Under sluttampen av 2017 såg jag SVT:s nya serie om punkens genombrott i Sverige. Jag satt där och tänkte att om man hade varit ung på den tiden så hade man garanterat dragits med i den vågen (inte minst då alla som inte var punkare i Sverige på slutet av 70-talet alltid porträtteras som gamla farbröder i huvudräta pälsmössor som gick runt och rynkade på näsan och skakade på huvudet åt vartenda tecken på ungdomlig yvighet).
När Joakim Thåström i dokumentären försöker förklara sina drivkrafter bakom att ge sig hän åt punken så säger han att ”det handlade mycket om att undvika de tråkiga jobben”. Ebba Gröns frontfigur fortsätter berätta att han jobbade ”tre dagar på Ahlsell och Ågren nere i Hammarbyhamnen”, men kommer snabbt på sig själv och rättar sig. Det handlade bara om två och en halv dag. ”Jag gick vid lunch!”, skrattar han.
Thåström berättar hur han ”höll på att dö av tristess” när hans unga jag fick testa på ett antal olika anställningar. Istället drev han och hans vänner runt på stan, sprayade betongen full i budskap och började gasta ut sin frustration i en mikrofon. De tumlade fram i den punkvåg vars svallvågor må ha nått allra högst i Stockholmsförorten Rågsved, men som också blötte ner min hemstad Sundsvall ordentligt och skvätte ner stora delar av Sverige.
Det var medryckande att se och det var svårt att inte fundera på vilken som är eller kommer att bli dagens unga generations revolutionära våg.
När jag frågade en klok vän så fick jag svaret att dagens 19-åringar inte har tid med något revolterande, för att de är upptagna med att skicka iväg tjugo CV:n om dagen bara för att ha chansen att eventuellt få komma på en arbetsintervju till något kollektivavtalslöst vikariat.
Det ligger någonting i det.
Och om dagens generation med gymnasieutbildade nyvuxna väl lyckas tränga igenom nålsögat in till arbetsmarknaden så får de sällan några långsiktiga arbetsscheman att förhålla sig till, de får sällan jobba heltid och i den offentliga debatten pågår samtidigt en diskussion huruvida man ytterligare ska sänka deras ingångslöner och om man ska göra det enklare för arbetsgivare att avskeda dem.
Men trots det, eller kanske just därför, så har jag hopp om att nästa stora ungdomsvåg kan svepa in över just arbetsmarknaden. Inte att dagens ungdom också ska börja gå hem vid lunch från sina anställningar, som Thåström och hans vänner.
Tvärtom.
Att de via facklig kamp kan slippa bli inkallade till sina kvällsjobb vid lunch samma dag. Jag hoppas att dagens ungdomar ställer sig på de fackliga barrikaderna för att kämpa sig till bättre villkor, rimligare anställningsformer (som inte behöver innefatta någon luddig app-mellanhand som heter typ SelfieJobs) och bättre löner.
Det må låta som en utopi för en ungdomsgeneration som ofta stämplas som lat och curlad – men en snabb omvärldskoll ger faktiskt hopp.
2017 var nämligen året då unga anställda på McDonalds i Storbritannien för första gången någonsin gick ut i strejk, under parollen McStrike. Inspirerad av den pågående amerikanska kampen för ökad minimilön (Fight for 15) och orkestrerad genom åratal av facklig organisering så vågade fackförbundet Bakers, Food and Allies Workers Union (BFAWU) utmana världens största snabbmatskedja, som byggt sitt imperium på att utnyttja ung arbetskraft så mycket de juridiska ramverken tillåter.
I december var en av BFAWU:s representanter i Stockholm och berättade om hur de gjort för att få de osäkert anställda och lågavlönade ungdomarna att strejkledes kräva en högre timlön. De frågade bland annat vad ungdomarna trodde att McDonalds vd tjänade i timmen. »20-30 pund«, gissade många ungdomar, som själva hade under 10.
När fackrepresentanten förklarade att McDonalds vd istället tjänade omkring 8 000 pund i timmen så reagerade de unga. När de sedan fick frågan vilkas jobb som gör det möjligt att han ska tjäna så ofantligt mycket pengar så smög det inte sällan fram ett uppvaknande »åhfan«.
Jag hoppas det »åhfan«-lätet kan bli dagens ungas punkvrål.
Bli först att kommentera