Det här måste vara en av 2016 års absolut starkaste bilder hittills:

A nazi demonstration in Borlänge. #journalism #street #urban #picoftheday #photooftheday #racism #borlänge #sweden #politics #equality

Ett foto publicerat av David Lagerlöf. (@dlagerlof) Maj 1, 2016 kl. 8:41 PDT

Jag satt och följde hashtaggen #KämpaBLG – twittersvenska för »Kämpa, Borlänge!« (boka mig och Emanuel Karlsten för vår gemensamma sociala medier-workshop!!!) – och det var så sjukt obehagligt att se rena nazister marschera under gemensam hets-mot-folkgrupps-flagg genom en svensk stad på första maj, skyddade av polis.

Bilden på kvinnan med den knutna näven – en 2016 års »tant sopar handväska i nazistnacke« – var, tro det eller ej, mycket starkare än den här rörliga »en poäng mot Bajen«-bilden:

Och då var den ändå bra stark.

Jag var utsänd från TT på Hammarby-Giffarna och jag satt som på nålar hela slutkvarten då ett enda mål åt något håll hade kunnat kullkasta hela min slutsignalstext.

För gosse: nog fanns det chanser till det. Det var, som Rúnar Már Sigurjonsson konstaterade efteråt, en »typisk match mellan Giffarna och Hammarby«; en match som känns som en enda lång, böljande tvåvägskontring.

Hade en vevat iväg ett menlöst tyck om matchen hade det åter igen behövt handla om vikten av att Urban Hagblom lyckas knyta upp Rúnar på ytterligare ett avtal. En uppgift som känns svårare för varje dags om går, när han – vänsterskott för vänsterskott – borrar sig djupare och djupare in i Lars Lagerbäcks EM-truppvärme. Ett nytt treårskontrakt skulle sträcka sig till sommaren då han fyller 29 och jag tror tyvärr att en snart 26-årig Sigurjonsson ser sin chans nu i sommar, med ett halvår kvar på kontraktet.

En kan bara hoppas på att hans PEC Zwolle-erfarenheter skadat hans utlandsdrömmar så in i märgen att han väljer den Måndagsjazziga tryggheten. Kritar han nytt vore det så stort att det inte skulle räcka med att Urban Hagblom (som brukligt) klättrar upp i Gustaf Adolf-statyns topp för att skrika ut budskapet – då ska han stå med megafon på taket av skyskrapan Torg1.

 

Även på tisdagen var jag utsänd på allsvensk fotboll, denna gång på Djurgården–Östersund, och jag tänkte snabbt att »man kanske borde försöka sig på ett veckovist allsvenskt svep???«. Och då vet ni hur det fungerar på den här portalen: då skrids det till handling direkt, det »veckovisa projektet« görs på uppstuds med stor entusiasm en första och enda gång innan det glöms bort för evigt och aldrig återkommer.

Men likafullt: jag tänker mig en Mats Olssonskt spretig plocksida där fetade stycken går med ofetade stycken och där inget är för yvigt!!!

Nånting sånt här:

Det allsvenska svepveven: del 1 av 1

Det finns de som hävdar att allsvenskan måste bantas på lag för att någonsin kunna bli lika konkurrenskraftig som föregångsligor som den schweiziska, österrikiska eller den slovenska. Det finns bara tolv lag av tillräcklig kvalitet i Sverige!!!, har folk vrålat. Kanske bara tio!!!, har nån fyllt i. Våra storlag behöver fler matcher mot bra motstånd, de kan inte behöva åka runt och möta gärdsgårdslag hela säsongen!!!, har faktiska icke-byfånar yppat i offentligheten. Bara lag som kan ha naturgräs borde få vara med!!!, har Robert Laul fyllt i från soffkanten.

Men i tisdags åkte topplaget Jönköping Södra till nationalarenan Friends Arena och höll en relativt bekväm nolla mot mittenlaget AIK – och de gjorde det med Tom Siwe och Viktor Rönneklev som ytterbackspar.

Är inte det skäl nog att utöka allsvenskan till åtminstone 36 lag, då vet inte jag.

Klickar man sig in på Rönneklevs databas på Svenskfotboll.se så står han fortfarande kategoriserad under fliken »Superettan« (googla hans namn!), och jag tror inte ens att det är något fel i algoritmen. SvFF:s datorer känner att, visst, han kanske är i allsvenskan nu, men han är ju Superettan.

Viktor Rönneklev formligen förkroppsligar Superettan för mig.

Under alla år jag sett honom superettanlufsa fram längs flanken på IP har den snart 34-årige Rönneklev alltid sett ut lite som en snäll, uppskattad gympalärare som hoppar in och är med på gympalektionen. Han ser så fotbollsspelar-oförstörd ut, som en gammeldags Cro Magnon-typ bland alla Homo Sapiens Cristiano Ronaldo-typer med sina underarmstatueringar.

Visst finns det andra som också karaktäriserar fenomenet Superettan (fullkomligt menlösa Kirill Laptev-yttrar!, saktfärdiga Eric Jernberg-spelfördelare!, trofasta Gerhard Andersson-burväktare med deltidsvaktmästar-utstrålning!), men ingen som Viktor Rönneklev.

Det framstod som självklart att han skulle vara kvar i Superettan resten av karriären, möjligtvis som Stefan Ålander-deltidsanställd under sina sista år.

Nu har han slungats upp i det allsvenska smöret och vet ni? Det verkar vara exakt samma lättmargarin han hamnat i. Viktor Rönneklev har spelat samtliga 90 minuter i alla sju matcher och av dessa har Jönköping Södra bara förlorat en enda, samtidigt som de besegrat Malmö FF och bara släppt in tre mål på fyra bortamatcher.

Och Viktor Rönneklev är inte ensam. Hela J-Södras lag är fyllt av avsomnade Superettan-profiler som man aldrig hade trott skulle få sticka upp sin Superettan-snok över den allsvenska vattenytan. 28-årige Fredric »Fänriken« Fendrich hann alltså göra tio säsonger i Superettan för klubben innan han smög upp, den strävsamme före detta Heerenveen-junioren Tom Siwe hann göra åtta. Lagkaptenen Tommy Thelin, 33 i höst, har elva Superettan-säsonger bakom sig och hur mycket än Darryl Smylie, 30, vill signalera att han varit redo för allsvenskan länge (tre mål och ett assist på sex allsvenska matcher) så har faktum varit att han alltid legat stabilt på nivån »mycket bra superettanspelare«.

Det är ett superettanlag, kryddat med några något mer etablerade Kirill Laptev-chansningar, som är uppe i allsvenskan och precis som när Falkenberg (ett sönderköpt superettanlag!) kämpade sig kvar så borde J-Södras framgångar en gång för alla ta död på den allsvenska 12- och 10-lagsdiskussionen.

Titta på faktumet att ytterbacksparet Tom Siwe/Viktor Rönneklev, den strävsamme Hollandsproffs-taxen och gympaläraren, kan hålla nollan på nationalarenan och höj rösten för 32-, 36- eller 38 lag i allsvenskan.

•••••

Att hålla på Gif Sundsvall är att vänta i tiotalet år på att ens lag ska lyckas sju-matchers-etablera sig på övre halvan – bara för att få ett konkurshot kastat i plytet.

(Elitlicensstrulet ligger helt i linje med hur det brukar se ut. Får Urban Hagblom korn på »näste Petter Andersson« – ja, då kan du gott räkna med att den rappe mittfältaren blir överkörd av en cypriot på moped under första dagen på träningslägret.)

•••••

Medskogsbrons BK träningsmatchvann med 2–0 borta mot Essvik förra helgen, och i veckan blev Dennis Marzouki klar för klubben. Det ser lovande ut inför starten av Medalpads-fyran.

(SER NI VAD JAG GJORDE HÄR??? JAG SLÄNGDE IN EN ANEKDOT OM MIN GAMLA MODERKLUBB – I EN TEXT SOM I ÖVRIGT HANDLAR OM ALLSVENSKAN!!! HUR GALET ÄR INTE DETTA???)

•••••

När till och med Gefle Dagblads krönikör Stisse Åberg facetime-tycker om kris – ja, då vet man att det är fara och färde för Gefle IF. Det är en gammal ny gästrikländsk fotbolls- och mediasanning.

Och den mittmediala responsen lät inte vänta på sig i botten av Facetime-tyck-artikeln:

Man vet att det är fullskalig Gefle IF-kris när ett Facetime-tyck genererar sexton röda suringar, bara en enda gapmun, sju glädjefnatts-emoji och bara en hjärtögon-gubbe – och inte en enda vanligt leende emoji!!!

Ytterligare ett krisbevis: jag fick rapport från en vän, vi kan (eftersom man alltid ska ha smeknamn på sina vänner när man skriver en plocksida!) kalla honom för SvenskaFans-forums-slamkryparen, om att det efter 2–6 mot IFK Göteborg (och totalt tolv insläppta på de två senaste) höjts forum-röster om att Gefle borde slå en signal till Tom Prahl, 67.

•••••

Är Fouad Bachirou hela seriens mest värdefulla spelare för sitt lag? När jag såg Östersund i premiären på Tele2 Arena, mot (ett förvisso väldigt passivt) Hammarby, tänkte jag att »det här laget kan inte åka ur serien«, när jag såg dem på samma arena i tisdags tänkte jag på riktigt att »det här laget« – det som spelar så bottenlöst naivt i fel lägen och som helt tappat den svårhanterliga 5-2-3-styrseln – »åker nog ut«.

Skillnaden var, i princip, att den PSG-fostrade centralgestalten Fouad Bachirou saknades intill Brwa Nouri på det tungt ansvarsbelastade tvåmannamittfältet.

•••••

Är Kalmars skyttekung Marcus Antonsson allsvenskans svar på Harry Kane?

Vem dömde inte ut honom efter hans tolvmålssäsong i fjol (som kom från ing-en-stans, för den som sett honom tassa omkring i HBK-tröjan) och menade att han aldrig skulle kunna upprepa den? Att han skulle falla åter i menlös inhopparglömska? Jag vet då att jag stod redo att ägna en hel byfåne-gärning åt att sprida det budskapet på gator och torg – men tji verkar jag få.

Jag trodde också att det fanns en överhängande risk att Harry Kane, hela Premier Leagues skyttekung i år, skulle falla i James Beattie-glömska efter sin succésäsong i fjol.

•••••

Jag vill absolut inte vara sån, speciellt inte när det handlar om en allsvensk talang som fått chansen, men känns det inte lite populistiskt av Henrik Larsson att plötsligt – från ingenstans – ha slängt in en mittbacksskolad högerback som heter Bindelöv i Helsingborgs allsvenska startelva?

Jag kan ju se hur det gått till. Henke sitter under förra sommaren framför teven och ser U21-EM. Han imponeras av den svenske högerbacken Viktor Nilsson-Lindelöfs framfart. Han är så stabil, tycker Henke: en högerback som kan unna sig att vara frejdig i offensiven och som har klipp i steget – samtidigt som han, i egenskap av egentlig mittback – alltid ligger rätt i positionsspelet och är resolut i försvarsingripandena.

Efter ännu en Lindelöfsk räd på teven Henke kliar sig i skäggstubben, vänder sig till sin assisterande och frågar: »Du, har vi inte nån som han Lindelöf här i Helsingborg?«

Assistenten tittar frågande på honom. »Vi håller ju på att förhandla med Viktor Ljung från Halmstad till nästa sä–«

Henke: »UUUUH, NEJ!!! Jag menar någon som LINDELÖF!!!«

Assistenten: »Vi har ju en grabb som heter Bindelöv i juniortruppen, men han är forw–«

Henke (innan han rusar till juniorträningen):

•••••

Mathias Ranégie kan bevisligen skjuta halvvolley om han får stå och sikta och han lär säkert kunna nickskarva fram nån boll till kvicke Sam Johnson (enligt den gamla forwards-duo-devisen »en stor och en liten!!!«), men jäklar vad jag tyckte Djurgårdens prestige-värvning såg seg och stundtals loj ut mot Östersund. 31-åringen tappade boll, brände bjudlägen och stannade upp kontringar mest hela tiden.

Och nog är det synnerligen deppigt att allsvenska prestigevärvningar nu för tiden kan komma från sejourer i den kinesiska andraligan.

•••••

Var Djurgårdens 2–0-mål hemma mot Östersund nådastöten för allsvenskans alla saktfärdiga och tungfotade mittbackar som gärna ställer folk offside? Antagligen.

Jag pratade med domare Strömbergsson efter matchen (som utsänd från TT och från lobbyorganisationen Långsamma Mittbackar För Offside) och han tyckte inte den offsidestående Seon-Min Moon »påverkade spelet« trots att det var han som 1) fick passningen, och som 2) tvingas hoppa över bollen i Johnsons skottögonblick.

Det var då tur att man, som just saktfärdig och tungfotad mittback, hann lägga av i tid – innan alla division 1-lag satte det här (att passa till offsidestående spelare som i sista stund hoppar över bollen samtidigt som en lagkamrat skjuter mellan hans ben!) i system.

•••••

Jag imponerades inte av mycket i uddlösa Östersunds insats mot Djurgården, men en faktor stack ut: nämligen Douglas Bergqvists fina, smekande Tom Huddlestone-tillslagsfot. Vilka flacka, raka och precisa färdballader han skickade iväg, gång efter annan.

Jag hade tänkt utnämna honom till allsvenskans bästa Tom Huddlestone-tass (vilket är typ den finaste utmärkelse man kan få), men så såg jag Astrit Ajdarevics 70-meters-mörsare mot Kalmar.

Man behöver inte ha gått många rundor fotbollsgolf ute på Matfors fotbollsgolfbana för att det ska vattnas i gommen av det där utslaget.

•••••

Till sist: 19-årige Patrik Karlsson-Lagermyrs påpassliga 6–2-mål för IFK Göteborg mot Gefle måste, enligt den västkustliga David Moberg-Karlsson-dubbelnamns-klausulen, göra honom högaktuell för en 20-miljoner-kronors-flytt till Sunderland.