1. Kristian Gidlund (ÅT)

Han kommer kanske aldrig mer kunna uppdatera den här bloggen, Kristian.

Jag kommer att kunna uppdatera min. Du kan uppdatera din.

I dag, i morgon och allra troligast om både ett, två och tio år så kan du uppdatera din blogg, krama en vän, dansa till din favoritlåt, vältra dig i en säng fylld med kattungar eller slå frivolter på ett daggvått rapsfält en krispig försommarmorgon.

Kristian kan det inte.

Livet är fullkomligt jävla orättvist, men när han dör så lämnar han förhoppningsvis alla oss som följt hans kamp till denna värld som lite mer levande människor.

Det är väldigt få som lämnar efter sig ett dylikt avtryck.

 

2.  PES 2014 (NY)

Min vän Sinan Akdag är en av de människor i vårt samhälle som sitter och skriver i obskyra gamer-forum för att komma åt ett läckt förstautkast till ett Pro Evolution Soccer-demo.

Han är, om man säger, att lita på när det gäller dessa känsliga, infekterade PES-eller-FIFA-frågor som delar världen i tu.

Och han tror på årets upplaga av PES.

Det ska bli spännande. Jag har på sistone letat efter nya inkörsportar till tyngre själslig olycka – och onlinespel av fotbollsspel med vänner är en av de allra säkraste källorna.

Kanske köper jag mig ett exemplar.

 

3. Otto Wallin (NY)

Han kommer att gå obesegrad i sin proffsboxningskarriär länge än, Otto Wallin.

Jag vet inte hur bra han är som boxare, jag kan för lite om räckvidd och fotisättningar – men han verkar sköta sin träning exemplariskt och är ett kraftigt muskelknippe på 95 kilo fördelat på 195 centimetrar.

Det kommer räcka länge än, om man ser till vad som slängs upp i den motsatta ringhörnan. Titta på den här stackars estens lekamen. Det var som att slänga upp en rundlagd lastbilschaufför med bensinmackskosthållning i en proffsring.

Tänk att som Otto ha tränat varje dag i månader, gått och oroat sig för vilket baltiskt Ivan Drago-monster som skulle uppenbara sig – och sedan få se den där faktiska tjockisen kravla sig genom repen med en tung fetmaframkallad suck.

Han tränade inte så mycket, Valery, och även om han till viss del får skylla sig själv – han kanske hade kunnat skippa räksalladen på vissa korvstopp – så tyckte jag lite synd om honom.

Proffsboxning på den här nivån är antagligen en hemsk, hjärncellsdödande affärsrörelse där stackars balter som behöver betala för uppehället slängs huvudstupa åt vargarna.

Det tog Otto en dryg rond att banka den reellt bukfete Valery sönder och samman.

Och att döma av den matchen – Ottos andra raka proffsseger – så har han ytterligare några enkla trappsteg upp innan han stöter på någorlunda vältränad patrull.

(Jag är dock lite besviken på att lokaltidningarnas artiklar om matchen inte med en fras tog upp estens porösa övervikt)

 

4. Fredrik Uhrbom (NY)

Det var säkert obehagligt där och då – men när vi som inte såg Finnkampen (jag, du och alla utom Jakob Hård, ”A” Lennart Julin, Malin Ewerlöf-Krepp och Jimisola Laursens farmor) tittade på klippet, med vetskapen om att allt var bra med Fredde, så var det förstås hemskt roligt.

År 2013 är en rejäl uttorkning det i stort sett enda sättet att sätta sig på den mediala kartan som svensk långdistanslöpare. Kanske inser större delar av den svenska friidrottseliten detta faktum till nästa års Finnkamp – och tar av sig sina vätskemidjeband dagarna före tävlingarna för att istället gå in för sina 15 sekunder av Lustiga Huset-kändisskap.

Kanske blir hela nästa års Finnkampen en Monte Pythonsk Silly Walk av uttorkade, mediekåta atleter.

Som grädde på moset sköljde Uhrbom ned uttorkningen med ett par kräftor; en uppgift som toppade Sportbladets webb.

 

5. Mesut Özil (NY)

Är han min favoritspelare av alla just nu aktiva spelare?

Jag tror nästan det.

Och hur irriterad och totalt oförstående jag än är kring att Real Madrid släppte honom så är jag tacksam att han valde Premier League och mina lördagseftermiddagar istället för slantarna i den perifera franska ligan.

Mesut Özil ska ses. Varje helg. För det fotbollspsykologiska välståndet.

Det kommer bli väldigt roligt att se honom i Arsenal i år.

 

1. GIF Sundsvall (ÅT)

Visst; man borde ha haft en straff när Robban Lundström drogs ned.

Man borde därigenom vunnit.

Men även om man vunnit – även om det blivit tre poäng som alltid är tre poäng som är tre poäng – så hade frågan varit tvungen att ställas efter dessa 270 matchminuter mot Ängelholm, ÖFK och Örgryte:

Vad är det vi ska upp och göra? Med vad ska vi upp och hålla oss kvar i Allsvenskan? Vilken typ av spel? Med vilka typer av spelare?

Och, allra närmast: hur ska vi gå upp? Hur ska vi vara bättre än Örebro och Falkenberg under dessa sista sju omgångar – med det icke-spel som visats upp på sistone?

Dessa frågor svävar för stunden i total ovisshet.

Visst: vi har vunnit många jämna matcher i år, vi har krigat till oss poäng, vi har varit lite av det gamla Norrlandslaget som inte behövde spela ut fotbollslag för att vinna, som levde på sin inställning och som gjorde ganska mycket av ganska lite.

Det är vad vi har haft, mestadels, och senast ställde det laget upp – med den nischen – med ett rakt 4-manna-mittfält med Helg, Chennoufi, Maripuu och Dibba.

Och lade sig lågt mot seriens tredje sämsta lag.

Och Rúnar satt där han satt.

Allt svävar. Det hela är mycket oroande.

 

2.  Erik Löfgren (ÅT)

Jag ådrog mig en närmast total bortdomning av hela mun- och svaljpartiet efter att jag, i ett redan då gravt sjukdomstillstånd, gått in i väggen hemma mot Athletic FC i söndags.

Det känns fortfarande som att jag inackorderar ond bråd död i svalget, jag rosslar upp en hostattack från dödsriket varje halvminut och när jag inte rör mig i ultrarapid drabbas jag av väldiga kallsvettningar.

Jag hade kunnat se hur jag följt med upp i bussen i lördags och väl uppe i Luleå trotsat alla blinkande varningslampor och vägrat inse att jag inte är förmögen att starta (som senast): sett mig gå in i den massiva betongväggen efter 15 minuter (som senast), hängt mot repen som en säkerhetsrisk fram till paus (som senast) och då – mör och med krampkänningar – klivit av (som senast): allt detta för att ytterligare skjuta min återhämtningsprocess i total sank.

Det gjorde jag inte. Det kanske var klokt, nu kanske jag blir helt frisk till Eskilstuna borta – men det känns, i och med den nätta 0–1-förlusten i 80:e matchminuten mot Luleå, som ett av mina sämre beslut i karriären.

Jag har väl dessutom knappt genomfört en enda träning för fullt sedan återkomsten från uppehållet i början av augusti.

”Min kropp är en rivningskåk”, som Thåström skulle besjungit min lekamen.

Nu har jag sedan ett par dagar klivit på en flaska av den starkaste hostmedicin jag känner.

”Jag byggde min stil, på en helig allians av tre ackord och utgången Cocillana”. 

 

3. Timrå IK (3)

0–4 i hemmapremiären mot Västerås.

Och man har tydligen budgeterat med ett publiksnitt på 3300 i år.

Ett ”lycka till!” är på sin plats.

Och en försvarad plats på Kasslerlistan, förstås.

 

4. It’s Always Sunny in Philadelphia (NY)

Kan vi prata om att It’s Always Sunny in Philadelphia nästan över en natt – från en fantastisk säsong 7 till en bedrövlig säsong 8 – inte längre är roligt?

Att amerikanska The Office helt sköts i sank när Steve Carell lämnade skutan var helt väntat – men vad är det som har gjort att tre komiska genier (Glenn Howerton, Rob McElhenney och Charlie Day) från en säsong till en annan helt plötsligt bara inte är roliga längre?

Snälla, låt oss bearbeta detta tillsammans: Vad är det som gått snett?

 

5. FIFA 2014 (NY)

Sinan säger att ”det är ett PES-år i år”.

Då är det så.