Ny sanning: är det någonting man inte vill bli liknad vid så är det en positivhalare

Jag har ju varit ute på marknaden ett tag. Säg sedan slutet av maj, början av juni månad.

Nej, inte den marknaden, där har jag fortfarande inte klivit ut (även om jag redan innan mitt inträde på den marknaden tror att jag kan ha lanserat ett för hela marknaden användbart begrepp, då jag formulerade att jag gärna kunde ät-äta men inte dejt-äta, när en »ska vi inte gå ut och äta middag nån gång?«-framstöt riktades mot min fumliga och ännu ej marknadssjösatta person. Så om ni får begreppet ät-äta kastat i era nyllen i era Tinder-konversationer framöver så vet ni vem som sjösatt det).

Nej, jag pratar om lägenhetsbytarmarknaden. En marknad jag fram tills i slutet av maj knappt visste existerade, men som formligen blomstrar av bytessugna individer med olika nivåer av lynnighet i frekvensen vad gäller mejlsvar.

En dag ska jag skriva det stora inlägget om mina månader på sajter som Lägenhetsbyte.se och den mycket luddigare men kanske till slut effektivare Björnsbytare. Så sent som härom veckan var jag med om en incident så luddig att jag vid återberättandet för mina vänner först glömde bort den allra mest bisarra detaljen – den som var helt uppåt väggarna dråplig, ja, närmast filmiskt övertydlig i sin komik; som om min hjärna skyddat sig med hjälp av den beprövade teorin om bortträngda minnen.

Den dagen är dock inte idag.

Idag vill jag bara meddela att jakten kan vara över. Jag gör mitt allra yttersta för att inte ta ut någonting i förskott, men hela natten sov jag oroligt för att jag oroade mig för ifall köket skulle vara för litet; mitt dröm-jag sprang oroligt runt i min potentiellt nya lägenhet och måttbandsmätte kylskåp och famlade efter ugnsluckor, så det verkar gå sådär. Hela mitt medvetna och mitt undermedvetna är tyvärr inställt på ett byte, som – för att det är som med lägenhetsbyten som med allt annat i livet – förstås kan spricka i precis vilken sekund som helst.

 

Jag tänkte skriva det här inlägget på universitetets bibliotek, men sanna mina ord: aldrig är du så ouppskattad som när dina näsgångar tvingar dig till aktiv mun-andning inne på en tyst avdelning i ett bibliotek.

 

Aldrig är du så ouppskattad (som vid mun-andning på bibliotek), allt man vill ha av livet (är ett bra förkylningsknep); det är stora sanningar den här portalen slänger sig med nu för tiden. På tok för stora, antagligen, men kanske är det ändå någonting nytt, det här med de stora sanningarna och det bombastiska fastnitandet av dem.

Och man vill alltid komma med någonting nytt.

På sistone har jag läst väldigt mycket. Tagit upp en bok här, bläddrat några sidor, plockat upp en annan, läst några kapitel, tagit upp och fortsatt på en gammal bok som jag varit halvvägs igenom, snabbläst någon tunnare pamflett: allt för att jag varit sugen på att läsa hur andra människor skriver. Jag har alltid velat lära mig hur man skriver av människor som är mycket duktigare än mig, alternativt jag (ni ser). Jag tror att det är därför jag läser förhållandevis långsamt: för att jag inte vill sluka i mig själva berättelsen och gå vidare utan stanna till vid författarnas användande av kommatecknen, mäta av deras längd på meningarna och kanske framför allt – och ni ser här och nu varför det är viktigt, ja, jätteviktigt för hela den här portalens fortsatta läsbarhet – fundera kring hur de undviker att skriva in så enormt många bisatser mellan två långa bindestreck.

Nu har den här typen av läsande intensifierats och jag tror jag vet varför.

Jag har på kort tid snubblat över ordet »positivhalare« flera gånger, på flera håll.

Och är det något man inte vill bli liknad vid – och håll i er nu, för här kommer ytterligare en hårt fasthamrad sanning, efter ännu en av dessa långa bisatser som jag själv (som skriver dem!) har börjat störa mig på och som ni antagligen strax också kommer störa er på! – så är det en positivhalare.

Och så ofta känner jag mig just som en positivhalare, som bara står och vevar och vevar i min lilla rullvagn så att samma gamla slinga pyser ut ur klaviaturen. Jag gillar ju begreppet vev väldigt mycket, för dess inneboende yvighet och oberäknelighet, men en positivhalare står för en av de allra sämsta vevformerna: en monoton och förutsägbar vev som följer ett förmallat mönster.

Och jag vill inte vara en positivhalare! Jag vill komma med nya slingor, nya ljud och inte minst missljud; jag vill inte veva runt, runt, runt, år efter år efter år som portalinnehavare – jag vill rycka och knycka i sidled till dess att spakarna blir skeva och hela möblemanget börjar låta annorlunda.

Det är en smädelse jag kommer börja använda: dels för att det är ett vackert ord och dels för att folk inte kommer att ta så illa upp, tror jag. Så fort någon säger nej till någonting yvigt för att istället gå i gamla hjulspår så ska jag vara där med en »men din jäkla positivhalare!!!«-smocka i tryn- eller chatt-telefon-höjd.

 

Så på samma sätt om ni blir medbjudna ut av någon som tydliggör att det handlar om att ät-äta så vill jag att ni när ni i framtiden blir smädade med ny-smädelsen »positivhalare!!!« ägnar Pirkt.se:s språkliga sprängkraft en tanke.

 

Till saken igen. Man är ju, och det här vet ni redan, aldrig så ouppskattad som när man enkom använder munnen för andhämtning inne i en tyst bibliotekssal. Så istället för att sitta kvar som en levande reklampelare för såna där kinesiska SARS-masker så tog jag mig till mitt potentiellt nya område, via min potentiellt nya tunnelbanestation, för att promenera runt i närområdet och bekanta mig, ja, riktigt gona in mig i det som när som helst kan ryckas ifrån mig.

(Inte för att jag otrivs i mitt nuvarande område. Alls inte. Jag skulle gärna, om hyrorna och marknaden tillät, bo kvar i Solna- och Sundbybergs-området. När jag under visningarna med mina spekulanter lovprisar området som fint och härligt så följer jag helt klart god mäklarsed vad gäller sanningshalt.)

Redan i tunnelbanans rulltrappa upp så mötte jag en äldre man som hade en blå keps med ett gult- eller guldaktigt tryck centralt på skärmen. En GIF-supporter, hann jag tänka, innan jag rullade närmre och vid mötet kunde se att det stod »KB«. Han höll inte på Giffarna, han höll på Kungliga Biblioteket (antar jag).

Det är nog rimligt. Sannolikheten att Sirius-mittfältaren och app-utvecklaren Philip Haglund skjuter KB i sank redan på söndag torde vara låg.

Jag läser den, vad–kan–det–vara, tredje eller fjärde av Bodil Malmstens bloggböcker just nu och där har hon dels flyttat till vad hon bara beskriver som en »tråkig stadsdel« i Stockholm, efter att ha bott i en fransk hamnstad som hon mig veterligen aldrig nämner vid namn.

Det hade onekligen någonting och kanske hade det även haft någonting i det här forumet, om jag hemlighållit mitt potentiella område utan istället bara försökt beskriva det i ord.

Jag märkte vid dagens promenad – som, via T-centralen och tåg till Sundbyberg och gång hem därifrån, var ungefär ett Lilla Drevet-avsnitt lång – att det är ett område där man (kanske åt vilket håll man än promenerar) till slut når ett Pom & Flora-café, vilket jag tror är någon form av högborg för den stockholmska eliten när det gäller mjuggsponsrade blogginlägg.

På vägen fann jag också den här skylten:

Och jag kan för lite om elektronik (i allmänhet, men framför allt efter att ha vuxit upp i en elektrikers hem*) för att slå fast det: men visst är det där ett subtilt pekfinger till PK-etablissemanget med deras miljömärkningar och watt-snåla men fula nya lampor???

*= Ett bra test för att testa din eventuella elallergi vore att tillbringa en helg i mitt föräldrahem. Allt som kan låta eller lysa på automatiserat kommando låter eller lyser på automatiserat kommando.

Mitt potentiella område (jag kommer behöva ta bort det här inlägget i efterhand ifall den här flytten inte går igenom; det kommer att vara för smärtsamt att se tillbaka på) innehåller alltså ett av alla creddiga bloggcaféer och gammal gubbig el-konservatism. Det borde ändå vara svårt att ta på uppstuds, tycker jag.

På vägen hem testade jag den nya Citybanan från T-centralen. Där saknades inte bara elektroniska skyltar om varifrån och när tågen skulle gå, utan hela vänthallen var helt befriad från stolar – som om någon nitisk folkhälsovetare fått fria tyglar i arkitekturen.

Alltså helt befriad. Helt!

Hur befriad?, frågar du fortfarande?

Så här befriad:

Någon-har-känt-sig-tvungen-att-släpa-med-sig-en-sån step-up-bänk-från-gymmet-för-att-få-sitta-befriad.