1. Pa Dibba (NY)

Jag har, som många andra, varit mycket skeptisk till Pa Dibbas 3,5-årigt kontrakterade vara i GIF Sundsvalls trupp.

Med rätta. För av det man fått se på planen, i matcherna, har nämligen inte 25-åringen – som hux flux värvades direkt från Division III under sommaren 2011 – varit en särskilt färdig Superettanspelare.

Alls.

Förrän nu. Nu är han, enligt omdömen från i söndags, ”bäst i GIF”, den ”som bryter mönstret” och en spelare med ”en touch av hög allsvensk klass”. 

Och allmänt vedertagen tvåmålsskytt och frekvent chansskapare.

Som håller Pontus Engblom på bänken.

En lidnersk knäpp eller hårt, långsiktigt och beslutsamt träningsarbete? Jag vet inte – men jag gläds alltid, som gammal åsidosatt och imploderad Erik Sandvärn, åt folk som helt plötsligt bara exploderar.

 

2. Kevin Walker (NY)

Bytte matchtröjan mot den vita farfarströjan – och en svensk sexsymbol var född i en hårt jobbande, sittande GIF-mittfältare.

Jag skulle på rak arm vilja påstå att det är det största sexsymbolsgenomslaget en GIF-spelare fått sedan Sundsvalls Tidning drog upp den här bilden över en helsida efter en träningsmatch mot Djurgården 2010:

(En gång diskuterades mitt namn, av mycket oklar anledning, på Hammarbys SvenskaFans-forum – en människa vid det tillförlitliga namnet ”Rövner” ville värva mig! – där frågan kring min ålder snabbt lyftes: ”Hur gammal är han egentligen?”, frågade någon som letat fram ovanstående bildruta. ”Han ser ut att vara äldre än Fredrik Söderström och Astrid Lindgren – tillsammans!”, skrev en annan och det blev aldrig något samtal från ”Rövner” som vi får anta är högt uppsatt i Hammarbys scoutingorganisation.)

Jag är väl egentligen inte mannen att recensera framförandet (jag trodde länge att ”Galvin Den Grå” var en Tolkien-karaktär), men det lät bra – och där fanns en sug i blicken och ett smäckert hårfäste. Det borde kunna räcka långt. Det räckte onekligen mycket långt på Twitter.

Jag kan inte komma på när en GIF-spelare trendade i de sociala medierna i dylik skala senast: förmodligen när Andreas Ingel chippade in en boll via ribban från distans, sensommaren -06.

En sökning på Walkers namn tog bjöd mig in i en värld av raka obsceniteter. Det var ”kom och ta mig” hit och ”klapp, klapp” dit, som hade dagens unga möer ordförrådet hos en genomsnittlig Brandsta City Släckers-medlem.

Jag tyckte att Kevin Walker var så pass bra förra våren i Allsvenskan att han borde ha kunnat lämna för åtminstone Belgien (Charleroi? Genk?); i år har det gått tyngre, han har långa stunder spelat under sin förmåga, och kanske är den närmsta vägen till flamländerna i nuläget en singer-songwriter-turné.

Och det är inte det sämsta.

 

3. Johan Martinsson (NY)

Under EM-premiären förra sommaren satt jag i en soffa med Johan Martinsson och gav honom ett enkelt förslag.

”Du, du borde börja twittra”, sa jag.

Jag propsade detta på honom, fick honom att lova (LOVA!) att han skulle döpa sitt konto till @OyugaPaul, och till slut satt han där med sina fåtaliga följare och, som det blir, sms:ade ut i rymden.

I dag, bara ett år senare, har han alltså nått över 1000 följare.

Förra fredagen tog han sig in på den här prestigefyllda veckolistan, där hans tweet (som retweetades flera hundra gånger om) kamperade mot (och besegrade!) bland annat Erik Niva och Soran Ismail.

Detta samtidigt som min största Twitterframgång fortfarande är när jag en gång fick en sympatifavoritmarkering från Tilde Jansson.

Dessutom leder Martinsson FPL-ligan och ska tydligen (äntligen!) lämna rallarslagsmålens Härnösand och återvända till sitt kära Sundsvall.

 

4. Jimmy Nordin (NY)

En eftermiddag i våras, när jag satt och lurminade över borden med Tilde Jansson på fiket Tant Anci och Fröken Sara, så satt där en gammal skandalomsusad kulstötare och sippade på en stor eftermiddagsstark.

Han hade en gitarr under bordet, och dels undrade jag vad han gjorde där – dels blev jag alldeles glad inombords.

Jimmy Nordin som, skulle det visa sig nu i veckan, hade varit på Idol-audition är en förebild.

Det är nämligen aldrig för sent att byta bana här i livet. Ena dagen kulstötare, andra suput – tredje singer-songwriter som (faktiskt!) lever något av drömmen när man kör land och rike runt och då och då unnar sig en ensamöl på ett fik en eftermiddag.

Det var skönt att se för någon som i flera år nu har haft blicken maniskt fixerad på att ordna fram ett vintrigt provspel med Sandnes Ulf.

Kanske kommer det en dag någonting annat. Kanske är jag någon gång någon annan. Kanske tar även jag mig någon gång en ensamöl en eftermiddag.

 

5. Pirkt.se (ÅT)

Titta på denna författarnatur som sätter sig ute i solgasset, på en parkering!, med en kanna bryggkaffe i presskanna och en dator – och snabbt bara smattrar ner 14 000 tecken om en luddig spaning kring IFK Mariehamns transfervanor.

Dessutom fungerade det löpande arbetet, med viktigt förklarande texter om bland annat knosar, också förhållandevis bra.

Men det är ju dessa långa – för så många så totalt ointressanta – epos man vill gotta ner sig i. Jag har ett par ytterligare spaningar på lager som jag hoppas kunna lyfta fram i det skumma halvljus som är pirkt.se.

Hade redaktionen bara haft resurserna att bistå sin profilerade skribent med frekventa cafébesök så hade portalen kunnat lyfta ännu högre.

 

1. Stiftelsen (ÅT)

Jag vet inte om ni såg Idol i måndags (jag gjorde det för att se Kevin Walker, jag brukar inte kolla, aldrig!, jag vill verkligen kokettera med det), men där fanns en ung grabb från Ånge som klev in och nöp sig ett avancemang i tävlingen.

Detta gjorde han genom att spela låten ”Vart jag än går” med ett påklistrat (frikyrkligt!, enligt Alexander Bards korrekta analys) leende över näbben.

Och det är förstås mycket oroande att Stiftelsen startat upp en Tipselit-verksamhet som i framtiden ska slussa upp nya Takida-Robban genom de egna Ånge-leden.

 

2. Mittmedia (ÅT)

Jag har båda lokaltidningarnas E-upplagor i datorn.

Jag har all tid i världen.

Och så många – fan, nästan alla nu för tiden – morgnar glömmer jag helt bort (eller väljer undermedvetet bort) att läsa tidningen.

Jag blir ju bara arg. Och alla andra verkar arga.

Jag skulle säga att majoriteten av de samtal jag har med medelålders eller äldre människor brukar någon gång, på grund av att man vet att jag ”jobbat på tidningen”, komma in på hur dåligt allt har blivit.

Nu i dag såg jag förvisso att en nyhet från Härnösands match mot Helsingborg – skriven av någon på en Mittmediaägd Härnösandstidning, får vi anta – fanns på en sida i ST:s sport.

En luddig, luddig fördel – fast bryr jag mig egentligen om Härnösands FF:s cupframfart? – bland så oräkneliga nackdelar.

 

3. Erik Löfgren (5)

Har fortfarande ”ont i foten”.

Har fortfarande problem med ”något med gaffelbenet”.

Ska man vara ”tveksam till start på grund av problem med gaffelbenet” i Sundsvalls stad i helgen så ska man vara det till Sundsvall Open Trot – inte till en Division I-match i människofotboll.

Men det gör ju fortsatt så jävla ont. Jag tror att jag sprang runt och, typ, grät lite grann under smålagsspelet på träningen i går.

Och det har nätt och jämnt blivit marginellt bättre under de fem (!) veckor som nu snart har passerat sedan Valsta borta.

Nu ska man tydligen gå in och smälla dit en spruta i foten för att se ifall jag kan vara hundraprocentig i nyckelmatchen mot Västerås SK på söndag.

Vi får se. Är jag bara bra till 97,2% så är jag inte nog bra för att spela i Division I.

 

4. Mingla.nu (NY)

Härom natten, när jag egentligen borde sovit, så snubblade jag in på mingla.nu – vattenhålet för mingelbilder från Sundsvalls krogar.

Jag tittade runt ett kort, kort tag – och sedan kunde jag ju absolut inte sova.

Om jag inte spelat fotboll utan känt mig nödgad att frekventera stadens uteliv på helgerna så hade jag omöjligen kunnat bo kvar i Sundsvall.

O-möj-lig-en.

Att vissa ställen tar hundra kronor i inträde – utan artister, utan underhållning, med en Spotifyklickande lokal DJ – för att… ehm, vistas på en lokal (och kanske få göra hårdrockstecknet och hålla om sin killkompis framför en mingla.nu-fotograf) är ingenting annat än absurt.

 

5. Revan FC (NY)

När svenska spelare går utomlands så brukar man ha tagit sig dit för att klubbarna vill ha ”lojala, hårt jobbande spelare med bra arbetsmoral” och att man ”vet att man får precis det i svenska spelare”.

Det är sedan gammalt.

Azerbaijanska Revan FC värvar också svenskt – i Fredrik Holster och Sebastian Castro-Tello!

Man har helt klart missförstått hela konceptet.