Om JFS-sittningen förra fredagen:

Förra måndagen tog jag beslutet att köpa en biljett till journalistprogrammets sittning på fredagskvällen.

”Alla skulle gå” och jag, som redan etablerat mig som en av Schengenområdets allra tråkigaste och mest frånvarande studenter, kände mig närmast nödgad att visa näbben.

Så jag slantade upp 220 kronor för en alkoholfri matbiljett och tänkte att jag kunde ”äta pasta innan” och ”gå hem vid tio” (i denna nylansering som ”rolig” och ”närvarande”) då vi på lördagsmorgonen skulle åka och möta IFK Luleå.

Min tanke var då att jag skulle ha tillfrisknat från det hemska halsont – den närmast totala bortdomningen av hela mun- och svaljpartiet – som följde efter att jag, i ett redan då gravt sjukdomstillstånd, gått in i väggen hemma mot Athletic FC i söndags.

Det gjorde jag inte.

Och jag hade väl i detta stadium heller ingen större lust att gå på sittningen. Uppklätt folk på finare tillställningar brukar nämligen inte uppskatta att bli slemhostade i näbben av sin bordsgranne – inte heller brukar det uppskattas att vara tvungen att försöka tyda en raspigt förstörd basröst; en röst som redan i utgångsläget är så Darth Vader-mörk att den skulle kunna ha förvrängts av en röstgenerator för strumapatienter.

Men som student kan man verkligen inte vaska 220-kronorsmiddagar på lokal.

För även om jag inte klev in i salongen med skyhöga Carl-Jan Granqvist-förväntningar så förväntade jag mig att kunna kalasa på något smäckrare än de kolossala tallrikar (plural) sweet-chili-pasta jag alltid (all-tid) äter kvällen innan match.

Men tji fick jag.

 

Det fanns ett vegetariskt alternativ trerättersmeny och deras varmrätt kom in innan oss.

På de stackars djurkämparnas tallrikar låg en klick röd sörja – en klick som tidigt artdefinierades som ”rotmos” – och vad som väldigt tydligt var burkchampinjoner.

Här illustrerar Tilde Jansson, flitigt anlitad frilansfotograf som ofta står bakom kameran men här står bakom en tallrik sörja, sina känslor inför den aptitliga rätten (foto: Josefin Lundh*).

*= Hon har aldrig hållit upp ett rinnande rotmoshjärta mot mig.

Inte ens om jag hade haft ett kylskåp innehållandes enbart tre skålar; en med rötter, en med mos och en med burkchampinjoner – så hade jag inte sammanfört rätten ”rotmos med champinjoner”. Inte ens åt mig själv. Inte ens på den stressigaste av alla gråmelerade tisdagar.

”Höhö”, skrockade jag – innan jag fick följande tallrik ställd under plytet:

Bilden gör inte anrättningens fullkomliga grånad rättvisa. I skenet från de tända ljusen får kycklingen ett visst mörker, en viss stekgrad i ytan – något som är totalt missvisande.

Kycklingen var kokt. På fullaste allvar kokt. Eller, på konnässörsvenska: gummerad. Kanske. Den var hur som helst kokt till gummikonsistens – utan så mycket som tillstymmelse till en endaste kryddnejlika, ej heller ett enda salt- eller pepparkorn, vilandes på det kritvita köttet.

Till detta sju potatisklyftor av synnerligen ofärdig karaktär – och en ”vinsås” av sällan skådat vattnigt slag; byggd på åtminstone nio tiondelar vatten.

Kokt, okryddad kyckling – toppad med färgat vatten.

Det var inte att man satt och tänkte ”det här skulle jag kunna göra bättre själv” – man tänkte att ”så här dåligt skulle jag aldrig kunna göra någonting någonsin”. Hade jag ställt fram den rätten på min plats vid köksbordet så hade jag vid blotta åsynen skickat tillbaka den till köket med bifogade smädelser till köksledningen.

Det var en rent utsagt äcklig middag. Byggd på ingredienser som inte ens hunden varit på om den fått fri lejd. Detta till tonerna av 220 kronor för en alkoholfri sittningsbiljett (kranvatten i MittSverige Vatten-tillbringare). Någon gjorde sig en bra peng på detta hundratal stackars belånade studenter.

Det hade sipprat ut uppgifter om att det skulle bli cheesecake till dessert – och efter den huvudrätten hade jag inte alls blivit förvånad om ”cheesecaken” visat sig bestå av en torftig ostfralla toppad med en gurkskivling.

 

Dessutom hölls det tal.

Det om sittningen.