Jag är i Italien. Jag hann precis mellanlanda i Stockholm på söndagskvällen efter en Way Out West-helg i Göteborg (mer om den senare, antar jag, då en kulturtext på Pirkt.se – typ nåt om att »Frank Ocean var magisk« – kanske kan göra hela resan avdragsgill???) innan jag på måndagsmorgonen begav mig till Milano.
Milano som stad var ju ganska fin, väldigt trevlig – men ännu mer stängd. När man precis flugit bort ifrån en stad där ICA Maxi-varuhusen håller öppet till 23 på söndagskvällarna, ifall någon skulle behöva spontanspringa in och köpa på sig ett paket ägg, så borde man kanske ha känt att det var uppfriskande kontinentalt att komma till en stad där till och med jättekedjor som HM klappat igen nästan all verksamhet och helt sonika satt upp en »vacanza«-skylt i papp på fönstret, tillsammans med ett glatt meddelande om att de är åter i september.
Men det var förstås också lite snopet. Inte att just HM stängt, förstås (alla såna butiker får gärna klappa igen), men jag hade faktiskt gjort vissa efterforskningar kring vilka second hand-butiker man borde besöka för att kunna komma hem med ett plagg som man sedan skulle kunna bära hela hösten, nästan varje dag, i hopp om att någon ska fråga var man köpt det – så att man med med en inövat minspel skulle kunna låtsasfundera ett slag och sedan i lugn och ro (fast hjärtat hoppreps-SM-hoppar i upprymd »äntligen händer det!!!«-glädje) säga något släpigt i stil med »den här? Hm, jag tror att jag kan ha köpt den på en second hand-butik i Milano«.
Men i princip allt var stängt. Till och med de etablissemang som enligt såväl analoga som digitala källor skulle bjuda på stadens allra bästa pizza tilldelade turisterna – inklusive mig och min syster – en trynstöt i papp, i form av en handskriven »vacanza«-skylt.
Kanske ska Pirkt.se ta efter den kontinentala inställningen – och helt utebli med en analys efter gårdagens 0–2-förlust borta mot Häcken.
Jag stängde av såväl wifi som 4G hela kvällen, gick som ner i en digitalsocial skyddsbunker under hela middagen, för att kunna se matchen i sin helhet i efterhand, på hotellet, med helt bibehållen spänning.
Det lyckades, och jag kunde se matchen som vore det live, men det deppiga är (förutom att man sitter på ett hotellrum, dubbelvikt framför en laptop, istället för att ge sig ut i den ljumna sommarnatten) att det nog inte hade gjort så mycket ifall någon råkat spoila att Giffarna skulle förbli mållösa matchen igenom.
För det… visste man ju, i princip.
Inte ens när Linus Hallenius stod för en förstahalvtimme som i det närmaste osade ny Genoa-flytt så kändes det till sist särskilt nära att han skulle få tillgodoräkna sig de två assister han spelat ihop till (ett friställande av Kristinn Steindorsson, ett av Eric Larsson). Det spelade ingen roll att Joel Cedergren ställde upp laget som vore han en Pirkt.se-webbredaktör (Steindorsson och Gall på ytterflankerna; Sigurdsson och Morsay petade) och att den spelmässiga offensiven fungerade bättre än på länge – varken desperationen eller självförtroendet finns framför målet.
Jag lärde mig idag att Duomo di Milano – som syns på bild i topp av det här inlägget – byggdes under ett halvt sekel och att den i princip aldrig blivit färdigbyggd, då det hela tiden finputsas på fasaden.
Det känns som att jag har klagat på GIF-offensiven i omkring ett halvt sekel. Jag började på den tiden då folk i princip såg en allsvensk startspelare i 2017 års Jonathan Morsay, vilket ter sig som en halv evighet sedan. Ja, 500 år är mycket tid att lägga på en gotisk katedral – men rent deppigt mycket tid att tillbringa på att med sitt GIF-analytiska finger peka på det uppenbara.
Jag har heller inte ork eller finess nog att orka finputsa på kritiken. Målfarligheten är vad den är: på tok för dålig.
Sedan övergångsfönstret stängt står det klart att GIF Sundsvall ska klara sig kvar i serien med en offensiv där en mittback som i princip spelat +-0 med sig själv (tre gjorda mål, tre orsakade straffar) toppar den inbördes skytteligan.
Det kommer förstås att bli väldigt svårt, för ett lag som inte ens på kvällar då de stundtals spelar riktigt bra offensiv fotboll känns särskilt nära att kunna göra mål på BK Häcken.
Dock får man inte glömma att Häcken har Allsvenskans starkaste defensiv jämte AIK insläppta mål.
Matchbilden hade nog sett annorlunda om vi inte åkt på straffen.
Jo, absolut. Det var en offensivt bra insats mot ett vanligtvis defensivt starkt Häcken. Men det blev inte några mål; kändes knappt nära några – trots jättelägen. Och även om man räknar Häcken som ett topplag (MFF har förstört begreppet topplag i årets allsvenska) så var det ett lag som spelar på konstgräs, inför knappa 2000 åskådare och som inför matchen hade tagit 12 poäng på 9 hemmamatcher: det var ett ypperligt läge att ta poäng. Och det… börjar bli dags att göra det nu.
Och ja: helt klart. Man blev bra less över att en av seriens bästa försvarsspelare formligen bjuder på en straff på en av straffområdets allra mest ofarliga kvadratmeter.
Instämmer.
För jävla onödigt att slita och dra i den där ofarliga ytan när vi dessutom hade täckning centralt.