter en blippas igenom med van kassörnäve. Men så stannar den unge mannen i kassan till vid mitt köp av batterier.

Han håller upp sexpacket med AAA-batterier mot mig, möter min glåmiga och tröttkörda »ta mig härifrån«-uppsyn och så bara PANG!—så slänger han ur sig en gåta. 

De har just nu ett specialpris om man köper tjugo batterier, förklarar han, där man får femtio kronor i rabatt. Jag tittar ner på det han håller i handen, som jag ännu inte fått köpa. Är det sex batterier? Nio? Tio? Jag är för trött för att kunna måtta upp de små rackarna i den blå papplängan och räkna efter.

»Tjugo batterier räcker i tolv år«, säger han.

Jag fortsätter försöka räkna efter vilken dum mängd batterier det kan vara som jag fipplat med mig, men är oförmögen att luska ut hur många det lilla papphöljet kan dölja.

»Hur många är det jag håller på att köpa just nu?«, frågar jag och tittar på den unge mannen i kassan som en Fångarna på Fortet-deltagare brukar kolla på Fader Fouras.

»Tio«, svarar han.

»Och nu borde jag köpa… tjugo?«

»Du kan förstås köpa tio, men de räcker bara i tre till fyra år. Köper du tjugo så räcker de i tolv år och just nu får du femtio kronor rabatt.«

»Och då kostar det?«

»Hundra.«

»Med rabatten?«

»Med rabatten.«

Jag vänder om och tittar på den tilltagande kön som börjar ringla sig lång bakom mig och vänder mig sedan mot kassakillen igen med exakt den här minen:

»Så… hundrafemtio innan?«, frågar jag, till hälften för att jag är så pass trött i huvudet att jag faktiskt undrar det, till hälften för att kunna försöka köpa mig tid för att kolla på den lilla kassaskärmen vad han har knappat in för kostnad på mina ynka tio batterier. Där står ingenting. Han jakar förstås: hundrafemtio innan.

Jag försöker sammanfatta snabbt i huvudet. Tjugo batterier. Tolv års brinntid. Hundra kronor nu. Mot en mindre totalkostnad, men bara tio batterier och bara tre års brinntid. Oklart exakt pris. Min nya makroekonomiska del av hjärnan susar igång på närmast överhettat högvarv. Vad säger Phillips-kurvan om de långsiktiga investeringarna går ner? Ökat C nu, visst, men vad händer med minskat I på sikt??? Kan jag ens räkna på det här utan att ha tillgång till variabeln för vad tio batterier kostar att köpa idag?

Jag höll på att glömma att registrera mitt Club Clas-medlemskap och få samtliga ljusslingor rabatterade, medan all min tankekraft ägnades åt denna matematiska lilla batteri-gåta. Till slut har jag för mig att det kom förbi en liten kortväxt fransos som tog mig i näven och joggandes drog mig därifrån och att vi tillsammans sprang nerför en smal spiraltrappa. Bakom mig, ekandes i trapphuset, tycker jag mig höra Clas Ohlson-kassörens Fader Fouras-stämma ropa »jag älskar ej ljuset och natten är min dag, eluttag har jag icke men kan ändå lysa?«.

 

Jag kom hur som helst hem och har nu hunnit genomföra den andligt fattige mannens »varde ljus«-besvärjelse (typ krypa runt på knäna, leta eluttag och försöka veckla ut meter och åter meter av ihoptrasslad lamptråd).

Och det vart ljus.

Nu hoppas jag att först när vi kommer fram till inredningens Andra Mosebok, där Gud säger »varde nya hyllplan«, så kommer jag att behöva besöka Clas Ohlson igen.