Om Gatufesten: världens lyckligaste konkursbo

Anna Frisk skulle peka på den isländska börskraschen 2008.

Hon skulle peka på Norgeunionen 1905, branden 1888, Gustav II Adolfs grundade av staden, själva upptäckten av musik och uppfinnandet av musikuppträdanden. 

Hon skulle peka på alla dessa faktorer till Gatufestens konkurs – innan hon skulle peka på sig själv.

Ägna tre minuter åt att titta på videon nedan.

Där står Anna Frisk, med ett lättsamt leende över näbben, och förklarar att ”vi trodde faktiskt inte att vi skulle behöva hamna i festivaldöden”, med den sortens genomgående ”det här var väl knasigt!”-gladlynthet som nästan borgar för ett efterföljande ”tihi”.

Nähä, Anna.

Vad baserade ni det på, med tanke på att Eva Dahlgren och (jag applicerar ett par citationstecken här på grund av för mycket luddighet) ”Legend Voices of Rock” var två av tre av lördagens dragplåster på den stora scenen med – jag lånar dina ord – ”de lite större artistbokningarna”?

Den där lördagen som kostade 545 kronor (plus serviceavgift!) att ta sig in på?

Vad baserade ni det på, Anna?

”Vi hade en skön känsla innan”. 

Anna Frisk siar sedan om orsakerna till detta – vad det verkar på hennes ansiktsuttryck och hennes tonläge – mycket trevliga, närmast festliga debacle och nämner, bland annat, ”Bråvalla” som ”kommer in med jättemycket muskler” och är fräcka nog att knycka all Gatufestens publik.

Jag känner väldigt många som i år valt att inte gå på Gatufesten för att ”istället åka på Bråvalla” eftersom ”den festivalen låter helt sjuk i år, de ska ha kommit in med alla sina resurser och köpt loss Gatufestens främsta langoshandlare och på deras stora scen kommer Eva Dahlgren ha en mycket häftigare, dyrare ljusshow”.

Har Anna Frisk gått omkring trott att Gatufesten främst konkurrerar mot Bråvalla (som mer än något annat klev in och tog Peace & Loves redan befintliga plats på festivalscenen) så måste hon rankas som en av länets allra mest desillusionerade människor.

Gatufesten är för den stora majoriteten att mula sig själv med langos, att svepa en blaskig öl för att ”se hur det är i det andra tältet”, att träffa gamla vänner från Sundsvall som alla samlas kring ett ockrigt dyrt, men trevligt knytkalas där man kanske letar sig fram för att se ett par band.

Och jag gillar Gatufesten. Jag har, sedan jag köpte 14, alltid köpt mig en tredagarsbiljett.

Jag gillade att jag på min artonårsdag fick träffa Håkan Hellström i ett öltält, ta ett idolkort och med ölbelupen andedräkt skrika honom några icke väl valda frågor. Jag gillar att han senare under kvällen klev in på några stämmer under The Arks konsert. Det kändes stort, det kändes fint.

Jag gillar att många av mina bästa Gatufestminnen är från att ha skränat tonsillerna ur led tillsammans med någon gammal halvbekant man inte sett på åratal, till någon klyschig coverlåt av i ett öltältshav av svett som koagulerat med ciderspill. Det kändes litet, det kändes fint.

Men jag ogillade tidigt årets Gatufest, hela intrycket av den, och det verkar många andra faktiskt också ha gjort. Jag vet inte hur många; men 12 000 för många för att spektaklet ska ha gått runt, tydligen.

Här kan man tycka två saker; att det är hemskt sorgligt att en fest med över 25 år på nacke – en fest som fått norrlänningar till en någorlunda vallfärd mot Sundsvall och som satt staden på kartan sommartid – går i graven för att stafettpinnen lämnats över till ett gäng som inte förstått att ekvationen ”billigare och uppenbart sämre artister och dyrare och dyrare ockerpriser” inte går ihop särskilt länge alls.

Jag tycker det är sorgligt. Hemskt. Det största steget som någonsin tagits mot den totala nedrustningen av Sundsvalls nöjesliv.

Och även som arrangör skulle man kunna vara väldigt besviken. På felsatsningar. På snedsteg. På hur allt gått utför sedan Göran Melin tragiskt gick och dog. På sig själv.

Eller så kan man säga så här, som Anna Frisk konstaterar:

”Sundsvall har valt att inte ha en Gatufest”. 

Hon verkar uppriktigt nöjd över sommarens fest. Studera gärna hur hon – i klippet ovan – formligen myser när hon berättar om att  ”Maskinen var ju kanske en av våra bästa spelningar i år”: som blickade hon tillbaka på sin barndoms lyckliga somrar.

Anna Frisk nämner inte med ett enda ord sin egen insats. Kring faktumet att hon försökt trycka Eva Dahlgren i näbben på en barnfamilj till det facila priset av en smärre utlandsresa så konstaterar hon bara kort:

”Det går inte att tvinga folk”. 

Nej, tvång hade väl varit det enda hållbara alternativet.

 

Alla Sundsvallsbor, ja, alla med Sundsvallsanknytning, borde tycka att det är sorgligt och tragiskt att denna 26-åriga epok går i graven. Jag blir upprörd, över det slutgiltiga fallet men kanske ännu mer över axelryckningen kring det.

Men nu lämnar vi Anna Frisk åt hennes på ett sätt härliga ”jag har aldrig varit med om en konkurs! Det här ska bli spännande och utvecklande!”-lynne. Nu går vi på Håkan Hellström på Konsertfesten, allesammans. Nu försöker vi.