pirkt.se ursäktar förseningen:

GIF kvalade mot Halmstad. 

Jag mådde, följaktligen, dåligt. 

Men förra veckans lista ska ut – om så bara för att berätta om Selånger FK:s lagfest. 

Håll till godo. 

1. Sportbladet (NY)

Jag fick hem ett signerat anställningsavtal i retur i veckan – så nu är det väl till och med klart på papper: jag kommer att spendera min vår på Sportbladet.

Och jag är väldigt glad över det.

Efter en minst sagt luddig och tveksamt uppstyrd tv-kurs så ska vi journaliststudenter nu sätta oss ner och göra en ”grävuppgift” där vi ska luska reda på lokala oegentligheter med våra nysnutna skandalnäsor. Denna grävuppgift har gjorts av journalistklasser i Sundsvall i, vadå?, tio år?, och antalet potentiellt nyskapande gräv måste vid det här laget vara försvinnande få.

Man lär väl sitta där och granska taxikvitton till slut. Kanske kolla upp ifall inte Ingrid Möllers superhjältenamn ”Politiska Vilden” inte är trademark-skyddat av serietidningsförlaget Egmont?

Jag sprudlar hur som helst inte av entusiasm inför den akademiska senhösten och vintern.

Praktikplatsen i februari är verkligen det enda ljuset i den akademiska tunneln. Hade jag fått en ”dålig” praktikplats – typ familjeredaktör på Katrinehamns-Posten – så hade jag nog hoppat av linjen. Styrt om. Gjort något annat.

Det är praktiken man vill åt, så var det när jag började 2009 – så var det när jag hoppade på igen i våras.

Med en tå inne på Sportbladets redaktion så är nog den här journalistiska banan värd en fortsatt satsning.

Man kommer inte att bli någon profil över en natt – att ”gilla att skriva och tycka om fotboll” kan vara den sämsta nisch man kan ha för att nästla sig in – men om man jobbar hårt och visar framfötterna så kanske…

… man kan få jobba sig ifrån ”– så gick det sedan”-journalistiken och få göra riktig sportjournalistik på Sveriges i särklass bästa sporttidning.

 

2. Selånger FK (ÅT)

Vi hade en säsongsavslutande lagfest förra lördagen.

Den började med att jag bröt min sju månader långa bojkott av O’Learys (de vägrade sända ljud från en hockeymatch i mars!) och belönades med en smäckrare pulled pork-burgare (+++++!!!). När resten av laget gick vidare till ett centralt beläget spa (Belle Visage har glömt att skicka de månadsvisa annonspolletterna till pirkt.se) så satt jag kvar och såg GIF:s bra, mer än bra!, insats borta mot Landskrona; laget som en gång kallades Skånes uruguayaner.

Jag hann efter matchen bara med en kort mellanlandning på relaxavdelningen innan vi förflyttade oss till klubbens lokaler i Bergsåker.

Vän av ordning kan i det här skedet förstås påpeka att det blivit billigare för mig att, istället för att äta dyra burgare och dricka ännu dyrare öl på O’Learys, bara ta med mig en matlåda spaghetti till relaxavdelningen; men jag hann aldrig kolla hur deras spaghetti-policy såg ut.

Väl i Bergsåker blev det bland annat prisutdelning, skickligt iscensatt av spelarrådet.

Alla truppens spelare fick sig en utmärkelse – och blev dessutom liknad vid en spelare på internationell toppnivå.

Och nog fanns det några riktigt starka liknelser:

”Årets GIF-supporter” Oliver Widahl (killen gjorde, typ, 17 mål på 4 U21-matcher för GIF) och en ung Fernando Torres.

Kristian Wedmark – vars pris föga överraskande sponsrades av ”Mingla.nu” – och Xabi Alonso.

(Kanske att man kan invända på att ”Wedde” är ännu lite starkare i det längre passningsspelet än sin rödskäggige Real Madrid-like.)

 
Och inte minst – Christoffer Nerkman och Mats Hummels!

I sammanhanget måste vi faktiskt notera att Mats Hummels har potential för att gå långt i tyska Idol:

Och jo, även jag skulle förstås liknas vid någon; men åter igen fick vi se ett tragiskt exempel på där de rakade skallarna schabloniseras och klumpas samman.

Jag liknades nämligen vid…

… Pepe! Och visst – vi har två saker gemensamt: vi är båda mittbackar och vi har, oftast!, våra skallar rakade.

Men Pepé är samtidigt snabb!, galen!, säsongen 2011/2012 drog han på sig 16 varningar och 2 röda – jag bara 4 gula!

Och framför allt – Pepe gör ett aktivt, frivilligt val att raka sin skalle.

Han gör det – trots att han egentligen besitter en gedigen, fyllig kalufs.

”That’s like using a wheelchair for the fun of it!”, som George Costanza skulle ha dundrat.

Bättre alternativ?

Jonjo Shelvey, den unge mittfältaren som lider av en åkomma som gör att inget hår växer på hans huvud.

Eller…

James Collins, gammal trägen mittbacksrese stöpt i gammalt brittiskt snitt som länge klamrade sig fast vid sitt tunna, flygiga hår innan han till slut rakade av det.

Nåväl.

Det var en trevlig avslutning, där inte minst Anders Högman och Mikael Andersson avtackades – och hyllades! – för sina stora insatser genom åren.

Och det var, sett över tio-elva månader, en trevlig säsong med ett förpillat trevligt lag.

 

3. Arcade Fire (NY)

Jag har lyssnat på nya skivan ”Reflektor” fyra, kanske fem gånger – utan att golvas helt.

Visst, det är helt uppenbart en bra skiva, måhända något svårare än den förra, med några riktigt starka låtar – men föregångaren ”The Surburbs”  är en av mina favoritskivor alla kategorier och jag är lite besviken, än så länge.

Än. Så. Länge.

För jag tror ju att den här skivan till slut kommer att växa och sluka mig hel; jag är helt övertygad om det. Och det måste vara fint att sitta i den positionen, som musiker. Att folk arbetar länge och aktivt för att älska det.

Och Arcade Fire har förtjänat den positionen.

(Och skivan kommer att sluka mig till slut, det är jag helt säker på.)

 

4. Libanesiska baguetterian (NY)

Trots att min lunchbudget är stramare än Gefle IF:s allsvenska övergångsbudget så har jag unnat mig två libanesiska luncher – bara den senaste månaden.

Och ojvoj: det kommer att bli flera.

Jag har bott i den här staden i över tjugo år – men aldrig haft något riktigt lunchhak. Nu har jag bara hundra meter från bostaden till att bli nedstigen i det libanesiska köket och det tänkte jag nyttja till fullo.

Den libanesiska prismodellen verkar inte ha berörts av det svenska lunchockrandet: en falafelrulle går lös på facila 35 kronor.

 

5. Emil Jensen (ÅT)

Det var länge sedan jag kände mig så… korkad, som när jag slog upp Sundsvalls Tidning och såg en recension…

… av Emil Jensens spelning på teatern: den konsert som jag sett fram emot och sagt att jag ska gå på i månaders tid.

Den sjunde november bara kom och den sjunde november bara gick.

Så. Jävla. Slarvigt.

Om Sundsvalls stad bjuder oss frusna novembersjälar på en artist som vill någonting – vars nya skiva heter ”Det Nya Landet” – så ska man gå.

Och fyra plus är alltid fyra plus.

 

1. Stefan Löfven (NY)

Just när man som aldrig någonsin förr vill ha ett alternativ, en motpol!, till rådande trassel: då kliver den gode Stefan ut och vill sammankopplas med…

… de här nyllena!

Vad händer härnäst? Kommer Jonatan och Skorpan i den nya Bröderna Lejonhjärta–filmen (2014) öppna upp för ett blocköverskridande samarbete med Tengil?

Jag förstår inte: allt man vill ha är någonting annat – och i precis det skedet så kliver det enda alternativet till rådande trassel ut och sammankopplar sig med väl valda delar (som hade han plockat russin ur en mögelmelerad kaka) av precis det trassel man vill göra sig av med.

 

2. Att vara (NY)

Björn Kjellman ska alltså ”klä ut sig” till, exempelvis, Malena Ernman.

Han ska sedan ”läsa på lite” på ”lappar” så att han ”kan vara Malena Ernman”.

Så att Malena Ernman sedan kan ”intervjua sig själv”.

Nej, TV3.

Bara nej.

 

3. NaturaMed Pharma AB (NY)

Det här damp ner i brevlådan i veckan:

En gåva!

Äntligen börjar detta bloggande – denna nya, storsatsande portal! – ge lite avkastning, tänkte jag. Visst kan jag skriva om er, NaturaMed Pharma: jag har skrivit om än luddigare typer tidigare – utan gåvoutbyte.

Och så visar det sig vara…

… ett simpelt blufferbjudande – titta på den lilla, lilla stjärnan intill nollan! – om att köpa ”rosenrot” (någon gammal trött barkbit, antagligen) där jag vid snabb beställning även kan lägga rabarber på en (applicera citationstecken) ”diamantpenna”.

Jag har sällan blivit mer besviken i min bloggkarriär.

 

4.  Falkenbergs FF (NY)

Succécoachen Hasse Eklund lämnar för Kalmar FF, skyttekungen Victor Sköld drar till Åtvid – och jättetalangen Niclas Eliasson värvas av AIK.

Kvar står Falkenbergs FF med en nyallsvensk trupp som i dagsläget ser ut – så här:

Varför ska det här gänget – med en fallfärdig arena, en Otto Martler, ett par Wede-bröder och anfallsduon Rodan–Zampan! – upp och vända i Allsvenskan på GIF Sundsvalls bekostnad?

Det är så hemskt tråkigt.

 

5. Kevin Walker (NY)

Två dagar efter årets näst viktigaste match och två dagar innan årets viktigaste match åkte Kevin Walker – med ett knä som ”låste sig” strax innan hemmamatchen – tur och retur till Stockholm för att sjunga (och vagga lite i sidan: det måste jag ge honom) på en scen.

Inför miljoner tv-tittare och en fullsatt studio: en nervositetens och adrenalinets stormatch.

Och direkt efter debaklet på Örjans Vall så flygs han till Stockholm för att vara dragplåster på Fotbollsgalan.

Dragplåster, ja. En spelare med GIF-anknytning var nominerad till pris: Pelle Nilsson som Sveriges allra bästa back – men det var Kevin Walker som Anna Brolin lockade med i sin presentation av galan.

Och sedan stod han där, tillsammans med några andra fredagsmysgynnare, och applicerade en slaktmask över någon gammal klassiker.

Kvällen efter kvalförlusten mot Halmstad; säsongens och en av hela livets tyngsta fotbollsförluster.

Det blev ett jippo av hela vårt GIF-lidande.