1. Robert Hammarstedt (NY)

Östersunds FK:s nyförvärv från Selånger var inte ens med i matchtruppen under Superettans första, vadå?, fem-sex omgångar. På bänken satt Christoffer Fryklund – nu utlånad till Division III – och på läktaren satt Robert.

Robert Hammarstedt verkade hålla på att dö Erik Löfgren-döden och, ja, jag var nog inte ensam om att föreställa mig en tillbakalåning till Selånger under sommaren.

Bara någon månad senare var 25-åringen helt plötsligt – lagkapten! Och helgjuten i startelvan, vad det verkar.

Men han har en förmåga att utvecklas och ta steg, Robert Hammarstedt. Jag minns hur jag mötte honom i IFK Sundsvall i Division III 2009, året Robban skulle fylla 22, och minns honom som en habil ytterback. Varken mer, varken mindre.

Tre år senare var han och tränade med GIF Sundsvall – och jag, som inte sett honom sedan 2009, förstod ingenting. Sedan tränade jag med Selånger några gånger – och förstod.

Det är oerhört inspirerande – kanske inte för mig, men för folk med grundtalang – att man kan ha den otroliga fotbollsutvecklingen långt efter man fyllt 20 år.

Och nu har han alltså gjort kometkarriär inom ÖFK: från uträknad läktarsittare till lagkapten och hyllad försvarsgeneral på bara någon månad.

Det hela är oerhört imponerande.

 

2. John Lehnberg (NY)

Innebandyn är på uppgång, men det är ännu inte en tillräckligt stor sport för att det inte ska finnas stora fördelar med att som innebandyspelare skaffa sig en tydlig koppling till en större sport.

John Lehnberg verkar ha förstått det här.

Han nischar därför sig själv skickligt som ”innebandyns Ilya Kovalchuk”. 

 

3. Rob McElhenney (NY)

När It’s Always Sunny in Philadelphia (inte sett? Plöj!) började spelas in under 2005 så bodde Rob McElhenney, då 28, i ett garage.

Idag uppgår hans ”net worth”, enligt ”internet”, till 18 miljoner dollar.

Mitt 23-åriga jag, som enligt min bankir är ”klart garagekompatibelt”, är mycket glad i dessa historier.

Och om det stämmer (han kan ju egentligen, man får väl inte utesluta det?, bara ha tappat det helt, också) att han inför säsong 7 lade på sig flera tiotal kilo av fett bara för att ”alla karaktärer i alla serier blir snyggare och snyggare för varje säsong”, jag tror han nämnde att nördarna i ”The Big Bang Theory” till slut såg ut som relativa hunkar, och att han ville ”fula ner sig”; ja, då är det ju fantastiskt roligt gjort.

Och jag ser oerhört mycket fram emot den nya säsongen av It’s Always Sunny – efter förra säsongens odiskutabla flopp.

Det känns näst intill viktigt för mig och mitt liv att serien hittar tillbaks till sitt gamla slag efter den oförklarligt svaga åttonde säsongen.

 

4. Simon Mårtensson (NY)

Jag kommer nog aldrig förstå hur ingen svensk elitklubb nöp Umeå FC:s då 22-årige skytteligaledare under sommaren 2011. Simon hade gjort 10 mål i ettan under våren – och hans kontrakt gick ut i slutet av juni.

Under samma sommar värvade GIF Sundsvall, Norrlandslaget!, istället den två år äldre Pa Dibba från Division III i Stockholm.

Nåväl, kanske var det bäst så: Simon bröt, typ?, knät innan höstsäsongen skulle dra igång – och kanske är det hans väldigt skadedrabbade lekamen som gjort att han blivit kvar i Umeå FC.

Han kändes inte fulltränad efter skadan under fjolårssäsongen i Superettan – och inte heller i år var han redo från start; han började på bänken de första tre matcherna i våras.

Sedan dess har han – ganska precis som 2011 – gjort 10 mål på 12 matcher. Jag har inte sett honom alls, förutom mot oss (där han, likt hela UFC, var totalt iskall på ett sätt jag sällan sett honom), men jag kan inte förstå hur klubbar kan vara redo att bjuda flera hundratusentals kronor för IFK Luleås Daniel Ahonen – också 10 mål under våren – samtidigt som det är helt tyst om Simon Mårtensson.

 

5. Mando Diao (NY)

Jag ser mycket fram emot kvällens spelning ute i Fagervik.

Jag såg Mando Diaos ”Infruset”-konsert uppe på Umeå Open och gillade upplägget mycket.

Och Gustaf Norén är en av Sveriges allra coolaste och mest självklara scenpersonligheter.

 

1. Erik Löfgren (ÅT)

Har ”ont i foten”.

Och driver en portal vars största årliga satsning – truppen med svensk elitfotbolls bästa namn – tydligen var fylld till bredden med felaktigheter.

 

2. Kocklandslaget (NY)

Det kan knappt finnas något mer urvattnat varumärke än det svenska Kocklandslaget.

De verkar ha ett finger med i var och varannan Statoil-korv, vissa utvalda Gorbys-piroger och diverse andra färdigrätter som man inte alls förknippar med högkvalitativa anrättningar.

Att som handlare lyckas nästla ihop ett samarbete med kocklandslaget känns som det nya ”9 av 10 tandläkare rekommenderar” (där frågan för övrigt lär vara ställd som följer: ”Är det bättre att borsta tänder med Pepsodent/Sensodyne/Aquafresh eller att gurgla munnen med päronsoda morgon och kväll?”); ett totalt urvattnat faktum som inte säger någonting alls.

Inom några år spår jag en framtid där man måste nagelfara butikernas hyllor för att hitta någonting som inte har tagits fram i samarbete med Kocklandslaget.

 

3. Carl Bildt (NY)

Carl: ”He asked me if I still saw you, I said: ’Sure, I see him all the time'”. 

Barack: ”Listen, Carl, I don’t think we should see each other any more. This friendship is not working. We’re just not suited to be friends. You’re a nice guy, we just don’t have anything in common”. 

Carl: ”I know I call you to much. But you’re one of the few people I can talk to. I always tell everybody about you. I’m your biggest fan! You’re my best friend!”

Barack: ”Best friend? I’ve never been to your apartment!”

Carl: ”Thanks again for tonight, but next time, I’m taking you! How about next Tuesday?”

Barack: ”Tuesday is no good. Because… we have… choir practice! Forgot about choir! We’re doing that thing about eastern European national anthems, you know, with the wall being down and all”. 

Carl: ”What about Thursday?”

Barack: ”Thursday is… not good because we have to go to the hospital to check if we qualify for organ donors.”

Carl: ”I should really try something like that”. 

Carl (opening a calendar): ”Okay… let’s see here: we have fifty-two weeks here…”

 

4. Way Out West (NY)

Det är svårt att utröna ifall Way Out West bara har en osagolik otur år efter år – eller om hela spektaklet drivs av holländska skojarmoguler med en outtalad lura-dit-folk-med-artister-som-aldrig-kommer-policy.

 

5. Wayne Rooney (ÅT)

Alldeles oavsett hur sinnessjuk Luis Suarez verkar; det är ändå en sak att vilja lämna Liverpool och att vilja spela Champions League.

Det är en annan att vilja lämna ligavinnarna, där man spelat sedan 17 års ålder, för en direkt rival bara för att man inte får vara den största stjärnan.

Detta efter att man för några år sedan velat lämna för Manchester City (!) på grund av att klubben inte satsat tillräckligt och inte tagit dit tillräckligt stora stjärnor.

Det är unikt fult ansikte utåt han blivit för den moderna fotbollen, Wayne Rooney.

(Och så, förstås!, hans osympatiska hårtransplantation på det.)