Är det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller är det kul att vara med?

Jag har aldrig någonsin känt så mycket under en konsert.

Jag grät lite.

Lars Winnerbäck gjorde en treplusspelning.

 

Jag blev medbjuden till EON Arena av min mor och far.

Och jag var länge tveksam till att följa med, för jag gillar verkligen inte ”Hosianna” och jag har faktiskt inte lyssnat på Winnerbäck, knappt alls, på flera år. Jag har helt tappat honom, av någon anledning.

Och så inledde han spelningen – halv åtta, i en halvtom, kall ishall – med den nya skivans allra sämsta låt; inledningsspåret som berättar om hur nära han har till Oslo och hur han aldrig åker till havet.

Den följs upp med ”låten som Thåström är med på” (vars enda ljuspunkt är att man får höra Thåströms röst) – utan Thåström, förstås.

Jag började oroa mig för att han skulle spela den nya skivan, rakt av bara, i all sin tråkighet.

Och så släcktes det ner, en stilla kristallkrona började svänga långsamt fram och tillbaka över den svartvita skärmen.

”Jaha, vad nu?”, suckade jag inombords. ”Fler trötta avståndsberäkningar till norska städer?”

Men en minut senare stod jag och grät. På fullaste allvar.

För Lars Winnerbäck spelade ”Mareld”. Från 2004, året då jag fyllde 14 år.

Och det kändes verkligen som om hela min ungdom, alla mina tonår, passerade revy.

 

Jag hade verkligen inte någon musiksmak innan mor eller far började spela ”Söndermarken” i vardagsrummets CD-spelare, i samma veva som Johan Martinsson (min fina vän, med sitt olagliga DC++-konto) började skicka valda fragment av andra Winnerbäckskivor till mig datorledes.

Sökvägen till ny musik var då inte Spotify utan ”C:/Mina Dokument/Mina Mottagna Filer”, där jag sondmatades med musik som började betyda någonting för mig.

Jag mindes hur jag brukade logga in och ut på MSN med en Winnerbäck-textrad som namn, för att medelst lönlösa spam-pop-up-metodik försöka få tjejen jag var kär i att skriva till mig. Jag mindes hur jag och Martinsson var ”dom som kan skratta om allt med varann, vi är dom som kan gråta när ingen ser på” med varandra på våra Lunarstorm-krypin.

Jag mindes helt plötsligt allt.

Alla ensamma kvällar vid datorn – vid de hoppfullt öppnade MSN-fönstren som aldrig blinkade till – som Lars Winnerbäcks musik hjälpte mig igenom.

Glåmig tonårsnäbb i skenet från dataskärmen.

Kom änglar, kom älvor och ta bort finnen i pannan innan helgen. 

Jag tror att min skivsamling innan Winnerbäcks intåg bestod av en Westlife-skiva, en Five-platta och Linkin Park-albumet ”Meteora”. Hade jag inte fastnat för Winnerbäcks texter, utan fortsatt på det minst sagt luddiga ”five will make you get down now”-spåret, så hade jag nog inte fortsatt vidare till att snabbt suga i mig Håkan Hellström, Kent eller Mattias Alkberg.

Jag hade nog inte varit lika intresserad av texter, av att formulera mig, av att skriva.

Jag stod där ikväll, som 23 år gammal journaliststudent, och insåg att jag inte riktigt vet vem jag hade varit eller vart jag hade varit i dag om jag inte hade funnit Lars Winnerbäcks musik för tio år sedan.

Det slog mig under spelningen – under ”Mareld”, under ”Elden”, under ”För dig”, bland andra – och det var som om en värld jag lämnat bakom mig och stängt dörren till (jag brukar inte vara så sentimental, om det inte kommer till allsvenska legendarer) slogs upp med full kraft.

Och jag grät.

Det var ett av de starkaste konsertögonblick jag upplevt.

Och det skedde under treplusspelning.

 

Jag tyckte att Winnerbäck tappade lite redan på Daugava, 2007, och gillade heller inte Kent-vägen han vandrade med nästa skiva – och nu under de senaste två åren har jag helt släppt honom, fram till den ”Hosianna”-skiva som jag, efter ett antal genomlyssningar, inte alls kan förstå. Den berör mig inte alls, kommer inte igenom ens det allra yttersta skalet; annat än med någon enskild ”jag var kär i dina krämer och t-shirts”-formulering.

Och jag tyckte också att alla de nya låtarna var svaga även live. De gör mig ingenting, ger mig ingenting, berör mig inte på något sätt.

Kanske är det musikvärlden som har sprungit ifrån Lars (jämför melodiutvecklingen med den något år äldre Håkan Hellström), kanske har hans lyrik tappat stinget – eller så kanske han egentligen sjunger om precis samma saker, på ganska precis samma sätt; men att jag har tappat min mottaglighet för hans musik och för hans texter.

Antagligen. Jag har antagligen redan hört det, antagligen redan blivit hjälpt av det. Jag har gått vidare.

Jag lyssnar just nu väldigt mycket på Vit Päls, väldigt lite på Linkin Park, och jag är tillsammans med en tjej som älskar Kent – men jag har tappat dig helt, Lasse.

Jag är inte samma person som jag var för fem eller tio år sedan – och det ska du ha ett gråtfärdigt tack för, Lars Winnerbäck.