GIF Selånger–AIK Boltic/Göta 5–2

Jag tittar på så oerhört lite fotboll nu för tiden att det är tveksamt ifall jag fortfarande äger rätten att lista »fotboll« bland mina främsta intressen längre.

Och när jag skriver oerhört lite fotboll så menar jag oerhört lite fotboll. Och det blir bara mindre och mindre, vecka för vecka, helg för helg. Jag tror att jag, som i stort sett diats med engelsk fotboll sedan födseln, sett en enda Premier League-match i sin helhet den här hösten – och det var i samkväm i lag med en United-sympatisör.

I fredags hade jag nätt och jämnt koll på att det svenska landslaget – det jag tänkte skulle kännas nytt och spännande och inte minst folkligt då det blivit såväl Erik Hamrén- som Players Manager-fritt! – mötte Luxemburg i VM-kvalet, utan snubblade först efter midnatt över resultatet av en slump.

Vi kan alltså konstatera att fotbollsintresset mer och mer släppt greppet om min personlighet, men preciiis när man tänker att nu är jag ute; nu har jag lämnat den gemenskap som fotbollsintresset ändå får beskrivas som – ja, then they pull you back in.

Då sitter man där, när Giffarna möter AIK i U21-allsvenskans B-slutspel, bara för att fotbollsförbundet förlagt matchen på ens bakgård. Bor man några hundra meter från Skytteholms IP så räcker det med att Giffarna annonserar att bland annat Kristinn Steindorsson, Robbin Sellin och Joel Enarsson kommer att visa upp sig för att en portalägare med visst upplevt GIF-ansvar ska leta fram sina varmaste vinterskor ur förrådet, öppna lådan med ullsockorna och sätta sig på cykeln.

Jag skulle väl uppskatta att åskådarantalet, räknat i människor vid liv, låg på omkring 35-40. Men om man i begreppet liv räknar in någonting mer än bara funktionell andning och puls så tror jag att publiksiffran får räknas ner mot den absoluta nollan.

 

I måndags tog sig Sveriges U21-landslag för herrar till EM-slutspel genom att vinna sin kvalgrupp framför länder som Spanien och Kroatien. Det är andra gången i rad som U21-landslaget tar sig igenom det lilla, lilla nålsöga som leder till slutspel – och förra sommaren blev som bekant en skrattfest som ledde hela vägen till EM-guld!!!

Det borde därför inte vara en helt befängd tanke att en kroatisk landslagsdelegation skulle åka till vårt lilla land, som har ett relativt deppigt a-landslag, för att se vad det är vi gör så bra på just U21-sidan.

Och tänk er då att denna delegation, spända av förväntningar och fyllda med en lust att lära!!!, går och ser en match i U21-allsvenskan.

Vad oerhört förvånade dessa kroatiska scouter skulle bli.

 

Jag vet inte om sporten »fotboll« är den sport jag skulle kategorisera som närmast besläktad med sporten »U21-allsvensk fotboll« – eller om den senare inte är närmre bandyn i många avseenden.

Jag överdriver knappt när jag skriver att om GIF Sundsvalls lag, som ändå var byggt av GIF-spelare i mer eller mindre vuxna åldrar, bara hade haft någorlunda normal utdelning så hade de kunnat ha en ledning med ungefär 7–1 efter fyrtiofem spelade minuter.

Det borde ha varit bandysiffror – eftersom det var ett evigt utbytande av svängiga bandyanfall och anfallare (Joel Enarsson) som med fullvärdiga bandysvingar vevade bollar över ribbor och utanför stolpar. En ytterligare likhet med just bandyn är att många spelare – nästan alla, utom jordfräsen Eric Larsson – unnade sig bandy-lika lovar för att undvika att hamna i dueller där man kan göra illa sig.

Och jo, det svartgula hopkoket av spelare – som innehöll den unge AIK-anfallaren Marko Nikolic, några Vasalunds IF-reserver och vad vi får anta var ett gäng ströungdomar med håltimme – hade ungefär mycket likhet vid Boltic-Götas trupp som vid det allsvenska fotbollslaget AIK:s.

Kanske är det svensk U21-framgångsrecept; att vi har kombinerat två av våra favoritsporter, bandyn och fotbollen, i skapandet av en fungerande U21-miljön.

Men antagligen inte.

 

Det blev till slut 5–2 till Giffarna, trots att jag var relativt övertygad om att det hade slutat 4–2. Och jag skulle inte ta gift på att alla spelare på planen visste vad matchen hade slutat; det är svårt att hålla koll på fotbollsmål när de a) kommer i bandystrid ström och b) betyder så försvinnande lite.

 

Vad är någon någonsin tänkt att dra för slutsatser av en dylik match? Vad säger det att Eric Larsson, allsvenskans kanske bäste högerback, var bra – när han mötte en kille som såg ut att vara 15 och mätte tre äpplen hög i strumplästen? Vad säger tre mål från Jonathan Morsey –hädanefter kallad »Morse-koden« – i en match som borde innehållit typ tolv totalt?

Men om vi ska försöka oss på någon form av analys av dessa besynnerliga nittio minuter – enligt den gamla devisen att »ett par förfrusna tår tarvar minst en blogganalys!!!« – så skulle jag vilja rikta strålkastarljuset på Kristinn Steindorsson.

Äger han, för att tala Pirkt.se:ska, fortfarande ett metaforiskt naturreservat i Sörmland? Eller har operationen av menisken, den som gäckade honom under den svaga våren, åter gjort honom till en allsvensk ytter av finfint märke?

Svaret är knappast glasklart, men att döma av hans sjuttio-nånting minuter mot det svartgula hopkoket (som kvalitativt kanske skulle kunna sorteras in på… division 3-nivå?) så skulle jag vilja komma med omdömet att han faktiskt ser mycket piggare ut.

Det kan ha varit det obefintliga tempot och det svaga motståndet som gav intrycket, men jag tyckte verkligen att han rörde sig mjukare och finare.

Nu vill jag, baserat på det U21-intrycket, inte gå så långt som att skapa ett SvenskaFans-forum-konto för att lobba in »Kiddi« i startelvan mot Falkenberg på lördag (även om jag ser honom framför såväl Erik Granat som Robin Tranberg i rangordningen), men om jag skulle vilja göra det så har jag det perfekta användarnamnet:

 

(Apropå U21-serien, igen, så summerade jag, som själv gjort x antal matcher på detta fotbollsjordklotets baksida, mina intryck av det påhittet när jag besökte Skytteholm för en GIF-match mot [ett helt annat] AIK i fjol: Lägg Ner Skiten.)