Det kanske kommer en förändring men det tar den tid det tar

Vi fick en lugn avslutning på säsongen 2006, när Mika Sankala klev in och stagade upp det skepp som under David Wilsons ledning nästan höll på att Division I-kantra.

Det är sju år sedan.

Sju svåra år sedan.

Någonting dog i mig 2007, jag menar detta på fullaste allvar: en hösteftermiddag framför teven i Martinssons föräldrars paradvåning. En människa är inte emotionellt kapabel att ställa om från det avgrundsdjup som PEO glidtacklade oss ner i till det… fullständigt ogreppbara som Ålander alldeles för enkelt och ledigt nickade oss upp i.

Jag blev glad, jag blev lycklig; men inte tillräckligt. Det gick inte att frambringa. Jag som känslomänniska var inte kapabel att känna så mycket, det kände jag, och jag tror att jag gick lite sönder inombords av den insikten.

Jag är ganska säker på det.

2008? Låt mig berätta om 2008.

(Jag är tvungen att Wikipedia ordningsföljden, men minnerna från matcherna är för evigt inpräntade)

Jag har byggt mycket av min mittbacksgärning på att försöka undvika att bli ”Mange Powell-avslöjad”; att inte bli ifrånsprungen – åtminstone inte med flera meter – av en bollförande anfallare.
På att aldrig bli så pass ifrånsprungen som Magnus Powell blev av knosen och arbetshästen Fredde Jensen, i regnet och rusket på Vångavallen, hösten –08. Jag minns att tv-kamerorna visade en bild framifrån där man såg Manges ansiktsuttryck, ett par meter bakom den framrusande Fredde; ansiktsuttrycket hos en man som vet att han aldrig kommer att komma ikapp, hos en man som blottat sina svagheter, hos en man som vet om att han lär narrgöras i Fotbollskväll.

Jag tyckte synd om honom. Det var väl inte Manges fel, egentligen!, att han blivit så väldigt långsam på ålderns mittbacksomskolade höst. Inte Manges fel att Fredde Jensen föddes till jorden för att springa – närmast böka – i fåror på åkrar i det allsvenska bottenskiktet.

Denna rädsla för att bli Magnus Powellad har gjort mig till en mittbackstyp som ganska sällan avslöjar sin relativa saktfärdighet – en inte så dålig mittback.

Men just den här rädslan har, tror jag, också gjort mig till en inte så bra mittback. Jag vågar inte till fullo gå in i situationer där utgången kan bli att jag lämnas som en blottlagd Magnus Powell.

Den har – denna inpräntade bild av Magnus Powells förvridna anlete – verkligen satt sina spår i mig.

Mot Norrköping hemma vann GIF (!) efter ett sent 2–1-mål av Robert Mambo Mumba – men innan dess hade jag hunnit låta mina grova kängor gå rakt igenom en plaststol. Detta i samband med att Tobias Eriksson lagt upp bollen på straffpunkten (i den 82:a matchminuten, säger en googling) och jag mumlat besvärjelsen ”inte toffla-inte toffla-inte toffla-inttoff-intoffl-int” – varpå Tobias Eriksson hade tofflat bollen utanför.

Jag skulle bara sparka i luften, men träffade längst ut på ryggen på den tomma plaststolen framför mig. En ganska grov skärva flög rakt upp i luften och singlade sedan långsamt – långsammare än något annat någonsin singlat – ner några bänkrader nedanför.

När matchen var slut, och GIF vunnit – ändå, så kom en gammal farbror fram och stannade framför mig, tittade mig i ögonen och väste, med avsmak i blick, fram ett rakt ”fy!”. 

Jag har sällan känt mig så liten.

Och så Gefle hemma, då. Matchen där Hannes bänkades från start och kom in i paus vid 0–2-underläge och smällde dit en frispark på kraft från, säg, 55 meter – och höjde sin knutna näve mot Patronerna på ett sätt som vid en omröstning där och då – i det ögonblicket – hade kunnat göra honom till kommunalråd för hela regionen.

Den matchen var det.

Men för mig kommer det alltid vara Kristian Eks match. Den där första från start, hans enda i Allsvenskan. Den där han skötte sig alldeles prickfritt i exakt hela matchen, bortsett från en femsekunderssekvens i den sjuttiotredje matchminuten där Amadou Jawo tunnlade honom längs vänsterkanten och spelade in till Bapupa som satte 3–2.

Kristian Ek var 19 år gammal då, Joakim Nilsson är 19 år gammal nu.

Ek hade inte fått hoppa in i matchen innan, när mittbacksolyckan var framme borta mot Djurgården, för att Sören ”inte ville slänga in honom i en så stor match”. 

Han slängdes istället in och gjort sina första minuter i ångestderbyt mot Gefle IF.

Jocke Nilsson fick chansen att debutera efter paus mot Hammarby senast, inför 14 000 åskådare.

Det är väl skillnaden.

Men jag mår fortfarande dåligt i dag, när det kan vara dags igen.

Vid 0–5 hemma mot Göteborg så fäste min far sin GIF-halsduk vid bilens dragkrok och släpade den i gruset iväg från parkeringen.

Jag har aldrig någonsin sett honom – eller ens någon annan? – visa sin besvikelse så konkret någon annanstans.

Jag kommer aldrig heller att glömma hur Johan Patriksson – 2007 års stekhete skyttekung i Superettan – lyckades missa öppet mål vid 1–1 hemma mot Norrköping.

Hur han inte ens fick iväg ett avslut utan stående högst två meter från mållinjen, framför målet, lyckades fläka bollen i en sådan sned vinkel att det blev till en passning snett framåt till Robert Mambo Mumba – som stod offside och blev avvinkad.

Det är en av de fotbollssituationer som jag förstått allra minst av. Någonsin.

Klonk-Basse och jag bara stod där och gapade. Oförmögna att ens skrika.

Jag tror inte att jag, än i dag!, har förstått hur det egentligen var möjligt.

Örebro vann sedan matchen, i den näst sista omgången, med 1–2 och Giffarna var helt plötsligt tvungna att vinna borta mot Malmö FF för att nå den kvalplats som Ljungskile* lagt rabarber på.

*= Tänker ni också på långkastaren Marcus Senften varje gång ni hör ordet ”heffaklump”? Inte? Ni har haft en för bra uppväxt.

2009? Åter ångest – en höst i total plåt och slutligt missad kvalplats. Jag minns hur Åtvidabergs Pontus Karlsson kontrade hem tre poäng från IP i en sexpoängsmatch med ett par omgångar kvar: hur enkelt de gjorde det, och hur liten jag kände mig å naiva GIF-vägar.

2010? ”Kval mot Gefle IF” är en kommande Stephen King-tegelsten.

2011? Jag sprang fram och tillbaka mellan skärmarna på en sportbar i Umeå för att se ifall Ängelholm skulle göra det där enda målet – i säsongens sista skälvande hawaii-minuter – som skulle knycka vår direktplats. Istället petade Sebastian Bojassén dit ett i andra kassen och det tog mig dagar efter slutsignalerna ljudit för att förstå att GIF åter var allsvenskt.

2012? Kval mot Halmstads BK. Oscar Berglund boxar Rickard Magyar i höften, jag sparkar in i en dörr i en studentkorridor i Umeå. Jag höjer blicken mot skyn och ber, på riktigt!, till eventuella makter att ”om ni någonsin ska ge mig något så ge mig det här” när Simon Helg gjorde 1–0 och påbörjade en omöjlig upphämtning i returmötet.

2013? 

Jag mådde lite dåligt – mentalt illamående? – på förmiddagen och när alla andra i föreläsningssalen gick ut och tog rast så satt jag kvar och kände ett väldigt sug att lyssna på en bestämd Kent-låt.

Jag hade inte ens hörlurar med mig, men jag lyssnade ändå. Det suget. Jag hade fått den på hjärnan, så här inför Falkenberg hemma.

”Det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar”, sjunger Jocke Berg.

Kanske är GIF Sundsvall om några år?, decennium?, halvsekel? etablerade på den övre halvan i Allsvenskan. På den där nivån där man kan avnjuta trygga, till synes ångestfria höstavslutningar.

Mika Sankala är borta. Sören Åkeby är borta. Joel Cedergren har hunnit bli tränare. Sverrir och Ari är utbytta mot Jon Gúdni och Rúnar Mar. Joakim Nilsson är den nye Kristian Ek.

Så mycket har ändrats på sju svåra år – men i kväll sitter vi där igen, på höstkanten, under en hinna av ångest så tunn och bräcklig att den kan spräckas av en påpasslig Victor Sköld-tå.

”Allting har förändrats,

men jag känner likadant.”