När jag var hemma i Sundsvall i somras så fick jag höra att mina föräldrars grannar hade sålt sin halva av det radhus jag växte upp i.

Och jag är sannerligen inte den som brukar ta mig för pannan i onödan, men när de berättade vilket okristligt pollettregn den försäljningen föranledde så var jag nästan tvungen att greppa pannloben med dubbla nävar.

Jag förstod verkligen inte vad som skulle ha kunna gjort att en spegelvänd replika av mitt barndomshem plötsligt kunde anses vara värt sådana mängder pengar.

Visst ligger vårt radhus inte så långt ifrån Sidsjön, med dess bad- och fiskbara vatten, sitt motionsspår och sin slalombacke – men samtidigt nog långt ifrån för att jag i ungdomen alltid skulle ha vissa problem med kortfattat beskriva var jag bodde om någon frågade.

»Jag bor… typ… på gränsen mellan Södermalm och Sidsjön«, brukade jag säga, för att sedan – med vetskapen om att många fler coola högstadietjejer bodde på Södermalm än i Sidsjön – lägga till att »det är nog lite närmre Södermalm« (det var egentligen mycket närmre Sidsjön), i hopp om att själva närhetsprincipen i sig skulle göra mig mer aktuell mindre inaktuell för dessa möer än om jag lanserat mig själv som en bonnig Sidsjö-utböling.

Vårt radhus var alltså både fint och barnvänligt och till och med fotbollsplansnära (hade Assar i Sidsjö/Böles styrelse inte insisterat på att låsa fast målen i varandra hade jag nog kunnat bli en division 2-centertank av skapliga mått), men dess geografiska läge måste ha varit svårt att sälja in i en enda rapp mäklarmening.

Men 2016 kan medelpadska mäklare nu uppenbarligen ändå ankelskaka barnfamiljer på mångmiljonbelopp för enkla radhus i detta södermalmskt-sidsjönska mellanförskap.

Hur kan det komma sig?

Jo, någon dag efter att ha fått höra om den chockartade prisökningen, så fick jag svaret. På väg hem till mitt barndomshem möttes jag av en blankpolerad och uppenbart sprillans ny skylt, uppsatt precis vid infarten till det område där jag växte upp:

Jahapp, tänkte jag förvånat: mina föräldrar bor inte längre i ett svårdefinierat och omäklarifierat mellanförskap – de bor nu på »Sidsjöhöjden«.

Här har vi alltså ett exempel på när en redan befintligt bostads läge ompaketeras språkligen och kort därpå skenar uppåt i pris.

Vi kan konstatera att denna mäklarifiering av namnen på svenska bostadsområden förekommer i Medelpad – men man kan nog anta att denna trend är sprungen ur alla prisökningars mödernestad: Stockholm.

Jag unnade mig därför en liten kringgoogling på de stora bostadsföretagens hemsidor, för att leta fram de allra töntigaste namnen på aktuella nyproduktioner i Stockholms stad.

Och mycket riktigt: nog fanns där material för en liten lista.

De fem just nu töntigaste namnen på stockholmska nyproduktioner:

5) Big Fish, Ekerö

Visst ligger det intill vattnet på Ekerö och visst hade inte det översatta »Stor Fisk« varit ett så konstigt namn på ett bostadshus, men anglofieringen och inte minst fiskifieringen ger det ändå en hedrande femteplats på listan.

Intressant också att jag på ett ställe läste att huset kan erbjuda »nattdopp, bryggsegling och en egenfiskad gös på grillen när det drar ihop sig till middag«, medan jag på nästa länk läste att huset visst bjöd in till såväl nattdopp som bryggsegling, men att det istället gällde »en hel dorado på grillen när det drar ihop sig till middag«.

Det är roligt att tänka sig att en copywriter fått kalla fötter, börjat rådfråga kollegor kring storleken på en snittgös för att springa ner till den lokala fiskhandlaren och gasta »VISA MIG ER STÖRSTA GÖS!!!« och, när den inte visat sig stor nog, sedan känt sig tvungen att ändra i texten i nästa utskick till den erkända jättefisken dorado, eller guldmakrill om nu någon i mäklarbyrå-exil fortfarande är intresserad av det svenska språket.

 

4) Londonkvarteren, Ulriksdal

Det här hade inte varit ett så dumt namn för ett antal nybyggda huslängor i Ulriksdal norr om Stockholm, om Ulriksdal bara legat i London.

Jag tror att »Londonhus«, som de envetet kallar byggnaderna i sin marknadsföring, har som kännetecken att de är väldigt smala och att de typ ser trånga ut. Jag är i sanning ingen Londonexpert eller någon arkitekt, men jag tror att husens smalhet i mångmiljonstaden London beror på att det där, till skillnad från Ulriksdal i Solna, är tvunget att vara relativt trångbott.

Om jag nu bestämt ville kalla mitt bostadsområde för »Londonkvarteren« och därför var tvungen att anamma någonting londonskt i mitt bostadsområde så hade jag nog hellre smällt upp en fish n’ chips-vagn i mitten, så att hela kvarteret luktat gammal härsken frityrolja året om, än att jag lockat med upplevd trångboddhet.

3) The Bronze, Sundbyberg

Varför är »The Bronze« ett bostadshus i Sundbyberg och inte en realityserie i MTV?

När jag cyklade förbi den här byggarbetsplatsen och såg dessa guldmelerade skyltar med projektnamnet dess skimrande bronsfärg så kände jag för att ge hela min teveavgift i kontanter till Po Tidholm, så att han kan utöka sin anti-centraliserings-kampanj till ett timslångt program varje kväll.

 

2) Umami Park, Sundbyberg

Jag vill ju gilla Sundbyberg – jag cyklar dit på fem minuter och när vinden ligger åt rätt håll har man doften av kafferost från Arvid Nordqvist-fabriken under näbben – men mäklarifieringen av Sveriges redan mest befolkningstäta kommun gör det allt svårare.

Umami ska vara den femte smaken som går att urskilja med den mänskliga tungan, men man behöver inte rulla namnet »Umami Park« genom gomseglet särskilt många gånger för att – med den vanliga, fyrpipiga och folkliga smakpalletten – känna att det smakar ordentligt surt.

 

1) Kvarteret New York, Östermalm

Jag vet inte om Po Tidholm skulle vara villig att faktiskt spränga Stockholm, jag tror inte att det är hans slutgiltiga lösning, men när jag snubblar över bostadsprojektet »Kvarteret New York« som ska smällas upp på Gärdet så är jag villig att förse honom med åtminstone några durkar kärnvapen.

Bara ifall att.