Medelst språng mot hängmattorna

Det blev en ganska ohedersam 0–2-förlust mot Hudiksvalls FF på Glysis gräs i tisdags kväll, och Svenska Cupen-äventyret är över långt innan man ens hann kalla det för ett äventyr.

Det såg slitet och orkeslöst ut och bortsett från den första kvarten, då vi öppnade helt okej, så var hemmalaget klart bättre. 1–0-målet kom på en inläggsfrispark strax efter paus, en nick som gick över comebackande Markus Krutzén, som i semesterfirarduon Jonte Johansson och ”Sparris” frånvaro fått kliva in i den rödblå struten.

Semesterfirande, ja. Vi skulle egentligen ha gått på vår sommarledighet efter söndagens match mot Frej, men sedan kom det fram att det – medelst skohorn och hävkraft – skulle tryckas ner ett cupkval i kalendern strax därpå. Folk hann boka semesterresor, Högman var borta, vi hade en riktig avbytare och en inkallad veteran som slutat för en handfull år sedan.

Och vi spelade – framför allt – seriematch för två dagar sedan. Man brukar vara som mest sliten just två dagar efter en fotbollsmatch – och det syntes på många fötter.

Visst hade det varit coolt att få, säg, AIK på Selångers IP i höst och man vill alltid vinna allt man ställer upp i; men om vi fått ett Värnamo, ett Varberg – matcher vi borde förlora sex-sju av tio – på en vardag, mitt emellan två viktiga seriematcher, så var det kanske någonstans trots allt bra att det inte blev ytterligare matcher för vår tunna trupp i höst.

Vi kommer att behöva slåss med fulltankade näbbar och klor i varje seriematch för att hålla oss kvar i Division I; det är i min bok viktigare än att bjuda på en enskild folkfest.

Nu tar vi ett sällsynt välbehövligt uppehåll.

Jag ska vila min fot, jag ska fiska abborre, jag ska åka till Stockholm och jag ska se Håkan Hellström.

Vi avslutar med ett saxat utdrag ur Torgny Lindgrens novell om liberon och om ”bakåtpassningens vidriga frestelse”.