Åt helvete med en Plan B

The Confusions i alla ära, men Giffarna borde kanske ha hört av sig till Lilla Sällskapet när det var dags att skriva en passande hymn.

»Åt helvete med en Plan B«, sjunger dem. »Du kan skriva det på min gravsten”.

 

Det blev inget liverapporterande från GIF-matchen. Mina krediter hos leverantören för livetjänsten var slut, samtidigt som jag var bortbjuden till min svärmor.

Precis utanför hennes dörr kom jag på att jag glömt ComHem-kortet hemma. Jag fick således vända; springa till bilen, gasa mig från ort till ort, smash-and-grabba mitt eget hem, och skynda mig tillbaka igen.

Allt för att få… skämmas lite.

»Kan vi dricka kaffet vid teven?«, frågade jag när den sista middagstuggan nätt och jämnt var tuggad. Matchen var ju igång (även om jag hade mjuggsett den på en CSports-uppkopplad laptop, dold bakom en vägg, utom synhåll för resterande middagssällskap).

Sedan satt vi där, allihop, och tittade på Halmstads BK–GIF Sundsvall.

Och jag skämdes lite. »Vad långsamt det går«, sa Tilde. Jag hummade. Det gick långsamt. »Varför springer de inte?«, frågade hon. Jag visste inte. Inte mer än att ingen sprang.

Det är en inget annat än usel produkt, allsvenska bottenmatcher. Man behöver ibland ta till ett par externa ögonpar för att se det (ett ögonpar som inte sitter på en emotionellt involverad hjärtflimmerpatient), men underhållningen är ju stundtals så svag att kioskerna på exempelvis Örjans Vall borde bli av med sina fullständiga popcornrättigheter.

Av två oerhört uddlösa lag i den första halvleken framstod gästerna ett tag i den första halvleken som minst uddlösa, men det var förstås en illusion:

Det finns inget lag i den här serien som är mer uddlöst än GIF Sundsvall. Jag säger inte att Giffarna radade upp chanser ikväll, inte alls, men där fanns något långskott, något klungspel, ett par inlägg som dansade framför Stojan Lukic i HBK-målet. Och jag har sett nog av dessa outnyttjade ströchanser för att konstatera att en, säg, Shpetim Hasani-typ hade räckt för att det här laget varit topp-åtta vid det här laget.

Det är inte en hyllning till den förre Norrköpings- och Örebroanfallaren Hasani; det är en sågning till det här årets allsvenska.

Hakeem Araba gjorde tre mål på sexton matcher i den engelska sjättedivisionen härom året; i årets allsvenska höll han nyligen på att slå tidernas målrekord. Djurgårdens Nyasha Mushekwi har gjort så mycket mål i år att han borde vara högaktuell för den belgiska ligan, om det inte vore för att det var precis den ligan där 27-åringen bara gjorde 2 mål på 20 matcher i fjol.

I denna konkurrens av sjättedivisionsbritter och sista-minuten-zimbabwier ståtar GIF Sundsvall med seriens genomgående klart sämste startanfallare, intill en plötsligt formlös Pa Dibba.

 

Efter timmen ställde sig Junes Barny så där störigt Ruud van Nistelrooy-prejudicerande offside, så som man får stå tills dess att bollen kommer, och höll sig – mest genom att inte stå på Johan Eklund-fel ben – påpassligt framme med en tå.

Det räcker mot detta GIF-lag. Det räcker till poäng och så mycket mer.

De mål- och poängjagande gästerna fortsatte att i sakta gemak plottra på felvänd spelare utanför boxen. Halmstad kunde lägga sig hur lågt de ville, inläggshotet mot Eklund var förstås obefintligt. Anfallen såg regisserade ut; spel upp på felvänd, plotter, plotter, tillbaka, sidled, framåt, stiljte och en naiv men likafullt framtvingad chanslyftning i djupled som en motståndarback enkelt kan täcka ut till inspark.

Det är en sak att inte ha kvalitet nog för en kvittering (mot ett kvalitetslöst Halmstad), men något långt mycket värre är att inte ens vara i närheten av att orka ha desperation nog.

»Jaha, de fick första målet«, verkar GIF-spelare och ledare resonera, »ja, men då är det väl så«.

The Confusions gör Giffarnas inmarschlåt i år. Kanske vore det bättre att man väntade till matchminut sextio när, säg, Omar Colley nickat in 1–0 efter knappa timmen – och att man då brassade på med en annan låt: Lilla Sällskapets singel Plan B: 

»Åt helvete med en Plan B. Du kan skriva det på min gravsten«.  

För det kan mycket väl, om den här trenden håller i sig, bli tvunget att gravera in 2015 på ännu en allsvensk gravsten i höst.

 

Ikväll märktes GIF-desperationen först när HBK-tränaren Janne Jönssons segerintervju med CMore avbröts av ett spelargångsekande »FAAAAAAAN!!! HELVETE!!!«. Då var det lite för sent; då hade sista-minuten-insparkarna redan rullats kort och då hade redan sista-minuts-anfallen rullats runt, runt på egen planhalva.

Jönsson fick frågan »om det har vänt nu« för hans nästjumbo som plötsligt – trots den Pep Clotet-fiaskoartade säsongsinledningen – bara har tre poäng upp till Giffarna helt fast mark.

– Deeeet…, började Janne trevande, har det väl gjort i och med att vi fick en trea.

Ingenting, absolut ingenting!!!, i själva spelet talade för någon vändning, annat än just faktumet att de fick en trea.

Matchhjälten Junes Barnys retorik var av samma sort:

– Vi gör en bra match mot Göteborg, bra match mot Djurgården, en bra arbetsinsats mot Hammarby och nu fick vi tre poäng mot Sundsvall, sade 1–0-skytten.

Jag vet inte om det var menat så; men Halmstads spelmässigt bra prestationer gav ingenting, deras fina kämpainsats mot Bajen gav en poäng och nu… ja, nu fick de helt plötsligt tre poäng av ett passivt, givmilt GIF-lag – utan att på något sätt ha behövt varken spelat eller kämpat till sig dem.

De bara fick dem.