Korpfotboll och kapitalism

På söndagskvällen inträffade två saker i det Erik Löfgrenska livet.

Först tittade jag på sju åttondelar av SVT-programmet Idévärlden, där Kajsa Ekis Ekman fick ta upp ett ämne som omgärdar exakt hela vår vardag, rakt igenom hela våra liv – men som ändå relativt sällan diskuteras och ifrågasätts:

Kapitalismen.

Och säg vad ni vill om själva programmet som sådant, om Ekis och hennes kritik mot hur vårt samhälle är uppbyggt – men ni kan inte förneka att det här segmentet, där gästen talar över en serietecknande penna, är synnerligen pedagogiskt och fängslande:

Sju åttondelar av programmet, sa jag?

Jo, för i slutskedet var jag tvungen att skynda iväg i den sena söndagskvällen, med benskydd och gympadojor i en svångrem om halsen. Mitt korplag GRUESOME 442SOME skulle nämligen upp till five-a-side-kamp vid den  centralasiatiska Champions League-starttiden 22.30, där det trevande kollektivet skulle försöka häva sig över det imaginära nedflyttningsstrecket i Sundbybergs-Korpens allra lägsta division.

Men nej. Lagom till elvarycket på söndagskvällen kunde det konstateras att laget inkasserat ännu en uddamålsförlust; denna gång med 0–1.

Noll–ett. I five-a-side-Korpen. Och jag tror inte att vi någonsin, i någon match under vintern, gjort fler än två mål. Detta alltså på matcher á två gånger tolv minuters mini-fotboll, där motståndarmålet sällan är mer än en tåfjutt bort.

Så det går liksom inte att förneka att vi har vissa offensiva problem. Det är bara att konstatera att vi gör för lite mål. Det är liksom svårt att prata runt.

Och här, gott folk, tror jag att vi är redo för en parallell. Den gamla – och kanske bara lite krystat höftskjutna – söndagskvällsparallellen som kopplar samman kritik mot kapitalismen med korpfotbollstaktik.

För precis som man måste erkänna att det finns en problematik i att GRUESOME 442SOME inte gör några mål alls så måste gemene man kunna erkänna att det finns en viss problematik i att världens resurser bara blir mer och mer snedfördelade och att de redan rika rusar ifrån oss övriga i en aldrig tidigare skådad takt. Inte minst i Sverige, där den ekonomiska ojämlikheten ökar som allra snabbast.

I det förstnämnda fallet kan man i godan ro ta fram sin lilla taktiktavla för att försöka åtgärda problemet.

»Kanske ska vi flytta fram lite mer folk i anfall«, kan man säga och dra lite pilar uppåt på sin tavla. Folk nickar. »Kanske ska backarna försöka fylla på mer med överlappningar i omställningslägen?«, flikar någon in. Några hummar. »Ska vi byta formation, från den klassiska 2–2-formationen till en 1–2–1-diamant?«, frågar en tredje men då skruvar en del på sig och tycker att 2-2-formationen ändå har något och så kanske man till slut enas om att backarna måste följa med mer i offensiven och att forwards kanske måste »försöka dra isär« – detta luddiga begrepp!!! – motståndarförsvaret lite mer.

Alla nickar, det hummas, det ropas något peppande »kom igen nu gubbar« och sedan är man igång med en något modifierad strategi.

Så, ungefär, tror jag att detta oundvikliga taktiksnack kommer att gestalta sig i GRUESOME 442SOME-laget.

Men om nivån på debatten kring korpfotbollstaktik varit densamma som den kring den skenande ekonomiska ojämlikheten som vårt kapitalistiska system ligger till grund för så hade diskussionen snarare sett ut så här:

Då hade man – efter fem närmast mållösa matcher – blivit avbruten mitt i meningen »jag tror vi skulle tjäna på att flytta fram lite i positionerna för a–« av någon som skrikit »JAHA NU VILL DU HA FEM MAN I KEDJAN???«.

Och man ba: »nej, jag tänkte mer att vi kanske kunde flytta fram backarna lite och ka–«, men längre hade man inte kommit innan det fräst till i lagkamratstruten:

»FEM MAN I KEDJAN TESTADES REDAN PÅ 1880–TALET I ENGLAND OCH DET FUNGERAR INTE I DAGENS MODERNA FOTBOLL!!! VI SKULLE INTE HA EN ENDA SPELARE, INTE ENS MÅLVAKTEN!!!, PÅ EGEN PLANHALVA!!!«

»Eh, nej, ingen har sagt att vi ska ha… fem man i kedjan? Det är inte det vi pratar om«, försöker man och pekar på sin taktiktavla där det fortfarande finns två röda pluppar utstationerade på egen planhalva. Men nej, ny salva:

»VET DU HUR VIKTIGT DET ÄR MED ETT BRA FÖRSVAR I FOTBOLL??? ATT BYGGA BAKIFRÅN ÄR A OCH O I ETT STABILT LAGBYGGE OCH DET ÄR INTE ENS NÅT MAN KAN KAN DISKUTERA!!!«

Och så skulle man försöka invända med att vi ju knappt gjort ett enda mål och att utvecklingen dessutom har gått från dålig utdelning till obefintlig utdelning senast och att någonting kanske måste göras åt det?

Men det skulle liksom inte bita. Ens idé om »lite offensiva backar« skulle besvaras med »FEM MAN I KEDJAN??? ÄR DU GALEN???«-retorik.

Det var i alla fall så jag uppfattade diskussionen om kapitalismen i Idévärlden, där inte bara meningsmotståndarna Mattias Svensson och Johanna Möllerström började gasta om Gulag och Stalin – vilket man får räkna med från liberalt nationalekonom-håll – utan även moderatorn Eric Schüldt började ganska tidigt koppla kritik mot kapitalismen och de rekordsnabbt ökande klyftorna till, typ, folkmord.

Jag tänker att på samma sätt som att man i ett obalanserat fotbollslag kan komma överens om vissa justeringar så borde man kunna åtminstone samtala om vissa justeringar i det synnerligen obalanserade kapitalistiska system vi har just nu – utan att folk börjar skrika om Sovjet och arbetsläger.

 

Fotnot: Sällan har väl någon nickat så idogt och menande i en tv-studio som denne Eric Schüldt när någon av de två liberala kapitalismvurmarna talade sig varma om hur kapitalismen är roten till allt gott och om att ingenting hade blivit gjort – ingenting!!! – om inte en enskild företagare fått stapla miljarder på hög, år ut och år in. Det nickades så till den milda grad att stackars Schüldt måste ha haft en rejäl träningsvärk i nacken efter inspelningen. Titta gärna på programmet, främst för Ekis skull, förstås, men också för att se ifall ni någonsin sett någon som nickat så menande.

 

Nå-jävla-väl. Det är kanske tveksamt om det korpfotbollsresonemanget gick ihop, men när man inte skrivit något på en halv vecka fick det i alla fall vara värt ett försök. Och summa summarum får man kanske vara glad över att ämnen som arbetskritik (där Roland Paulsen fick lägga ut texten) och kapitalism tas upp på bästa sändningstid i SVT, hur mycket och åt vad än Eric Schüldt nickar.

GRUESOME 442SOME måste hur som helst göra justeringar inför säsongsavslutningen.