1. Joakim Gissberg (NY)

Jag sa det senast när Tobbes Ukeleleorkester nöp en plats på innelistan då man skulle åka till Bremen och spela; all medelpadsk musikexport som inte innefattar någon av Takida- eller Stiftelsen-medlemmarna är av väldig godo.

Och det är väldigt trevligt att det är Joakim Gissberg – en av Sundsvalls kanske trevligaste unga människor – som får släppa singlar och figurera i mediebruset.

Jag försökte se honom på Udda Tapasbar under Gatufestveckan, men nekades i dörren.  Denna gång inte på grund av fylldom utan på grund av att den lilla takterassen var fullsatt. Så jag, Sven, Tilde fick lomma hemöver – tillsammans med uppskattningsvis ett tjog tjejer som länge stått och ropat att ”vi måste få se Jocke!”.

Hade Gatufesten tryckt in honom på sitt område hade man nog gått runt finansiellt.

 

2. Tomas (NY)

Vi kommer att behöva fler människor som Tomas, insändarskribent i Sundsvalls Nyheter för ett antal veckor sedan, i Sundsvall om den här sorgliga nedrustningen av staden håller i sig.

Folk som bara – utan angiven anledning – tycker att allt är bra.

 

3. Torgny Lindgren (NY)

Av alla Sveriges veckovisa innelistor så måste detta vara den allra osexigaste. Men med det sagt; ska ni bara läsa en enda författare i sommar så borde ni läsa Torgny Lindgren.

Börja med Pölsan. Fortsätt sedan genom katalogen.

 

4. Jonas Månsson (NY)

Jag har haft svårt för vissa av Sundsvalls Nyheters sportkrönikörs texter. När han tyckte att utomhusmatchen och folkfesten mellan Brynäs och Timrå i vintras inte borde vara en tävlingsmatch – hockeyn har bara 55 stycken sådana i grundserien! – utan en träningsmatch på försäsongen så tangerade han nästan Kenneth Fahlbergs klassiska Selångerskrönika från i våras i märklighet.

Men nu under sommarens semestertider så trycker Sundsvalls Nyheter upp gamla för-skrivna reportage där Jonas Månsson spenderar en dag tillsammans med lokala sportprofiler. I förra veckan simmade han tillsammans med Johannes Skagius.

Och man måste älska människor som på eget bevåg trycker upp dylika bilder på sig själv i tidningen.

 

5. Mittmedia (NY)

Har frekventerat kasslerlistan under våren; men nu har koncernen tydligen kopplat landslagsbacken Pelle Nilsson till sporten i någon form av webb-tv-roll; förhoppningsvis som någonting mer än som sidekick i redan etablerade programmet ”Engströms arena”.

Intressant. Och i dessa deprimerande tidevarv för den lokala sportjournalistiken så måste varje litet steg som inte osar total nedrustning prisas.

 

 

1. Anna Frisk (NY)

Jag skrev den här virala succén till krönika i söndags. Vad jag i all hast glömde att smattra dit var den totala oödmjukhet som Anna Frisk och Gatufestledningen valde som framtoning inför årets fest.

När Anna Frisk figurerade i tidningen inför sommarens spektakel så var det alltid ”besöksrekord” hit och ”försäljningsrekord” dit. Alltid med ett gladlynt, självklart leende över näbben. Och för en enkel gymnasieekonom som ansåg det som en självklarhet att ingen människa med ansvar för sin egen privatekonomi kunde lägga 1050 kronor på ett band som berättigar dig inträde till… en stadskärna tonsatt av Eva Dahlgren. Jag blev arg. På riktigt.

Det här kan ju omöjligen stämma. Är folk så dumma?, tänkte jag och irriterade mig väldigt på att Anna Frisk verkade komma undan med sin bluff till festival.

Jag irriterade mig så mycket på de oödmjuka, kaxiga inför-skriverierna detta år att jag inte bara bojkottade festivalen på grund av entrépriset – nej, när jag väl fick en gratisbiljett till lördagskvällen så bojkottade jag ändå. Detta trots att jag vet att det varit festligt att se Teddybears, att jag träffat massa människor, att det säkert varit roligt.

Bara på grund av att jag ogillade allt som Gatufesten försökte vara i år. Det var långt ifrån någon gatufest; det var en festival med den trassligaste ration mellan kvalitetsartister och entrékronor någonsin.

Hade man bara varit ödmjuka, sagt att ”vi gick tre miljoner back i år, vi vet att det är tufft, men vi hoppas att Sundsvallsborna sluter upp” och anpassat kostymen (kanske en billig festlighet – ett mellanår, ett räddningsår – utan, säg, Teddybears som i stort sett bara gick ut på öldrickande; bara det händer någonting på stan) så är jag säker på att Sundsvallsborna slutit upp.

Nu satt Anna Frisk och skröt om försäljningsrekord och nya spännande områden (det var förstås trassligare än någonsin) och det skrämde iväg åtminstone mig så till den milda grad att jag tackade nej till gratisbiljetter.

Det tas för enkelt på konkurser i dessa dagar. 26 års tradition kördes i total, icke-reparerbar sank och Anna Frisk stod där i webb-tv-klippet efteråt med ungefär samma leende som innan festivalen och lovade att hon skulle komma tillbaka i någon viktig roll för Sundsvalls nöjesliv, som vore det det folk var oroliga över.

 

2. Wayne Rooney (NY)

Han verkar vilja lämna Manchester United, den hårtransplanterade 27-åringen.

Och en del talar tydligen för att han ska flytta till Chelsea.

Manchester United mot Chelsea är redan ett äckligt, motbjudande möte där man inte vet vad man ska sitta och hoppas på för resultat; förmodligen att matchen avbryts av publiktrassel från båda håll och att båda lagen tilldöms grava poängavdrag.

Tänk att slå på teven i höst och i detta redan bedrövliga möte se Wayne Rooney – i blått.

Jag tror att det skulle vara nådastöten; det slutgiltiga beviset för allt som är fel med… världen.

 

3. Stiftelsen (NY)

För ett tag funderade jag om inte Stiftelsens inställda gig på Allsång på Skansen var ett ämne för innelistan.

Men bara att de skulle dit, till Håkan Hellströms scen, är ju sorgligt.

Och på tisdag kommer det i Sverige, detta nådens år 2013, finnas människor som sitter hemma och är besvikna över att inte få se Stiftelsen på nationell miljonteve.

Det är inte innelista.

 

4. Känn ingen sorg (NY)

Jag har bara sett trailern, men jag tror väldigt lite på exempelvis Aftonbladets femplus-recension av Håkan Hellström-filmen.

Och jag tror väldigt mycket på Expressens Johan Wirfälts dito som prickade in ungefär exakt vad jag kände när jag såg trailern.

 

5. Mino Raiola (NY)

Om det är så att Zlatan Ibrahimovic ska lämna Paris i sommar – det får vi väl verkligen hoppas – så förstår jag inte hur han i förstaläget kunde tillåtas att gå dit ifjol. Jag förstod det förvisso inte heller där och då, men då tänkte jag ändå att Zlatan, något naivt, trott på ett långtidsprojekt mot en CL-titel som 33-34-åring.

Om han ska lämna nu så har Mino Raiola, denne kontinentala girigbuk, slarvat bort vår största idrottsstjärna i modern tids kanske allra bästa säsong i karriären (jag har aldrig sett Zlatan så spelmässigt dominant i Champions League som i våras) i den obskyra franska ligan.