Kontinental skymning

en våg av

europeisk skymmning

sätter domkraften under staden

Jag har letat efter ett rätt läge att låna det Bruno K. Öijer-citatet, eller kanske till och med bara väva in det i mjugg, i någon bisats, enligt devisen att amatörer lånar, genier stjäl och medelpadska bloggare mjugganvänder. Jag borde kanske bara mjugganvänt det, Bruno K. Öijer läser inte den här portalen, och jag tänkte – innan jag dubbelkollade nu – att det var »kontinental skymning«. Det hade jag gillat ännu mer. Jag är svag för kontinentalitet.

(Det var förresten säkert ett halvår sedan jag läste och tog till mig den formuleringen. Ibland kan jag gå och hålla på en formulering länge, liksom spara den: nyårsafton 2014 var jag sent ute vad gäller inhandlandet till förrätten, vilket fick mig att stå på ett större Ica och blicka ut över en avokado-låda som såg ut som ett slagfält, där krigsföringen förts med stressade sista-minuten-nävar som klämt och klämt, hårt och oförsiktigt, på ett sätt som kunnat ge upphov till ett avokadornas metoo-upprop. Då lade jag till formuleringen »pressad som en kvarlämnad avokado i grönsaksdisken på nyårsafton« i minnesbanken, fri att använda i exempelvis vilket pressat fotbollssammanhang som helst — men ännu har det alltså inte gjorts. Jag har sugit på den så pass länge att den nu känns gammal och mossig och mentalt överanvänd. Nu fick jag åtminstone iväg Bruno K:s fina formulering.)

Hur som helst. Igår var den på plats, tydligare än tidigare under sommaren: den domkraften.

Man häpnar ju ofta över faktumet att så många, ja, nästan alla stockholmare alltid verkar ha en halvdags flextid att ta ut – så fort solen skiner. Vid vårens första riktigt soliga dag så formligen väller de ut från kontoren, redan efter lunch, för att sedan uteserverings-sitta sig igenom hela eftermiddagarna. (Det är alldeles som att samhället inte stannar av ifall PR-mellanchefer inte sitter på står vid sina datorer på sina Google-inspirerat och lekfullt öppna kontor.) Det är som ett kosläpp för folk i tunna dunvästar. Uteserveringarna är alltså alltid fulla i Stockholm, så fort tillfälle bjuds, men när jag cyklade hem igår – efter segern och det efterföljande segerdoppet vid klipporna – så var det nog rekord.

Kvällssolen sken och Janne Anderssons gamla rakt uppställda 4-4-2-formation – ganska precis den han höll på att åka ur allsvenskan med för knappt fyra år sedan – hade slagit Mexiko med 3–0, vunnit en VM-grupp och adderat Tyskland till listan av stora fotbollsländer man lämnat bakom sig på sin väg mot åttondelsfinalen.

Det var glada, blågult klädda människor precis överallt. Jag har på nytt tappat mina solglasögon i vattnet (ska jag teckna en enda drulleförsäkring så räcker det om den täcker just det: solglasögon ner i plurr) och tänker ofta på hur mitt konstanta kisande mot solen kommer förvärra situationen för mitt redan mer än lovligt rynkiga ägg som jag har till huvud; att det ideliga kisandet kommer leda till att rynkorna kommer sitta som kilskrift i ett bergsmassiv i augusti.

I tisdags kväll drog jag inte ifrån det övriga samhället ytterligare, vad gäller rynkighet: var man än såg var det folk som hade leenden spända från örsnibb till örsnibb, skrattrynkor som tärde på de dyrt nätta stockholmshudarna.

Det var en kväll upplyft av domkrafter så starka att man så väldigt lätt kunde ta avstamp och flyga iväg, sväva upp och falla ner pladask och bli alldeles platt i sin analysförmåga.

Som när en glatt tutande bil — draperad i en stor svensk flagga och fylld till bredden med unga män som alla var rasifierade, där alla ut att ha sin svenskhet villkorad på samma sätt som Jimmy Durmaz bevisligen har det (»kom ihåg att han faktiskt tog oss till VM, med sitt mål mot Frankrike!«) — stannade till vid rödljuset intill mig och en man på bussen i filen intill, en sån »etnisk svensk mitt i livet« som Reinfeldt pratade om, pekade på emblemet på sin landslagströja och gjorde tummen upp.

Hur folk på uteserveringen intill började klappa i takt till bilens glada och taktfasta tutande.

Den medelålders mannen på bussen skulle ju kunna rösta SD, precis som min pappa teoretiskt skulle kunna göra det, eller din. Var femte svensk verkar ju kunna lägga sin röst på ett parti grundat i nynazismen nu för tiden.

Och det kan han ju fortfarande, men det är ju — när domkraften pumpar en uppåt — så lätt att åtminstone hoppas att det här har någon slags enande effekt för det här landet.

Det är ju en tanke som är både platt och naiv och alldeles uppåt väggarna ranglig: men det vore ju förpillat fint om Sverige-bilden kunde förändras i takt med landslagets framgångar.

Fan, det går ju bra för Sverige. Alla kämpar och sliter för varandra, alla vill samma sak, någon tutar och en annan pekar på landslagströjan och gör en leende tumme upp.

För det går ju bra för Sverige, på fotbollsplanen och – faktiskt! – enligt alla nationalekonomiska mätningar också.

(Genom att papperstidningslänka till den här podcasten av Pengar och Politik, deras första »valspecial« med migrationsforskaren Peo Hansen, så försöker jag belysa det faktumet i söndagens kommande krönika i Länstidningen Östersund, som ni alltid gärna får läsa, varannan söndag.)

Det vore ju fantastiskt fint om landslaget kunde ge den bilden, den bortglömda om att Sverige fortsatt är ett fantastiskt land och att vi är väldigt bra, en skjuts framåt.

Och jag vet att det är naivt och platt och allt det där, men när man upplevt en så pass kontinental kväll som i tisdags och man har det Bruno K. Öijer-citatet brännandes på näthinnan, så känner man sig ju pressad att skriva något.

Som en kvarlämnad avokado i grönsaksdisken på nyårsaftonskvällen.

Som det svenska fotbollslandslaget

Jag hade ordnat sittplatser åt nära dussinet på mitt vardagsrums kanske tio tv-titts-kompatibla kvadratmeter, köpt folköl, poppat popcorn, till och med ordnat sådana där baconsnacks som bara brukar förtäras i badhusmiljöer, vilket fick mig att fundera på att fylla upp badkaret med riktigt klor-berikat vatten för att låta dem mojna till sig innan gästerna anlänt.

Om man tittat på hur jag  gjort mig till på förhand så hade man kunnat ta mig för en sån där som bryr sig, en sån där vuxen man som målar sig gul och blå och som vrålar med i nationalsången med en näbb vars andedräkt helt svidat om till en heltäckande öldräkt. Men jag brydde mig verkligen inte särskilt mycket inför Tysklands-matchen; var verkligen långt ifrån de gula och blå ansiktskritorna. Visst skulle det bli lite spännande, visst skulle det bli kul att se, men jag tyckte verkligen att Sverige sett ganska precis så tama ut som man kunnat förvänta sig mot Sydkorea och enligt alla mina tillgängliga beräkningsinstrument fick jag det till att vi skulle bli krossade mot Tyskland.

Inte Toni Kroosade i nittiofemte, utan krossade över nittio. Och jag tänkte att jag skulle ta det faktumet med relativ ro; att jag skulle kunna se Timo Werner sätta en 3–0:a och i ögonblicket därpå be någon »skicka hot snacksen«.

Jag minns hur jag skakade av mig Erik Hamrén-upplagans sent insläppta förlustmål mot Italien 2016 – som i princip skickade ut Sverige ur EM-turneringen – på en halvtimme och hade sedan en av det årets roligaste kvällar.

Men när frisparken satt i Robin Olsens vänstra gavel i lördags kväll så infann sig onekligen en oerhörd tomhet. Jag tror inte jag lutade mig efter ett popcorn på en halvtimme efter det snöpliga slutet, då jag inte ville besudla den heliga smaktriaden av smör och salt och majs med mitt gomsegels fadda förnimmelse av förlust.

Det var tungt, så som om en upplevd orättvisa hade drabbat en själv – för det här är ju onekligen ett svenskt landslag att ta till sig och bry sig om.

Janne Anderssons landslag symboliserar, till skillnad från hans föregångares naiva korthusbygge, på många sätt det Sverige man tycker om. Ett lag som jobbar stenhårt för varandra, som under samtliga matchminuter formligen strålar av solidaritet och som därigenom presterar långt över vad som borde vara möjligt.

Det landslaget led jag ordentligt med, efter den Toni Kroos-knorrsparken.

Mitt landslag, ditt landslag, onekligen Janne Anderssons landslag, även om jag inte gillade något av hans tre byten under slutskedet mot Tyskland.

Och Jimmy Durmaz landslag, även om jag – precis som alla fotbollsintresserade i hela landet – svor över det odiskutabla misstaget då han, fotbollsproffset, glidtacklade till sig den avgörande frisparken.

Ibland ska man försöka skriva något själv (jag har skrivit om hur bjudandet på baconsnacks bör föranleda en upptappning av ett riktigt varmt och klorstinnt bad), ibland bör man bara länka till det Simon Bank skrivit.

Det här är ett sånt läge. Helvete: så här. Precis så här.

Jag vet inte hur många gånger jag sett klippet från träningen på söndagen, men när Jimmy Durmaz säger »jag är svensk« och att han med stolthet »bär vår tröja och vår flagga« så börjar det fuktas i ögongiporna. Varje gång.

Helvete. Jag är helt säker på att väldigt många svenskar under hela 2000-talet har suttit och tyckt att Zlatan varit en »jävla jugge« eller ännu värre, i ungefär vartenda ögonblick då han inte karatekickat in bollar i mål för Sverige. Jag är helt övertygad om det. Att även om fotbollsintresserade ofta omklädningsrums-marinerats i mångfald i högre utsträckning än andra, så har det alltid funnits där, även inom fotbollen.

Men nu skrivs det, helt öppet: kommentar på kommentar på kommentar. Tusentals. Jimmy Durmaz, född i Örebro, ska »åka hem«. Tycker han och han och han och han. Den och den hashtaggar med #SD2018.

Det är verkligen allvar nu. Var femte svensk säger sig beredda att rösta på ett parti som grundats i, vidareutvecklats och sedermera kostymerats och parlamentputsats i rasismens tecken.

Om inte ens tre månader är det val och jag kommer att ångra mig så obeskrivligt mycket om man inte gjort precis allt som stått i ens individuella makt för att försöka förhindra att landet faller i rasisternas händer i september.

Jag kommer inte alltid ha varken mod eller retorik nog för att kliva fram och vara Jimmy Durmaz i alla lägen (helvete: nu fuktas det i gipan bara av att tänka på hans styrka), men jag ska åtminstone alltid ställa mig bakom – beslutsam, med armarna i kors, blicken höjd och rak – bakom den som gör det.

Som det svenska fotbollslandslaget.

Jag kommer att heja på riktigt, från matchstart, mot Mexiko.

Dibba-procenten i fokus i Strömsund

Det jag tog med mig från den första halvleken i träningsmatchen mellan GIF Sundsvall och Östersund är att Peter Wilson såg väldigt, väldigt, ja, närmast bisarrt iskall ut där på gräset på Strömsvallen.

Han var inte särskilt utpräglat svag i själva spelet, nej, men det var ändå tolkningen man var tvungen att göra av det här domslutet:

Där domaren väljer att vänta, vänta, vänta och blåsa av spelet först när det syntes att Peter Wilson – längst till vänster där i bild, helt ensam, med bollen vid straffpunkten mot målvakten – skulle hinna avsluta.

»Nej, att ha Peter Wilson i det där läget kan väl inte räknas som någon fördel för ett fotbollslag«, måste han ha tänkt. Och nog för att Wilson inte rosade målmarknaden i våras, men det kändes… hårt.

Det säger någonting om en match när det man lyfter upp efter 0–0-drabbning är en lynnig avblåsning i den första halvleken.

Det säger… ganska mycket.

Några särskilda strukturer eller spelmässiga tecken gick knappt att skönja i semesterlunken. Tur då att det finns en viktig faktor som är ständigt närvarande och som det alltid går att skriva om: den ansträngda ekonomin.

Nej, man ska nog inte fundera alldeles för mycket kring Peter Wilsons form – snarare var det hans föregångare som djupledslöpande GIF-anfallare som stod i centrum av mitt fokus.

Det mest intressanta jag kunde företa sig under matchen mellan Giffarna och ett Björn Hamberg-tränat ÖFK var nämligen att intressera sig för vad Pa Dibbas eventuella flytt från Hammarby till Kina, som Expressen har skrivit om, kan betyda för en kanslikassör i Medelpad.

En del, ska det visa sig. För Pirkt.se bekräftar GIF-sportchefen Urban Hagblom att klubben har en vidareförsäljningsklausul på Dibba, vilket ger klubben pengar om han säljs från Hammarby.

»GIF har procent på Dibba«, skriver Hagblom i ett sms.

Enligt uppgifter till portalen så ska det – då Dibba såldes med bara ett halvår kvar på kontraktet – inte röra sig några väldiga procentantal som klubben har rätt till vid en lukrativ Kina-flytt, men någonstans mellan 10 och 15 procent av övergångssumman ska tillfalla Giffarna om Dibba säljs.

Dibba, som gjort sju allsvenska mål under våren, har fyllt 30 år och det är förstås en faktor som borde påverka intresset för att strössla övergångspolletter i hans riktning. Men kinesiska klubbar har betalat ockerpriser förr och enligt Expressen ska övergångssumman som erbjudits Hammarby vara »så pass hög att Hammarby överväger att släppa sin anfallare redan i sommarfönstret«.

Räkna med att Urban Hagblom – som själv är i färd att spana efter GIF-nyförvärv till såväl offensiv som defensiv – lär ha en tumme hållen för att Hammarby ockrar iväg Dibba till de pengabrännande asiaterna under sommaren.

Tvärvändning

Jag nämnde i det tidigare inlägget att min nyvunna medvetenhet om litteraturhistoriens anor och strömningar har fått mig att verkligen tänka efter innan jag sätter mig ner vid tangenterna och låter fingrarna flöda.

För man vill ju gå in och bidra. Man vill ju vördnadsfullt försöka ta vid. Fortsätta. Utveckla. Bygga vidare.

Komma med något nytt. Någonting som adderar till litteraturhistorien och det språkliga. Och det är kanske högtravande krav att ha på sig själv, som en simpel portalvevare, men… konkreta bloggare lyckas ju.

Titta bara på det här, som den upp över öronen sponsrade Elle-bloggaren Linn Eklund skriver om i sitt samarbete med glassföretaget Magnum:

»Professionella pleasure makers«. Låt den titeln gona till sig i gommen ett tag och säg sedan att den inte går in och bidrar med någonting nytt i den litterära historien. Nänämensan: det svenska språket blev plötsligt lite, lite rikare – samtidigt som det plötsligt kändes lite, lite fattigare och futtigare– i en och samma stund.

Samtidsspaning, apropå detta: betyder tisdagens igenklappande av nytänkande Thorén Innovation School i Stockholm att Sverige just nu inte utbildar några nya professionella pleasure makers? Att framtidens NK-butiker kommer vara tomma på den anglicistiska yrkestiteln för glassmånglare? Att bloggare i framtiden kommer att behöva strössla mint över sina egna frysta branded content-skapelser?

Jag har i så fall tvärvänt i vinster i välfärden-frågan.

Tillplattad

Det är någonting med fotbolls-VM. Någonting med att halva jordklotet har blickarna riktade åt precis samma håll, under tre eller fyra gånger nittio spelminuter per dag. Att miljarder blickar fokuserar på exakt samma saker, vilket gör att de slappa spaningarna står som spön i den globala backen.

Jag blir så otroligt medveten om min egen platthet.

Det här är jag:

Och när jag får upp näven och jollrar med fingrarna, som för att värma upp dem inför ett blogginlägg eller en tweet, så gör jag det entusiastiskt mumlande »nu ska jag göra mig lustig över att Jurij Zhirkov är gammal!«.

Jag sökte i Twitters sökfunktion på Zhirkovs namn. Det fanns inte en människa över 18 år – som minns Zhirkov från dennes tid i Chelsea – som inte stod för den rekordslappa »lol vad han e gammal!!!«-spaningen.

Men det är inte bara jag som blir uppenbart platt. Det är som om en VM-turnering får alla att tillplattas, som om människor man gillar för deras spänstiga analyserande får sina hjärnor överkörda av en ångvält under en VM-månad. Det bara brölas. Bara den allra lägst hängande frukten plockas.

När det gäller den här portalens stiltje på sistone vill jag delvis skylla på det faktumet, men också på att den »sköna och slappa« sommarkurs jag tagit mig an, 7,5 högskolepoäng Litteraturvetenskap A på distans, medförde den här lilla luntan i läsväg:

Och redan så här i inledningen av läsningen har jag insett att vad som möjliggjort min yviga och slängiga produktion i detta forum måste vara en gravt bristande respekt för litteraturen!!! Hur kan jag ha producerat miljontals och åter miljontals skrivna tecken på Pirkt.se utan att ha haft en aning om hur mitt skrivande förhållit sig till neo-klassicismen? Eller än värre: hur kan jag låtit fingrarna dansa så självsäkert över tangenterna och bankat på publiceringsknappen utan att knappt ha känt till den eller fler andra litterära strömningar???

Av de 123 dramer som Sofokles ska ha skrivit ner så finns bara en dryg handfull sparade för eftervärlden! Men min slappa spaning om Zhirkovs relativa extremålder kommer – om bara WordPress-verktyget håller – kunna stå emot alla bitmärken från tidens gläfsande tand!!!

De få tecken jag orkat ta mig an, med vetskapen om hur jag eventuellt slår in en kvalitativt svag kil i litteraturhistorien och förfular de strömningar mitt skrivande kan tänkas tillhöra, har jag satsat på att försöka trycka till centralorganisationen TCO i Länstidningen.

(Två dagar efter att den publicerats så klappade Skolverket igen Thorén Innovation School på Östermalm i Stockholm, på grund av bristande kvalitet i undervisningen. Detta trots att ägarna fyllt schemat till bredden med akademiska kärnämnen som E-Sport och influencer-träning – och trots att företaget bakom skolan, som varnats av Skolverket flera gånger tidigare, valt att plocka ut 16 miljoner kronor i vinst under det förra läsåret. Istället för att, hm, lägga de pengarna på fler gästande influencers och bättre CS-musar.

I måndags, dagen innan igenklappningen av Thorén-skolan, så slog mitt gamla Umeå FC den nya lokalrivalen Team Thoréngruppen med 1–0 i Umeå-derbyt, men jag antar att segersiffrorna blivit än större om UFC-lagledningen i det uppeldande matchsnacket hade kunnat trycka på att »FÖRETAGET BAKOM MOTSTÅNDARNA GÖR MILJONBELOPP PÅ ATT FÖRVÄGRA SKOLBARN EN VETTIG UTBILDNING!!!«.)

Jag tycker det är svårt att skriva ledartexter, att varannan vecka tvinga fram en konkret åsikt som inte precis alla andra skrivit bra om redan. Jag har den största respekt för hur svårt det är.

Men.

Den här ledartexten från Sundsvalls Tidnings Marcus Bohlin, om hur GIF Sundsvall borde lära av grannklubben Timrå IK, vad gäller det ekonomiska, var i det allra märkligaste laget, även om det varit så att deadline-paniken lurat runt hörnet och han desperat varit tvungen att tycka någonting.

Jag skrev en text om Giffarnas fiaskoartade »Ladies Day«-kampanj för ett tag sedan, där jag manade människor till att försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jag skämdes lite efter den texten, eftersom kändes så förljugen, då det gick att tolka som jag vanligtvis brukar hålla olika tankar i huvudet samtidigt. Tvärtom: när jag slår mig ner för att skriva en beslutsam och rak ledartext så bankar jag med nävarna mot tinningarna och gastar »kom igen nu: en tanke!!!«. Jag stirrar ner på skärmen, sätter fingrarna mot tangentbordet och försöker kanalisera denna enda tanke via de synapser som löper mellan hjärnan och fingerspetsarna. »Inga krusiduller nu«, ropar jag, »en tanke!!!«.

Så jag har full förståelse för hur svårt, hart när omöjligt, det är att bolla flera tankar i ett och samma utrymmesbegränsade hjärnutrymme.

Men bredden är monumental på de skygglappar som måste på för att man ska kunna uppmana GIF Sundsvall att ta efter Timrå IK vad gäller den ekonomiska styrningen, med bevis i ett enda års resultat:

Nu ska jag lägga mig tillplattad i VM-soffan igen.

Slapp spaning från VM, dag ett:

Det var verkligen hemskt att se hur Vladimir Putin fick inleda VM-turneringen med att skönmåla sitt land med rena lögner.

Lögner om att landet respekterar mänskliga rättigheter och om att Rysslands bästa vänsterspringare inom fotbollssporten fortfarande bara är 34 år gammal.

Det här var Jurij Zhirkov – för fyra år sedan. År 2014. Redan här är det tydligt att hans sköra gamla kropp håller på att falla sönder av åldersrelaterade krämpor. Han har redan här ett par insjunkna, trötta ögon som har sett saker: världskrig, svälter, kanske någon arbetsvända i Gulag.

Putin må försöka måla upp sitt Ryssland som både HBTQ-vänligt och demokratiskt bäst han vill, för på den fronten har han säkerligen starka opinionsverktyg att ta till för sin falska sak.

Men alla som är intresserade av fotbollssporten vet att Jurij Zhirkov var i 30-års-åldern när han representerade Chelsea för omkring 15 år sedan.

Det är fakta som är svåra att dölja, oavsett tillgång till trollarméer och propagandamaskinerier.

Men Sergej Ignasevitj då, undrar ni? Han är ju ännu äldre! Jo, men han har på ett helt annat sätt haft ett linjärt och ärligt åldrande och det är därmed helt logiskt att den gamle mittbacksgeneralen fyller 39 i sommar. Han har alltid spelat med öppna ålderskort, aldrig hymlat med sin ålderdom.

Men det syns på hela Zhirkovs urmärglade anlete och hans envetna kallblodstravande längsmed vänsterflanken att springer omkring och bär bördan av en illa dold ålderdom, som försökt skylas över med diverse flyttar inom och utom de ryska gränserna, där åldern ständigt mjuggskrivits ner.

Men i den moderna idrottsmaskineriet finns ingen tid för rättvisa, inget utrymme för åldersbedömningar via gamla artrosbelupna ryska knäleder – nej, bollarna måste bestämt rulla vidare.

Vi köper era gamla saker

Om jag någonsin känner mig ensam i Stockholm, alltså riktigt ensam: i akut behov av mänsklig närhet nu, nu, nu, så ska jag göra ett evenemang på Facebook. Det ska heta »REA PÅ VINTAGE: 40-70% PÅ ALLT«.

Jag var nämligen en av ett femsiffrigt antal stockholmare som intresserade mig för just ett sådant evenemang härom veckan. Jag tog mig också en svängom till det lilla second hand-kyffet på Kungsholmen som Facebook-utlovat guld, gröna skogar och riktigt realiserad vintage.

Jag var inte ensam. Folk hade inte bara slentrian-klickat dit sitt intresse utan också i stor utsträckning fullföljt med sin närvaro, för det var en rejäl kö som ringlade utanför dörren.

Det var bara det… att den gamla bråten var dyrare än nästan allt annat jag någonsin vågat stanna till och vila mina ögon på. Att köpa en ynka pinnstol, som sades vara sjuttioprocentigt realiserad, skulle tarva flera dagslöner. Jag gick runt och muttrade, formligen kokandes över att ha cyklat mig svettig bara för att dyka huvudstupa in i dessa lurendrejares gillrade fälla – men alla runtomkring mig verkade gå runt och tycka att det var… bra?

Det borde ha bubblat upp en revolt av undertryckt vintage-besvikelse, möbler borde ha välts, arrangörer borde ha ställts till svars inför en pinnstolsförvägrad publik som ville se huvuden på dyra teak-piedestal i 70-talsstil.

Men stockholmarna gick bara runt och lyfte på det ena och det andra halvdana föremålet, hummade betänksamt, och verkade vara under en kollektiv vanföreställning om att där fanns ens minsta möjlighet att någonsin komma därifrån med något som kunde katalogiseras som ett »fynd«; till synes fästa vid tanken på att inget pris kan anses ockrigt för en pryl som känns genuint gammal.

Jag brukar faktiskt inte ondgöra mig över stockholmare särskilt ofta, men nog gick jag därifrån och frustade ur mig olika tarvligt formulerade meningar med kontentan att »stockholmare är världens mest lättlurade släkte«.

Kanske togs beslutet där och då. Aldrig igen skulle jag ens försöka göra fynd inom Stockholms läns gränser, utan istället nyttja mitt mellannorrländska ursprung för att orkestrera en kolonial räd mot orter där människor (till skillnad från på Kungsholmen) faktiskt har finansiella spärrar vad gäller utlägg på gamla möbler.

I lördags var det så slutligen dags. Med en hyrd minibuss, ett antal goda vänner och med en lokalkännedom hämtad ur en loppisguide från Tidningen Land (den publikation som min käre far började prenumerera på i hopp om att tillskansa sig en morgonrock i finaste satäng, men som fått fortsatt förtroende även efter att den utlovade rocken visat sig vara smidd i tunnaste pappmateriel) så tog vi beslutsamt sikte på södra Norrlands inland.

Och en sån resa det blev.

Redan på det första stoppet,  beprövade »Rosengatans Lilla Affär och Café« där jag stannade till för två år sedan men med en på tok för liten bil!!!, så visade sig turen vara väl värd både hyr- och bensinpengar och kanske till och med koldioxidutsläpp.

Pinnstolar som på bluffmakarnas evenemang på Kungsholmen gick loss för 800 kronor stycket (vilket i ett icke-realiserat tillstånd måste betyda att de kostat omkring 2400 kronor) gick här loss på…

… under hundralappen. Och fyndlyckan som en riktig fynd-entusiast – driven av lika delar snålhet som relationell stockholmsk fattigdom – kände när han vände på kvalitetsstol efter kvalitetsstol och såg en liten klisterlapp med budskapet »75 kr« visste bevisligen inga rynkmässiga gränser:

Jag kom hem med fyra pinnstolar, ett nytt matbord och lite annat smått och gott efter att vi fyllt varenda kubikcentimeter av lastutrymmet i den stackars minibussen.

Nu är det hög tid att förnya
Såväl utomhus som inne stundar vår
Det börjar dock bli väldigt ont om yta

Det här är ingen inredningsblogg (än), så det blir inga bilder på det färdiga resultatet: jag ville mest – i ett ensidigt och oförankrat branded content-samarbete med typ alla områden i Sverige som inte är Stockholm – rekommendera att åka ut på landsbygden för en räd mot diverse loppisar. Bara man inte för sig som en konkret kolonisatör – typ strösslar med några pärlor medtagna från storstaden och förväntar sig att för dessa få köpa hela Söderhamns socken – ute längs vägarna så är det väldigt trevligt. En tant utanför Bollnäs skulle precis till att stänga sin gedigna loppis, som sträckte sig över tre lador och ett tvåvåningshus, när jag ringde och fiskade efter möjligheterna att hon höll öppet till dess att vi dök upp om en halvtimme – och det gjorde hon med, inte glädje kanske, med ett stoiskt tålamod.

Och även om schemat var tajt (vi hyrde bilen vid niorycket på morgonen, lämnade igen den dryga tolv timmar senare) så hann vi mer än att bara fynda möblemang.

Vi hann bada i Bollnäs.

En vän kommer körande med bilen
Och vi för allt till det vi nu kallar vårt hem

Vi hann, under ett kort depåstopp, närstudera ett av Sveriges stora arkitektoniska framgångar i modern tid.

(Jag har inga direkta bevis för det, och kanske är man lite väl benägen att leta efter luddigheter utanför just Dragon Gate, men där strök runt en kompakt kamphundsliknande krake okopplad på parkeringen, intill ett par Volvo-bilar som stod och tomkörde – och känslan var att hela det ödsliga icke-etablissemanget kan ha blivit någon sorts samlingsplats för ljusskygga verksamheter innefattandes diverse olagliga hundboxningsmatcher.)

En vän hjälper oss ombord på bussen
Och vi för allt till det vi nu kallar vårt hem
Och nu är vi här
Och det är kväll

Det var en fin tripp. Jag var ett tydligt femtehjul, men ett drivande sådant, om det nu är en mekaniskt möjlig metafor. Jag är glad att den blev av. Nästa år ska vi övernatta någonstans längs vägen, unna oss mer tid, fler loppisar, fler mysiga caféer, kanske ännu fler fynd.

Efter att ha snickrat isär det gamla och ihop det nya, slängt, flängt och donat till dess att ordning och reda var någorlunda återuppstånden på de tjugosex kvadraten så stängde jag lämpligt nog helgen på Nobelberget.

Där spelade det enda bandet jag verkar se det här året: Vasas Flora och Fauna. Jag skrev om den förra spelningen och när jag såg att de delade det inlägget på sin Facebook-sida så var det nog den största glädje den här portalen skänkt mig under det här senaste året. Blotta tanken på att det finns en liten möjlighet att den här portalens www-adress fastnat i ett enda österbottniskt IP-numrerat bokmärkesfält gör det värt att sätta sig för att fylla detta sommarens fjärde forum för taffliga skrifter – efter jobbet på TT, sommarkursen i kreativt skrivande, diton i litteraturvetenskap – med bittra utläggningar om stockholmares fynd-naivitet och slapp kommun-kommunikatör-kommunikation om hur fint det kan vara i mindre bygder längsmed vägarna.

Vi köper era gamla saker
Vi köper era gamla saker
Vi står utanför er port och vill in där
Vi betalar er och vi försvinner

Fredagsveven: Alla näbbdragningars näbbdragning

Varför jag fortsätter skriva under parollen Fredagsveven™, trots att ingenting gott har följt i dess spår sedan införandet? Trots att det säkerligen skulle gå att få fram siffror på hur konkret skadligt fenomenet är för Pirkt.se-produktionen? Trots att den tysta majoriteten av svenska folket i princip ber mig på sina bara knän att upphöra med den ouppskattade galenskapen?

För det är så vi gör i Sverige på 2000-talet. Har vi påbörjat någonting så ska vi fortsätta på det spåret. Inte vika av, inte dra tillbaka; aldrig, alldeles oavsett.

Det gäller Fredagsveven™ på Pirkt.se – och det gäller den veritabla skattjakt som pågår i svensk välfärd.

Igår röstades nämligen propositionen om vinstbegränsningar i den statligt finansierade skolan ner av riksdagen med följande motivering:

Och att lägga ner Fredagsveven™ – eller att åtminstone kraftigt begränsa dess omfång – vore ett avsteg från den modell med riktigt svaga och slappt underbyggda spaningar som har byggts upp på Pirkt.se under en lång tid.

Jag tycker förstås nästan alltid det är riktigt bra lyssning, men veckans avsnitt av Lilla Drevet var väldigt bra då Ola Söderholm i listform gick på ett relativt rakt och sakligt sätt igenom högerns allra bästa argument för att Sverige ska fortsätta veva ut vinster ur välfärden. Det var otroligt skrattretande, även om det förstås gick en simultan ilning genom hela nervsystemet eftersom vi tillåter dessa människor (i det här fallet synonym till »blivande styrelseledamöter i välfärdssektorn«) styra landet med dylika icke-argument.

Roligast: att det gränsar till förtal att, som Vänsterpartiets Ulla Andersson, bara berätta om vad Moderaterna har gjort med välfärden de senaste decennierna, i sina överlappande roller som politiker och sedermera styrelseledamöter i välfärdsföretag.

Minns ni Pontus Kåmark från, säg, 2010?

När man trodde att han satte en ny ribba för att »ha råkat hamna i brådskande ekonomiska trångmål« då han helt oförhappandes dök upp i tv-reklamer för spelbolaget BetClic, där han bland annat gränslade en varmkorv i bar överkropp:

En korv som sedan åts upp av honom själv…

… i en scen som var lika dramaturgiskt som montage-mässigt begränsad. Precis som de andra scenerna där han dansade omkring, tjoade och tjimade och i princip gjorde allting som reklamsfilmfotografen sa åt honom att göra för att få de BetClic-sedlar han måste ha viftat med bakom kameran.

För jäklar vad man tänkte att den gamle VM94-hjälten måste ha hamnat i finansiella bryderier när han barbröstad red sig igenom en hel gatuköksmeny.

Men i 2018 års kranka spelbolags-blekhet får man kanske minnas tillbaka på korvryttaren Kåmark som en klok och progressiv pionjär på området.

För även om Kåmark hade ett par tassar med i VM-bragden 1994 så var han ju inte Zlatan vid tillfället.

Och nu, sommaren 2018, är detta Zlatan:

Och i Zlatans fall kan vi vara helt säkra på att det inte handlar om att han hamnat i någon pengamässig knipa; att modern tids kanske största svenska superstjärna inte lyder som en hund på tillmälen från en driven pollettviftare bakom kameran.

Han bara… gör det ändå. För att försöka få svenska folket att spela bort sina pengar på just hans spelsajt.

Man har ju ett par gånger i hans karriär funderat på vad som går igenom Zlatan Ibrahimovics hjärna i just det eller det ögonblicket. Vad tänkte han precis när han hoppade upp och vevade till med klacken mot Italien, exempelvis? Vilka tankar hann fara igenom huvudet på honom när såg bollen singla in bakom (en mycket svagt hoppande!!!) Christian Vieri? Sånt.

Men även om den fotbollsmässiga nerven i hans karriär är borta (jag känner inget direkt tvång att veta vad han tänkte när han placerade dit en reducering borta mot FC Dallas framför nachosnafsande amerikaner) så skulle jag ändå hemskt gärna ta mig den där blicken in i hjärnan just 2018, strax efter att han sett sin nye radarpartner Dragomir Mrsic börja göra yviga juckrörelser med höften i reklamfilmsstudion och själv tänker »ja, fan, jag kör!«. Sekunden in i den pågående juckprocessen, ståendes framför en greenscreen uppriggat av ett reklamfoto-gäng som spelbolaget Bethard hyrt in, mid-juck om ni tillåter en ny-anglicism: där skulle man vilja ha en inblick.

Det är helt klart annat än konkret, ekonomisk knipa som driver Zlatan Ibrahimovic att bedriva korvlöst Kåmark-korvridande inför öppen ridå, men däremot kan man undra i vilken rävsax som det svenska fotbollslandslaget satt tassen i vad gäller de ekonomiska göromålen med den forne landslagskaptenen.

För hur kan det komma sig att det svenska landslaget, som mig veterligen har Svenska Spel som en av sina absoluta huvudsponsorer, tvingar sina nyckelspelare att ställa upp i en evighetslång intervjuserie med just spelföretaget BetHard?

Där måste ligga en intern gammal hundkrake begraven; kanske att Manchester United-supportern Håkan Sjöstrand suttit och kollat på match lite för många gånger i Zlatans loge och att fotbollsförbundet nu betalar tillbaka i erbjuden Andreas Granqvist-tid:

För jag kan inte – kan inte!!! – tänka mig att Andreas Granqvist självmant ville bjuda in dessa två hydra-nyllen utåt för begreppet »anti-squad goals«, Sladjan och Calle Schulman, till sin veranda i Helsingborg.

Det är ju alltid lite jobbigt att be om en tjänst, men när jag var i Tyskland nu så bad jag min närmsta granne i trapphuset gå över och sprinkla lite vatten på mina blommor ett par gånger. Det är en okej tjänst.

Att behöva ringa upp någon och säga »du, Granen…« och sedan kvida fram ett »skulle det vara lugnt för dig om Calle Schulman och Sladjan står vid din veranda en morgon, tillsammans med ett gäng spelbolagsgrabbar från Bethard?«. Jag kan knappt föreställa mig vilken genuin tyngd man behöver lägga bakom den »jätteschyst, verkligen!«-kommentaren efter några minuters övertalning.

Ola Toivonen har ställt upp, Mikael Lustig likaså, Albin Ekdal också, och så Zlatan själv förstås.

Alla öppnar de sina hem för att ge de svenska fotbollsfansen vad de vill ha inför VM (en intervju av skjutjärnsreportrarna Sladjan och Calle), precis där de vill ha det: exklusivt på BetHards egna Youtube-kanal, med sjuhundra prenumeranter.

Nu till denna veckas stora tilldragelse, som utspelade sig i Sundsvall. Där var det i veckan en liten litteraturtillställning, där den tidigare fastighetsmogulen Kjell Larsson skulle presentera sin bok »Blåst på allt«: en hisnande historia om hur han näbbdrogs på alla sina miljoner och istället blev urfattig över en natt.

Det var bara det att mitt under presentationen av boken om denna näbbdragning så drabbades Larsson av ytterligare en näbbdragning av största möjliga mått. Jag unnar mig en skärmdump från Sundsvalls Tidnings föredömliga referat av händelserna:

Ingen näbbdragning är så monumental som den man delges via en delgivningsman.

Och tänk att åka på en den i ett läge där dina senaste år helt och fullt urartat till en enda lång näbbdragning, där du precis återhämtat dig, tagit dig uppför krönet igen så till den grad att du lyckats skriva en bok med titeln »Blåst på allt«; kort sagt ett läge där du antagligen precis börjat tänka att »nu kanske det kan vända uppåt igen«.

Då dyker en cyklande delgivningsman upp och försöker ta din sista kära ägodel ifrån dig.

Och precis när du tror att dina Ted Talk-sysslor på Sundsvalls Torg räddat dig – ja, då dyker den listige näbbdragaren upp i förklädd i en ringlande kö som du tror består av genuint intresserade bokköpare som vill dig väl:

(Det är förstås lite synd om Kjell Larsson; kanske till och med så pass synd att man av respekt inte borde göra narrspel av hela delgivningen. Den tidigare magnaten har förlorat hela sin fastighetsförmögenhet efter en skilsmässa med den barska frisördrottningen bakom en snart monopolistisk Sundsvalls-kedja av frisörsalonger; hon som bara måste vara en av förgrundsfigurerna till den kartellbildning som bara måste pågå i Medelpad, där man – till skillnad från alla andra svenska städer, inklusive vanligtvis ockerdyra Stockholm – knappt kan få sig en vettig herrekipering för under femhundralappen.

Men det känns som att det är synd om honom och hans nya urfattighet på samma sätt som det en gång i tiden var synd om Per Holknekt, som också blev hemlös innan han – med LinkedIn-drivet hos en superentreprenör – byggde sig en väldokumenterad mångmiljonindustri på det som Liv Strömquist beskriver som »exempellöst fula koftor« i den här »Lilla Drevet«-pratan (från 9.30 och framåt).

Han kommer nog på fötter igen.)

Hela historien med att en delgivningsman kommer förbi och delger ytterligare en näbbdragning på den faktiska lanseringen för den stora näbbdragningsberättelsen är nästan lite för stark.

Det vore inte helt omöjligt att just den närmast overkligt starka scenen är iscensatt för att marknadsföra boken och ge Kjell Larsson verklig backning kring titeln som Sveriges just nu mest blåste man.

(Kan man verkligen sjasa bort en delgivningsman med en simpel »jag ska upp på scen snart, jag kan inte ta emot papperet!«-ursäkt?)

I så fall ska samtliga av reklamvärldens allra finaste priser, guldägg och allt vad de heter, skickas åt en utblottad gammal fastighetsmagnat i Sundsvall.

En av mina nära vänner har nyligen fått tillökning, men till skillnad från den vanliga utvecklingen av en nybliven pappa, där kanske ett större lugn och en mjukare ton uppenbarar sig, så har min vän bibehållit sin ursinniga vilja att skicka smädelser över chattverktyg. Häromdagen haglade smädelserna som aldrig förr – och i samma veva skickade min vän en bild på hur han, mid-chattande, höll sin dotter på armen: med hennes blick fäst på mobilen.

Jag säger inte att läsare av denna portal borde ringa Socialtjänsten till en adress strax ovanför Fridhemsgatan i Sundsvall, men nog bör man hålla ett vakande öga över en utveckling där en kär vän fostrar sitt barn som en vanvårdad kamphund vad gäller att hugga på visad svaghet i chattgrupper.

Det värsta var att tilltaget att låta den nyfödde parveln ta del av smädelsehaglandet uppmuntrades i chattgruppen där andra deltagare lovade att komma förbi och lära det lilla barnaknytet allt hen kunde i smädelseväg, riktat mot mig, där de skulle lära ut det tunga artilleriet genom att »gå in på flintskallighet och andra utseendemässiga tillkortakommanden«.

Jag var nere i Hamburg i veckan för ett utbyte arrangerat av det största tyska lärarfacket, GEW. En del av det vi diskuterade om handlade om aktivister som lyckats ockupera hus och hålla nere hyrorna i vissa områden av Hamburg, för att motverka den allt mer utbredda gentrifieringen av staden.

Jag förstod förstås ingenting, utan hade som vanligt samma uppsyn som den här mannen:

Is this kontinentalitet

Det är mycket märkligt att jag ännu inte låtit mig och alla mina besparingar svepas in i en känslo- och pollettmässig virvelvind orkestrerad av en riktigt kontinental sol-och-vårdare iförd scarf, färgstark kostym och muskig parfym.

För jag har nog lättast i Sverige för att falla pladask för minsta bris av kontinental luft. Jag tror att jag hann ta tio steg utanför Köpenhamns centralstation innan hela mitt väsen gastade »HÄR SKULLE MAN BO!!!«. Människor i parker! Väldiga boulevarder! Den typ av öppna och flödande uteliv som den stockholmska byråkratin – som en gång gav Trädgården tillåtelse att servera öl under en bro och i samma stund sköt nästan all annan nattklubbsverksamhet i sank – aldrig skulle kunna tillåta!

Nu har jag åkt vidare söderut, tågsusat ner till Tyskland med Lärarförbundet Student för ett utbyte med fackligt aktiva representanter från Tyskland, Portugal och Nederländerna:

Här träffade vi lokalavdelningen i Flensburg: en stad som lokalinvånarna gärna titulerade som »Tysklands Lissabon«, men som inte lyckades leva upp till de högt ställda förväntningarna ens i söndagskväll, när stadens stolta handbollslag säkrat det tyska ligaguldet för första gången sedan gurkburken ställde ett motståndarförsvar.

Nu har jag åkt vidare till Hamburg och även om schemat är ganska späckat – så pass späckat att man får femminuters-slafsa ihop ett höftskjutet inlägg i liggande position, precis innan läggdags – så ska det finnas någon timmes konkret turistande till övers under veckan.

Så om några ordentliga Tysklandskännare skulle ha fastnat i det fulmaskiga och luggslitna nät som är denna portals läsarradie så får ni hemskt gärna ge er tillkänna via något trevligt tips på vad man bör försöka se och uppleva.

Jag har redan hunnit strosa genom St Pauli-området och det såg ju väldigt roligt ut – men roligheten måste specificeras i konkreta adresser!!!

Fredagsveven: Strösslar du lite ölkorv på den här, är du snäll?

Ibland tar det bara stopp. Jag blir sällan så stressad som när jag, helt i onödan, känner en press på att denna i princip olästa portal bör uppdateras med nytt innehåll — samtidigt som min content-hjärna kloggat igen av ++-materiel som täpper till alla mynningar. Den latenta mjuggstressen kommer sig ju av en vetskap om att allt materiel som tar sig över ++-ribban måste ut, för content-ekologins skull, om den här portalen någonsin ska kunna hålla sig självförsörjande på innehåll.

Denna stress har jag mer eller mindre känt sedan derbyt mot Östersunds FK. Jag hade ju åkt hem över helgen och kände att jag kanske borde ha skrivit någonting innan matchen men framför allt att folk efteråt förväntade sig en tårdrypande text om folkfesten och förlusten – men att allt jag hade att erbjuda efter min Sundsvallsvisit var slappa spaningar tagna från min genomläsning av lokaltidningarna i pappersformat.

Svaga spaningar som ville ut — men som inte kunde publiceras på en GIF-kopplad portal som Pirkt.se utan ramaskri bland åtminstone en handfull medelålders GIF-pappor.

Känslan som infinner sig är den som Hjärt- och Lungfonden var så bra på att sprida för ett par år sedan: milkshake-sugrörs-scenerna när suget bara stannar av och röret just kloggar igen och allt bara dunkar och bankar i hela den imaginära kroppens innanmäte. Du-dunket. Den känslan i contenthjärnan.

En känsla jag försökt hitta i gif-form, men dagens PR-gynnare på nämnda fond verkar helt ha släppt de starka sugrörsreferenserna och har istället gått all-in på tanken om att svenska folket inte längre kan milkshake-skrämmas till bidrag, utan hela affärsidén verkar nu byggd på tanken om att svenska folket verkligen värnar om att artisten Mojje (vars hjärtmuskulatur en gång dråsade ihop under en Let’s Dance-inspelning) ska kunna fortsätta vara verksam i etern. Jag vet inte, men jag är åtminstone inte säker på att pengarna strömmar in i sugrörs-reklam-takt efter att folk sett de här »dramatiska« scenerna, där Mojje allvarsamt blickar ut över ett balkongräcke:

Ni får, i dessa Mojje-utblickande tidevarv, helt enkelt föreställa er den rörliga gifen på sugröret som kloggas igen av mjölkig glass-sörja och försöka ha en förståelse för att det är det som händer när Pirkt.se står ouppdaterad.

Hur som helst: nu har jag – på ett tåg mellan Göteborg och Köpenhamn – tänkt lätta på trycket genom att helt enkelt slänga ur mig samtliga slappa spaningar som bara legat och gonat till sig – som en kvarglömd plastburk med gräddstinn potatissallad som lämnats i gassande solsken – sedan ÖFK-förlusten för ett par veckor sedan.

Det som irriterade mig mest efter Östersunds-förlusten var omedelbara jämtarnas kaxighet. Nej, jag syftar inte på några uttalanden från ÖFK-profiler – jag talar om hur vitt och brett en allmän kaxighet verkade sprida sig över hela länet, direkt efter derbysegern.

Och det jag tycker är särskilt oroväckande vid en sådan utveckling är när lokalmedia hakar på och helt hämningslöst överger de pressetiska reglerna och allt vad oberoende heter och helt sonika sveps med i euforin.

Jag syftar på den här artikeln i Östersunds-Posten, där en Thomas har funnit en vit älg i skogen – ett faktum som rubriksätts så här:

Har ordet »unik« någonsin använts vidlyftigare och mer generöst??? Det har ju inte ens täckning i rubriken – där Thomas själv skjuter ner unikheten i den vita älgen genom att slå fast att var tionde älg föds vit. En på tio!!! Tio procent!!! Ändå ångar den jämtländske lokalpatrioten till reporter på och slår fast att det inte bara är ett unikt kreatur som Thomas snubblat över – utan en »minst sagt unik«, som vore det ett sagodjur.

Jag förstår att derbysegern mot Giffarna gav alla jämtar en känsla av en mellannorrländsk överlägsenhet – men när den blev så total att lokalreportrar genast började försöka lyfta den jämtländska älgstammen till en ny »unik« nivå, säkert tänkt i jämförelse med den västernorrländska stammen av trötta gamla brunälgar, tycker jag att det gick för långt.

I samma tidsmässiga krokar så tog Sverige VM-guld i ishockey. Det… bara kändes ingenting, för mig. Kanske var det för att de slog ett gäng ostystare i finalen och att Sveriges stjärnor inte behövde ducka sig förbi kanadickernas crosscheckingar på vägen till guldet.

Eller så kan det ha berott på att hockeyjournalisterna inte gjorde sitt jobb.

Nu blir det här på nytt en väl nischad fråga om journalistisk metodik – men när  ett lag vinner någonting i sporten ishockey så ska det nämligen, enligt det pressetiska regelverket som alla sportjournalister är nödgade at följa, skrivas »TACK FÖR SHOWEN«.

Jag sökte igenom pressarkivet efter just den formuleringen, strax efter VM-turneringens slut, och fann till min förvåning att den inte använts en enda gång. Inte konstigt att man inte känt som man ska. Hockeyjournalisterna har inte gjort sin uppgift.

Det ska ju se ut som efter att tvillingarna Sedin meddelat att de lägger sina klubbor, skridskor och synkroniserade robot-skäggtrimmers på hyllan:

Expressen tackade!

Sportbladet tackade!

Lokaltidningskrönikörer tackade!

Jag antar att det blir något för Pressens Opinionsnämnd att ta tag i: varför svenska hockeyjournalister inte tackade för showen, när Sverige försvarade sitt VM-guld. Det fanns stjärnor, det fanns offensiv skicklighet, det fanns målkalas och det fanns segrar. Alla parametrar fanns på plats.

Då ska det tackas för showen.

Ett av nöjena med att vara hemma är att kunna sätta sig och äta frukost på en balkong där man kan breda ut en tidning och unna sig lite läsning ur den tunna pamflett som är den moderna lokaltidningen.

Här har TT:s matskribent, säkerligen baserad i storstaden, åkt till Barcelona för att sedan sälja in ett resereportage till de kontinentalt törstande lokaltidningarna runt om i den relativa glesbygden:

Det kan ju vara ett bra reportage, för den som haft planer på att åka till Barcelona och låta sitt gomsegel förlusta sig i katalanska smårätter – men när man hittar den här passagen så måste man, som boende i en mellanstor svensk stad, formligen känna tuschsvärtan på nästippen:

Det kan inte ta ett tag för en matskribent att »få kläm på hur det fungerar« med fenomenet tapas, försommaren 2018!!! Det kan inte stämma att det uppstått så mycket som en sekunds tveksamhet kring faktumet att man är tvungen att beställa en rätt!!! Det måste betyda att matskribenten vet att han skriver för en icke-stockholmsk publik, att hans text kommer bli utpyttsad i diverse lokaltidningar längsmed vårt avlånga land, och att han därför hittar på denna scen för att lansera begreppet tapas till de oupplysta massorna på landet.

Sundsvall har två renodlade tapasrestauranger!!! Sundsvallsbor vet vad tapas är!!! De vet att man ska beställa flera små rätter!!! Inte en enda Sundsvallsbo står handfallen inför en tapasmeny!!! Staden dignar av hippa nya barer som har »koncept« som går ut på att en enskild rätt aldrig ska kunna mätta!!!

Ta gärna in TT-reportage som grundläggande beskriver fenomenet nattklubb, kanske även fenomenet discodans, för Sundsvalls invånare kan äta smårätter tills bukarna spricker – men de har så få vettiga nattklubbsetablissemang att besöka med sina chorizo- och chevréfyllda bukar att de säkerligen kan ha glömt hur man svänger på ett par lurviga.

Men snälla storstadsbaserade rikspress: bespara resten av Sverige denna rent koloniala syn på svenskarnas tapaskunskaper.

Debatten kring konstgräs och naturgräs tog en… märklig vändning härom veckan, då en kampanj emot konstgräset inleddes med det här luddiga uttalandet:

Är det verkligen problemet med de små cancerogena partiklarna som man släpar med sig från konstgräsmattorna? Att svenska föräldrars brister i konsekvenstänket är så monumentala att de inte förstår korrelationen mellan att deras barn tränar fotboll på konstgräs och att det ligger små knörtar (som sedan tidigt 2000-tal setts som den fackmannamässigt korrekta termen för de små plastkulorna) i deras hall?

Är det därför vi ska tvinga norrländska lag att skotta undan snötäcket och uppbåda gräs av allsvensk kvalitet i månadsskiftet mars–april: för att svenska fotbollsföräldrar – som verkar ägna en betydande del hjärnkapacitet åt korrelationsproblematiken – ska slippa gå runt och undra över knörtarna?

Jag har trott att jag varit ensam i svensk media om att lösa bylinebildens handproblematik genom att lyssna och lita på en fotograf som hojtade »testa stoppa ena handen i fickan!«.

Att ingen i hela media-Sverige lyckats lösa den oväntat luriga uppgiften »stå rakt upp och ner« på ett märkligare eller mer tafatt sätt.

Men hemma i Sundsvall upptäckte jag att min handhållning och generella byline-taktik inte ens är märkligast inom Mittmedia-koncernen:

Men Mittmedias kulturskribent Torbjörn Melin lyckas kombinera en-hands-nedstoppningen med en blottad tumme och en lätt framåtlutning. Min tanke är ju att åka upp till Östersund någon gång i sommar för att ta ett nytt bylineporträtt, där jag innan mötet med fotografen ställer mig på toaletten och pepp-ropar »bara du bestämmer hur många händer du vill ha i fickan!!!« in i spegeln innan jag går in och tar mig an fotosessionen; nu kan jag åka upp lite mer avslappnad då jag går in med vetskapen att min nuvarande bild inte är allra märkligast i Mittmedia och att jag skulle behöva ta mig upp ytterligare en nivå i yvighet (typ råka säga »okej!« om fotografen ropar »håll båda händerna emot varandra, som om du säger ›namaste‹!«) för att ens ska kunna konkurrera om att vara byline-märkligast i Mittmedia.

Jag förstår inte varför folk är kritiska mot fenomenet »öppna kontorslandskap« utan propagerar för slutna kontor där man kan stänga om sig.

Det här är, i min mening, alltid rena dysterkvistar som ännu inte kommit till insikt om att den inneboende kraften i kapitalismen till slut tar hand om och löser alla eventuella problem som kan uppkomma. Så även kring de öppna kontorslandskapen:

Det blir med all säkerhet en fördummande valrörelse till hösten. Men frågan är om inte dumhets-peaken nåddes redan i maj månad då Jimmie Åkesson uttalade sig så här för att blidka sina köttälskande SD-väljare:

Tänk er den scenen på en middagsbjudning: man har en partiledare på besök, man ska bjuda på mat, man är lite nervös och så ställer man till slut fram en rykande het och smakstark vegetarisk lasagne på bordet.

Håller det här för en statsminister-potentat, tänker man? Man ser hur Åkessons nuna lutar sig över tallriken för att nagelfara den kvadrat han fått tilldelad sig: hur han hittar getost, »hmm«:ar lite oroligt, hittar spenat, kanske någon soltorkad tomat, möjligtvis ett par pinjenötter, men att hans krafsande med gaffeln börjar intensifieras samtidigt som han för ner trynet nästan hela vägen ner i den rykande kvadraten för att inspektera noggrannare. Man blir förstås orolig: vad är det nu? Är det någon allergi man glömt att ta hänsyn till?

Nej, då tar partiledaren för Sveriges tredje största parti till orda:

»Jag hittar inget… kött?«

Jag kan inte svara för exakt hur lasagne-bjudaren hade uppfattat en situation där hen tvingats springa in i skafferiet, hämta någon gammal ölkorv i något skrymsle för att sedan luta sig över partiledarens tallrik och klippa av några trötta korvslantar som strösslas ner över lasagnestycket.

Men jag tror inte att respekten för ledare i den partipolitiska toppen hade stärkts. Håll i den mentala hatten, det blir en dum valrörelse i sommar och höst – men jag tror att vi redan kan ha sett någon form av rekord.