The thing about the old days

»Fan, Erik, du kanske  inte är helt fel ute ändå«, skrev min kompis i söndags kväll. Jag blev överraskad, eftersom han aldrig någonsin brukar aldrig ge mig rätt utan istället alltid brukar ha en vässad smädelse i ett lättillgängligt hölster på höften. Men nu hade hans favoritfotbollslag i England avslutat säsongen genom att förlora på hemmaplan mot ett redan nedflyttningsklart gäng från Wales.

»Man kanske inte skulle behöva något lag att hålla på utomlands«.

Nej, tack, sa jag: att hålla sig med ett GIF-supporterskap gör att det räcker gott med olycka.

Jag tror att anledningen till att jag kände mig så otroligt tom efter 1–2-förlusten mot Örebro hemma senast var att jag kände mig bortgjord. Man har ju vant sig vid att bli besviken, ledsen, kanske till och med arg under ganska precis två decennier av supporterskap: det är känslor som alltid legat nära till hands när man hängt upp alla sina förhoppningar på att ett budgetgäng från Norrland ska kunna kampera med rikare lag från den del av Sverige som aldrig varit avstängt från allsvenskt spel.

Men inför matchen mot ett på förhand likblekt Örebro SK så läste jag att närkingarna åkte till Sundsvall med bara sjutton spelare i matchtruppen och med bland annat Martin Broberg, Johan Mårtensson, Martin Lorentzson och Daniel Björkman borta.

När ÖSK-tränaren Axel Kjäll fick frågan vad som talade för hans lag, av CMores kommentator inför matchen, så var det som han behövde extra betänketid.

»Vad som talar för oss idag?«, upprepade Kjäll, i ett försök att samla mental och retorisk kraft, som om han blivit ombedd att redogöra för sammansättningen i Higgspartikeln.

Ingenting talade för hans lag. Ingenting.

Jag kände mig helt säker på att Joel Cedergrens lag skulle rulla ut dem. Kände mig inte ens lite orolig över att Viktor Prodell skulle finnas på planen.

The old days, när man fruktade hemmamöten med andra lag som tippats på tabellens nedre halva som Urban Hagblom skydde Bosman, var borta.

Tänkte jag.

Men jag tänkte fel. Och så ville jag initialt skriva någonting om hur fel jag haft och om varför: att det inte går att rulla ut andra allsvenska lag med ett bolltempo som är så lågt att det kan få Nordin Gerzic, 35, att se ut som både en kölappsinnehavare till en dubbel höftledsoperation och planens klart bästa spelare.

Men så tänkte jag också på att om Maic Semas låga avslut inte fantomräddats av Oscar Janssons näve bakom det egna stödjebenet (jag är generellt emot VAR, tror jag, men där skulle jag vilja ha kameror som tittar på ifall Jansson faktiskt inte spelade med en otillåten tredjenäve) efter tio minuters spel så hade det kanske blivit exakt den matchbild jag tänkt mig.

Visst går det att klaga på att innermittfältsparet inte riktigt fått det att fjolårsklicka tillsammans i någon match: efter två alldeles strålande Juanjo-prestationer föll grovjobbaren tillbaka när David Batanero stod för sin främsta insats hittills den här säsongen (när Oscar Jansson motade en frispark från 30 meter så jublade ÖSK-laget som om han nypt en straffspark). Visst är det mer och mer tydligt att hela seriens bästa spelare i april, Linus Hallenius, kan ha haft fog för att säga att han inte alls kände sig i form: mot Örebro SK var han så osynlig att en CMore-klippare, som måste fått höra att »det är runt Giffarnas nummer nio det kommer hända!«, tog med en sekvens när skyttekungen nästan hann upp en boll utanför straffområdet i highlightspaketet från matchen. Man känner ju att det är farligt varenda gång som Hallenius suger in en allsvensk motståndarback i sitt en-mot-en-kraftfält, där han tar sig förbi på större delar beslutsamhet än teknik, och mot begränsade figurer som en åldrad Michael Almebäck borde det hända hela tiden.

Och visst är det uppenbart att Eric Björkander saknas allra längst bak, som mitt-mittback, då Alexander Blomqvist bland annat kunde ha dragit på sig en straff när han snubblade in i Carlos Strandbergs baksidor, i en av flera aktioner där jag tycker att den store skåningen ser ut som jag gjorde som mittback på en fotbollsplan. Och erfarna läsare av denna portal vet att jag menar det på det allra sämsta tänkbara sätt.

Jag kände mig hur som helst bortgjord efter matchen. För en gångs skull hade jag på förhand känt mig helt övertygad om att Giffarna skulle gå ut och rulla ut ett beskedligt bortalag i allsvenskan. Att de skulle vara det klara numret större än ÖSK, kontrollerat säkra tre poäng och hävstånga sig bort från allt vad bottenstrid heter.

Men i stället blev det en låst och tät och tråkig (inte tuff: det här var konstgräsfotboll när den är som tråkigast och dödast) tillställning som avgjordes av en slumpartad retur som styrdes i mål av 2020-talets Patrik Haginge.

The old days.

Och känslan av tomhet, när jag satt glåmögd framför teven mitt i lördagskvällen, kom nog från att allting kändes så slumpartat och meningslöst.

Hade Giffarna bara fått in 1–0 på exempelvis Semas tidiga skott hade jag med största säkerlighet suttit och varit jättenöjd efteråt: hamrat ner ännu en lovprisande text om Joel Cedergrens långsiktiga bygge. Gjort någon svagare meme där han Baloo-höftar ner hela tråg med frukt från något träd, efter att jag efter Häcken-förlusten senast gjort någon svagare liknelse om att han skulle få skörda framöver. Men nu skulle jag istället – på grund av Oscar Janssons eventuella extranäve – plötsligt vara både bortgjord och förlamande besviken.

Jag vet inte. Det är inte lätt att krysta ur sig texter efter varenda match i allsvenska och jag vill bara förvarna att om det inte publiceras så mycket som ett knyst från den här portalen efter en match – som exempelvis kvällens plötsligt potentiella ödesmatch borta mot Sirius – så kan det ha att göra med att dess GIF-skribent helt sonika inte har annat att konstatera än att han är ledsen eller (förhoppningsvis) glad.

När allt hänger på så otroligt små marginaler känns det förmätet att hamra fast saker med en stor hammare efter en uddamålsförlust och plocka fram ett helt annat verktyg för hamrande efter en tvåmålsseger.

Jag vet bara det här, inför Sirius borta: vill Giffarna dansa sig bort från en bottenstrid även i år – vilket vore rätt unikt i klubbens allsvenska historia – och någonsin kunna hävda att the thing about the old days, när precis allt verkligen hängde på sköra och lynniga snedstudsar, är att de är the old days så måste prestationerna över nittio minuter bli klart bättre än mot Örebro senast.

Ett enda ekollon mot isen

Den första maj gastade jag allra högst om strejkrätten, som är under en direkt attack (vilket är logiskt eftersom det finns väldigt starka krafter som skulle ha allt att vinna på en inskränkning) ledd av socialdemokraterna (vilket inte är fullt lika logiskt, eftersom hela den rörelsen hade varit reducerad till en tandlös sällskapsklubb utan den).

Men vi tågade förstås också emot de bostadspolitiska förslag som den nya regeringen lagt fram, där marknadshyror ska införas i nyproducerade lägenheter och mot ändringar i turordningsreglerna som ska ge »flexibilitet« på en arbetsmarknad där många redan sover med mobilen under kudden.

Emot det, emot det och emot det.

Det var knappt att jag hann med att skråla om vad jag var för, som exempelvis den här gamla luringen:

För det finns så väldigt mycket att vara emot.

Igår kväll var det demonstration emot utförsäljningen av allmännyttan. De ideologiskt ischiasryggade miljöpartisterna i kommunen har slagit sig i slang med borgarna och gått med på att »ombilda« 20 000 hyresrätter i elva olika närförorter i Stockholm.

Konkret uttryckt: rea ut 20 000 lägenheter från det gemensamt ägda, dit alla har chans att söka och få en bostad, till det privata i en uppslitande och grannsplittrande process där hyrestagare i arbetarklassområden tvingas belåna sig hals över huvud för att kunna bo kvar i sina områden.

Och när jag stod där på Sergels Torg, innan avmarschen mot Stadshuset där de miljöpartistiska politikerna satt krumryggat hukande under fönsterkarmarna på sitt utförsäljningsmöte, så tänkte jag på hur många som gick förbi nerför trappen med ett litet näpet leende över näbbarna.

De såg ut att vara på väg hem till sina bostadsrätter, som de köpt för lånade miljoner till väldigt förmånlig ränta och köksrenoverat (»kyl utan ismaskin?«) för ROT-avdragna slantar. De såg så bekymmerslösa ut, som om de tänkte att det var tur att de slapp stå där nere i duggregnet och oroa sig över att ha någonstans att bo.

Och om jag känner den genomsnittlige innerstadsstockholmaren rätt så undslapp sig någon en liten kommentar i stil med att »man får ingenting gratis här i livet« när de tittade ner på de samlade massorna från organisationer som »Bagis för hyresrätten«, »Rinkeby mot ombildning« och »127 tillhör oss«.

Kan man inte köpa, vill man inte äga sin egen bostad, får man gott flytta på sig, tänkte nog många av de mer näsvisa förbipasserande.

Det som pågick där nere på plattan rörde inte dem.

De är ju trygga. De är ju klara. Vad bostadspolitik beträffar så är de färdiga. De har ju en lägenhet som är värd åtskilliga miljoner kronor: ett värde som de kontinuerligt skapat, år efter år, genom att — för att parafrasera Andreas Cervenka — gå omkring i lägenheten och flotta ner kylskåpshandtaget.

För det finns väl ingenting att oroa sig för?

Det är ju inga problem att den svenska bostadsmarknaden är så het att mäklarfirmorna börjat skicka ut på sin höjd hyggligt utvecklade AI-botar — som just lärt sig att uttrycka sig halvt mänskligt, halvt robotartat på svenska — för att saluföra lägenheter:

(»Varför jag älskar att vara mäklare? Jag älskar ju att… *tittar ner på fusklapp* mäkla!«)

Det finns väl inga experter som menar på att det är någonting problematiskt i att de svenska hushållens skuldsättning ökar långt snabbare än ekonomin i övrigt? Att pengar skapas med ett enda knapptryck av en banktjänsteman varje gång någon 27-åring som jobbar med sponsrad journalistik på en nystartad byrå vill köpa trettio kvadrat på Kungsholmen för två-tre miljoner; det kan det väl inte finnas några långsiktiga bekymmer kring? Att hushållens skuldsättning till åttio procent är uppbunden i bolån ser i alla fall inte jag som problematiskt. Att 260 000 hushåll i Sverige har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst tycker jag låter direkt sunt.

Den här gången när bankerna gör astronomiska summor i vinst under lång tid, genom att pumpa ut pengar i ekonomin för att sko sig på räntan och göra maximal vinst för sina ägare, så kommer de inte låta hushållen ta smällen när det inte längre håller.

Den här gången är det annorlunda.

(För den som fortfarande tror det: se gärna dokumentären »Männen som plundrade Europa« om ni har funderingar på vad ett gäng bankirer gör när de får lite tid över efter att ha kört världsekonomin i botten genom kraschen av Leman Brothers. Knypplar? Tillbringar mer tid med nära och kära? Jobbar vidare på den där romanidén? Nej — SPOILER ALERT: de bildar ett nätverk för att plundra Europas skattemyndigheter på hundratals miljarder kronor via ett illegalt kryphål.)

När jag såg folk lomma förbi torget med näsan i vädret och med ett lätt snorkigt leende så kom jag att tänka på den där scenen i Ice Age, där den lelle krabaten knackar ner ett litet, litet ekollon på isskorpan — varpå hela isen krackelerar.

Jag tänker mig ögonblicket då en helt vanligt menlös människa – som tanklöst slungats rätt in i köphetsen – plötsligt stannar upp, mitt i en budgivning i Stockholms innerstad, och tänker efter. Med trevande stämma och med kisande blick mumlar den menlöse lägenhetsspekulanten till sin partner: »sju miljoner… kronor? För… en trea?«. Och även om partnern ser oförstående och till och med lite arg ut (»för i helvete Magnus, börja inte nu, det finns ju öppen spis och ett ›Greasy Spoon‹ på hörnet!!!«) så har tanken slagit rot: han tittar inåt, mot sig själv, och mumlar »men jag… jag är ju bara… en helt vanlig Front End Developer för en firma som var lite för sen på bollen med elscootrar?«.

Någon annan av spekulanterna som inte heller har haft, någonsin kommer att ha eller ens vara nära att kunna amortera av de sju miljoner kronor de är på väg att betala noterar Magnus oroade blick. Även mäklaren får något obekvämt i uppsynen, försöker säga någonting för att släta över stämningen (»som mäklare njuter jag av en sån här dag då jag får vara här med er och… mäkla«), men det är för sent. Någon har börjat tvivla. En pick har pickat på ytan.

Och så:

Jag önskar inte att det händer. Ingen vill vara med om en krasch i ett läge där åttio procent av en privat skuldkvot på 4000 miljarder kronor är uppbundna i uppblåsta lägenhetspriser som plötsligt faller.

Om det här är det politiska klimatet vi har när ekonomin fungerar och när bostadspriserna är avstannande men någorlunda stabila, så vill jag inte veta vad det svenska folket grabbar tag i om miljoner gravt bostadsbelånade svenskar plötsligt ställs inför ett »VAKTER! VAKTER! DOM FÖRSVINNER MED ALLT MITT GULD!«-uppvaknande.

Det lär, i tider där partiledare på bästa sändningstid tillåts säga att sexuella övergrepp är »importerade« företeelser i Sverige, inte bli vackra grejer de hugger efter med sina desperata näbbar.

Jag säger heller inte att det här kommer att hända, jag har bara läst vad folk som verkligen påstår sig kunna ekonomi varnar för (där superpedagogiske Andreas Cervenkas textsamling »Vad Gör En Bank« rekommenderas för alla som gillar att oroa sig).

Jag säger bara att det finns hundra tusen olika anledningar till att en utförsäljning av gemensamt ägda bostäder är fullkomligt idiotiskt och odemokratiskt (visa mig gärna den majoritet som finns för en fortsatt utförsäljning av allmännyttiga bostäder), men ett som gör att alla borde engagera sig i motståndsrörelsen är att nästan alla påverkas av den här politiken. Jag känner flera vänner i Stockholm som till sist köpt bostadsrätt inte främst för att de känner sig redo och trygga och bekväma i det — utan för att det inte finns andra alternativ än att hoppa emellan olika dyra andrahandslägenheter och flytta en gång i halvåret.

Det här borde inte bara vara en rörelse för sammanslutningar av hyresgäster i Skärholmen och Bredäng och andra arbetarklassområden i Stockholm. Det borde inte vara något som en contentansvarig lägenhetsköpare går och snörper på munnen åt.

Det borde vara en massiv folkrörelse, där en befolkning som inte längre vill stödja ett system där staten går mot att bli skuldfri samtidigt som medborgarna gräver ner sig i avgrundsdjupa skuldhål för att kunna ha långsiktigt tak över huvudet.

Vi ses vid nästa demonstration.

Joel Cedergren kommer att få skörda

Foto: Bildbyrån/Michael Enchser.

Jag har anammat en ny taktik, vad gäller mitt skrivande om GIF Sundsvalls allsvenska matcher. I stället för att sätta mig ner och krysta fram något hastigt och alltid mindre lustigt direkt efter matchen så går jag ut och tar mig en liten lov, kanske till fots eller till cykel, och försöker fundera på någonting annat en stund.

För om nu inte video killed the radio star så tycker jag verkligen att det är så att slutsignalstycket killed the sportkrönikörsyrke. Vi pratar närmast bokstavligen om ett par sportjournalister som för inte alltför länge sedan visade att de mirakulöst nog kan pressa fram välfunna formuleringar och infoga dessa i välstrukturerade texter under pågående match och i princip ha publicerbara alster klara till dess att slutsignalen ljuder. Och nu förväntas plötsligt varenda kotte som masat sig igenom en slapp treårig journalistlinje helt plötsligt kunna utföra samma konstform.

Icke, säger redaktionsledningen hos Pirkt.se. Denna utveckling ska motarbetas med full kraft.

Bra texter måste nämligen ges tid för att bli bra texter, genom att de tillåts skrivas i lugn och ro. Och riktigt svaga texter, av det slag som återfinns på den här portalen, behöver  ännu längre tid på sig och ska under inga omständigheter behöva krystas fram utan att man först fått sig en nypa frisk luft.

Ikväll tog jag därför cykeln till växtvaruhuset Plantagen. Jag skulle bland annat köpa blomjord och när jag precis lyft upp en femton liter stor påse av deras främsta »premiumjord« – där jag räknar med att varenda mask som bökat omkring har haft kollektivavtal – så noterade jag att det på lastpallen intill fanns en långt mycket större påse av samma modell.

Det visade sig att för bara ytterligare tjugo kronor – 99 kronor istället för 79 kronor – så kunde jag kånka hem hela fyrtio liter jord istället för femton. 40! Förti!!!

Jag gillar ju nämligen ett bra fynd.

(Tidigare under dagen hade jag varit på »världens största bakluckeloppis« på Solvalla och när klockan blivit en bra bit över två hade jag hunnit med en lov runt travbanan och tittat ut ett antal fynd som jag skulle försöka köpa. Det var bara det att jag nu skulle behöva ta mig runt hela banan igen, i ett osannolikt skyndsamt tempo för att hinna köpa attiraljerna och samtidigt hinna hem till matchstart mellan Giffarna och Häcken.

Och jag tror att jag måste ha hållit Prix d’Amerique-fart hela det sista varvet runt banan. Jag kunde höra en travkommentator ropa »häääääär kommer’om« i öronen när jag passerade en tant i andrapar utvändigt och funderade som bäst på om jag skulle ta av mig skorna och gå barfota runtom för att ännu snabbare kunna plocka på mig loppisfynd från de krimskramsnasande knallarna under slutvarvet.)

Fyrtio liter för 99 kronor är så mycket billigare än femton för 79 att det vore rent oansvarigt att inte slå till på den större påsen, tänkte jag. Matematiskt var det en studentikos självklarhet.

Det var förstås bara det att fyrtioliterspåsen skulle fraktas hem också. Fyrtio liter är väldigt mycket jord. Det är mer jord än vad som är tänkt att få plats på en cykels pakethållare; långt mycket mer än vad som är tänkt att lugnt och säkert kunna fraktas hem i ett enda stycke.

När jag ändå trotsade en och annan tyngd- och cykelsäkerhetslag och applicerade det väldiga stycket på cykelns bakända så såg det förstås inte riktigt klokt ut. Det avlånga och tätt sammanpressade jordpaketet låg närmast dubbelvikt över bakdäcket och jag tänkte att det inte skulle finnas en chans att det tunna plasthöljet skulle kunna klara sig från slitningar och håligheter under flera kilometer av guppigt cykelledande. Jag tänkte att det helt självklart skulle bli så att någonting vasst på cykeln skulle sticka ett litet hål i plasten, att jord skulle börja sippra ut i strid ström och att jag därmed skulle lämna efter mig något som skulle se ut som ett litet och väldigt nischat Hans & Greta-utlagt spår avsett för TV4:s Bo Rappne.

Den kroknande cykeln såg, tänkte jag, ut som ett bildligt skolboksexempel på det sedelärande talesättet »den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket«.

Och så tänkte jag på Giffarna.

Att försöka sig på att vinna mot Häcken, en av allsvenskans guldfavoriter, genom att lugnt och metodiskt spela ut dem från bakplan på deras bortaplan hade med enkelhet kunnat liknas vid att Joel Cedergren tagit sig ett rejält överdimensionerat bett.

Jag vet inte om ni också gör det ibland: höra er egen röst säga någonting och störa er på hur förutsägbart och mallat det låter. Jag kan i alla fall verkligen höra hur det hade låtit när min i GIF-sammanhang myndiga Pirkt.se-stämma berättat om att Joel Cedergren gjort fel som varit så naivt offensiv borta mot ett lag som år efter år – oavsett om det varit en mycket bra eller väldigt dålig GIF-säsong – alltid har visat sig numret större, starkare, kvalitativt bättre.

Hur jag med råg i ryggen hade berättat för en person som arbetar heltid och övertid med att analysera fotboll att han gjort fel, med referens till en sägen om en hund som tappat en köttbit i ån.

Jag är väldigt tacksam över att slippa skriva den texten.

För Joel Cedergren gjorde rätt. Ett tryggt och invant 3-4-3-GIF spelade fotboll från de allra bakersta leden, rullade sig upp via målvakt och felvända mittfältare vid straffområdsgränser, trillade sig lugnt och metodiskt fram och tillbaka — och GIF Sundsvall var klart bättre än BK Häcken.

Det kunde ha stått 2–0 efter tio minuters spel om inte Peter Abrahamsson i Häcken-målet stått på sitt landslagsmeriterade huvud och över fyrtiofem minuters bollrullande på Bravida Arena hade inte bara Giffarna fått dominera bollinnehavet utan dessutom skapat alla farliga chanser.

Detta trots att seriens bästa passningsspelare fått kliva av skadad efter tjugo minuters spel, lämnandes Juanjo Ciércoles som ensam måltavla för Alexander Faltsetas. Så här såg det ut förra säsongen, vid 0–2-förlusten på IP, efter 27 minuters spel:

Och det är bevisligen så att man kan ställa klockan efter Alexander Faltsetas »markeringar« mot seriens bästa innermittfältsduo, för så här såg det ut efter 28 minuter igår:

Det var som att han visste att han låg en minut efter tidsschemat, för jäklar i min låda vad han springer — 25 meter i maxfart — för att kunna genomföra den bollbefriade kapningen:

Det blev ingen varning den här gången heller: allsvenska domare har tydligen kommit överens om att spanska virtouser ska tåla en fradgande göteborgsk galning i knähöjd om det sker innan halvtimmen är spelad.

(Förra året ledde det till att Häcken-mittfältaren hade råd med det här, bara tio minuter senare. Det underlättar onekligen att vara »jobbig innermittfältare« om man har råd med två sådana aktioner per match.)

I en yvig dagen-efter-text som denna har vi plats med en snabb meme:

Någon på en allsvensk fotbollsplan: H—

Alexander Faltsetas:

Det hade gått att ägna en hel efter-match-text åt hur störig Alexander Faltsetas är på en fotbollsplan (ja, jag fattar också att jag antagligen hade älskat honom om han tillhört Giffarna) och det fanns en stor risk att det faktiskt hade behövt bli analysen efteråt: hur enkelt en av seriens allra jobbigaste press- och fulspelare kunde skärma av en ensamt kreativ Juanjo när Batanero fick kasta in handduken på grund av knäbekymmer.

Men Juanjo låter sig inte avskärmas. Han tillåter sig inte bli av med bollen, vägrar låta sig själv bli bortmarkerad och verkar hellre dö av för låg puls än att någonsin stressa upp sig.

Ja: just nu, i början av maj månad, vill jag hävda att 30-åringen löser alla typer av uppgifter som ingår i mittfältsuppdraget bättre än någon annan i serien. Det blev så otroligt tydligt när den habile vikarien Tobias Eriksson kom in och precis allt Häckens fokus med ens flyttades till den enda kvarvarande spanjoren.

Han borstade bara av sig Faltsetas-kapningen, gav igen med ett luftburet tjuvnyp, och joggade vidare och var överlägset bäst på planen under resterande sjuttio minuter.

Foto: Bildbyrån/Michael Enchser.

Men det blev förlust ändå. Efter en väldigt imponerande förstahalvlek sjönk Giffarna tillbaka och tappade initiativet i andra, Jonathan Tamimi bjöd på (ännu) en straff och det räckte inte ens med att William Eskelinen räddade ännu en (två av tre nu) — för när Rasmus Lindgren var så pressad att allt han kunde göra var att lyfta iväg bollen så stod GIF-försvaret och sov.

Det var omöjligt att på tevebilderna avgöra vem som står och upphäver den offside som flera av GIF-backarna ropade efter (det ser ju spontant ut som Carlos Moros Gracia, men målskytten Alexander Jeremejeff berättade för CMore att han sett en ytterback stå bakom sig), men helt klart är ju att det är för dåligt om man vill ta poäng av topptippade Häcken på Hisingen (där laget till och med börjat få stöttning av sjungande supportrar som verkar ha hittat ett käckt gammalt notblad från 50-talet).

Men jag tycker verkligen att GIF Sundsvall, som ju av hävd aldrig slår just Häcken (detta var femte raka allsvenska förlusten), får kånka med sig känslan från den här spelmässiga insatsen.

Ungefär som jag till slut, helt utan spill!, fick med mig hela jätteförpackningen med jord hem från Plantagen på min stackars hårt ansatta cykel.

För spelmässiga insatser som den borta mot Häcken kommer att betala av sig i rikligt med poäng. En djupledsansvarig Eric Björkander i speldugligt skick och en mindre storartad vaktning av motståndarmålet hade räckt för att den här matchen vunnits rättvist.

Det är en jäkla premiumjord han har att så med, Joel Cedergren. Och det må se otympligt och krångligt ut ibland, men ingen borde längre ifrågasätta att han baxar på sin jättepåse på den underdimensionerade pakethållaren. Det håller ju.

Och han kommer få skörda så småningom.

Två memes om skatt

Jag, när jag till slut skickade in min deklaration, innehållandes resultaträkningen från mitt företag:

Jag, någon vecka efter att Skatteverket meddelat att de vill titta lite närmre på min bokföring:

Nej, få innehavare av en F-skattsedel kan väl vara så välvilligt laglydiga och samtidigt ha en sådan konstant ångest över att någonting ska råka bli fel. Jag har ju i princip bara ett fåtal fakturor från min textförsäljning till Länstidningen Östersund att bokföra, och på utgiftssidan ståtar framför allt den årliga avgiften för att rädda kvar domännamnet Pirkt.se i den stenhårda konkurrensen ute på den vida webben – men ändå: rädslan att väckas mitt i natten av att Skatteverkets insatsstyrka trampar in igenom min papier maché-dörr och begär att få se kvittoasken är påtaglig.

För den som inte är tillräckligt It’s Always Sunny-bevandrad för att förstå den första memen bjuds det här på ytterligare en meme för att förklara min känsla.

Polisen, när någon banks styrelse svindlat bort miljarder skattekronor eller hjälpt till att tvätta ryska mordpengar i åratal:

Polisen, när jag inte riktigt kan förklara varför jag har 342 kronor i »Anläggningstillgångar« som legat och släpat från 2014: 

Titt: det går att strejka i högstatusyrken

– Folk blir faktiskt sjuka.

Orden kommer från Wilhelm Tersmeden, ordförande för SAS-sektionen hos fackförbundet Svensk pilotförening, och berättades för Tidningen Arbetet då SAS-piloterna varslade om strejk för en knapp månad sedan.

Just nu är strejken i full gång. Alla SAS-avgångar är inställda, plan står still på marken, piloterna går inte till jobbet och jag tänker mig att om man skulle kunna alstra energin från all den inneboende frustration som skandinaviska familjefäder försökt hålla inom sig den senaste veckan, deltagandes i ännu ett familjeparti Yatzy på golvet i någon vänthall, så hade vi inte behövt lyfta en enda ytterligare fossil energikälla ovan jordskorpan på ett bra tag.

Av alla grupper i samhället som jag skulle vara rädd att göra logistiskt besvikna så är semestersuktande nordbor på en flygplats, med biljetter på fickorna och med en eller två pre-flyg-öl innanför sina semesterblommiga västar, väldigt högt uppe på listan.

Yrkesgruppen piloter har långa utbildningar, förhållandevis höga löner och fortfarande närmast stjärnstatus på en skolas ta-med-din-förälder-till-jobbet-dag. Att i egenskap av sådan högstatusgrupp ställa till med något så banalt och gammaldags som en strejk, och därmed säga till de solsugna massorna att det inte blir någon solnedgång på Kanarieöarna ikväll, låter som ett PR-mässigt självmordsuppdrag.

Men under strejkens första dag lyssnade jag på P1 Morgon, där en reporter gick runt på Arlanda och intervjuade resenärer som plötsligt näbbdragits på sina noggrant planerade semestrar och jag tänkte att mina hörselgångar skulle mötas av ilska, oförståelse, ja, nära nog avsky mot denna priviligierade grupp yrkesutövare som ställt till det för så väldigt många. Arbetsgivarsidan har ju målat upp att SAS-piloterna tjänar 94 000 kronor i månaden i snitt – en i det närmaste astronomisk lön för den genomsnittlige svensk som säkert vänt på kronorna för att spara till sin utlandssemester.

Men P1-reportern möttes, åtminstone under den stund jag lyssnade, inte av någon ilska. Suckar, stönar, absolut, en allmän känsla av att det var väldigt trist att behöva vända hem, självklart – men ingen ilska riktad mot piloterna.

Kanske hade folk satt sig in i vad strejken först och främst handlar om: att piloterna ska kunna vara pigga och må bra under sina arbetspass och sina yrkesliv.

– Det enda du vet två veckor innan schemat släpps för nästa månad är att du ska jobba. Men du vet inte vilka tider du jobbar, och när du väl jobbar kan du kastas om huller om buller. Det skapar en enorm påfrestning, förklarade Wilhelm Tersmeden från Svensk pilotförening för Arbetet vid varslingen.

– Folk blir faktiskt sjuka, utvecklade han. När man mäter hur folk mår så har vi katastrofsiffror.

Kanske är det så att även den mest semestersugne solsuktaren inte vill att planet till Marbella körs av någon som efter månader av stress är på vippen att gå in i väggen, vilket kanske i just pilotsammanhang skulle kunna sammanfalla med att man styr Boeing-kärran rätt in i en fysisk bergvägg. Kanske är det så att folk inte vill att någon med ett så stort ansvar ska ha arbetsförhållanden som är så destruktivt utformade att folk blir sjuka och inte fungerar som de ska. Kanske är det faktiskt så att det gäller även andra yrkesgrupper i samhället, som inte ser ut som den gängse bilden av den strejkande grovarbetaren.

Kanske skulle folk i allmänhet faktiskt ha en viss förståelse för om den yrkesgrupp som har ansvar för deras barns utbildning skulle gå ut i strejk mot faktumet att så många i yrkesgruppen blir sjuka. För på ganska precis samma sätt som ingen resenär vill att ens flygplan styrs av en pilot med högröda ögon och stressgråten bubblande i bihålorna så borde ingen förälder vilja lämna över sina barn till en skola där de ansvariga är på vippen att gå in i väggen och lämna klassrummet till någon obehörig vikarie.

För folk blir faktiskt sjuka. Väldigt många lärare arbetar under förhållanden som driver dem över sjukskrivningens rand. För grundskolelärare är risken att sjukskrivas på grund av en psykisk diagnos femtio procent högre än för arbetsmarknaden i stort, enligt Lärarförbundet.

Styrmodellen New Public Management, den allenarådande politiska idén om att det går att effektivisera offentlig sektors mellanmänskliga möten på samma sätt som det går att effektivisera ett privat företags produktionsled, sliter ut yrkesgrupperna i skola, vård och omsorg på ett konkret systematiskt sätt.

Vi vet det, men nästan inga politiker vill göra något konkret åt det.

Av allt att döma kommer det vara väldigt svårt och ta väldigt lång tid innan någonting görs parlamentariskt åt faktumet att kommunerna år efter år skär ner i kostnaderna på skolan, vilket får till följd att lärare och annan skolpersonal förväntas springa snabbare, jobba ännu hårdare och vara så pass »effektiv« att hen till slut obönhörligen tvingas ligga hemma och stirra upp i taket för att aveffektivisera sig under en lång, kanske till och med ändlös sjukskrivningsperiod.

Jag tror att ingenting kommer att göras förrän de som faktiskt bär upp detta system, de vars ryggar kröks av effektiviseringskraven, gemensamt säger stopp.

Med en mun bara: Stopp. Stanna. Strejk.

I höstas signerades till slut ett nytt kollektivavtal för Sveriges lärare. Efter otroligt utdragna förhandlingar så skrev Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund till slut på ett avtal som bara medlarna, toppföreträdarna för respektive fackförbund och eventuellt (jag reserverar mig här) deras mödrar skulle kunna förklara som en stor framgång för lärarkårens villkor. Det är ännu ett avtal som inte tydligt reglerar eller åtgärdar det systematiska fel som är inbyggt i modellen och som får yrkesgruppen lärare att störta in i väggen i strid ström.

När arbetsgivarsidan SKL så benhårt vägrade vika sig borde fackförbunden ha gjort en inte så subtil nick mot hölstret och pekat mot det yttersta vapnet som arbetarna har att tillgå i kampen med arbetsgivarna: strejken. Det verktyg som redan 1879 visade sig så kraftfullt på svensk mark att Curry Treffenberg, landshövding i Västernorrland och oironisk namninnehavare, kallade in militär mot de strejkande sågverksarbetarna i Sundsvall som krävde löner som man inte behövde svälta på.

Tyvärr är det fortfarande den bilden man har av strejkverktyget: att det är något för hårt arbetande farbriksarbetare att ta till när de inte har råd att köpa ny föda för att hålla det uttjänta kroppsliga maskineriet i gång. Ingenting för välavlönade SAS-piloter eller välutbildade gymnasielärare eller fritidspedagoger.

Jag tror att det är direkt avgörande för svensk välfärd, för skola såväl som för vården och omsorgen, att även akademikeryrkesgrupper som arbetar med människor inser hur avgörande hotet om strejk är för att inte behöva vika sig för orimliga krav och ohållbara villkor.

För det är nya tider nu. I den nya moderna och New Public Management-styrda välfärden vill, nej, tvingas arbetsgivarsidan att försöka få sina anställda att göra så mycket som det bara går (tills det inte går) till kostnaden av så absolut lite som bara möjligt. Och då måste man till slut, som företrädare för arbetarna, konkret hota med det yttersta motmedlet:

Stopp. Stanna. Strejk.

Det här är andra gången på relativt kort tid som just SAS-piloterna går ut i strejk för bättre arbetsvillkor. Att hundratusentals som tänkt flyga blivit kvar på marken har förstås skapat kaos och oreda på diverse flygplatser och tvingat fram en och annan Yatzy-relaterad osämja. Men det har, åtminstone enligt min anekdotiska P1-bevisföring, också mötts av viss förståelse – trots att strejkstrulet orsakats av en så upphaussad och upplyft grupp som ett gäng piloter.

Det svenska folket vill inte att planen styrs av folk som mår systematiskt dåligt. Det finns – trots arbetsgivarsidans stenhårda lobby-mässande om drömlöner och lyxstrejker – förståelse för att även piloter vill få tillgång till sina scheman i någorlunda tid och inte behöva jobba pass på fjorton timmar.

Strejkande lärare skulle onekligen skapa kaos i svensk skola, bland svenska barnfamiljer ja, antagligen i hela samhället. Men som utvecklingen ser ut – med ännu större besparingskrav på skolan inom de närmsta åren, som bensin på den redan flammande brasan – så ser jag ingen annan utväg än att facken vid kommande avtalsförhandlingar måste åtminstone hota med att ta till det allra yppersta vapnet.

Stopp. Stanna. Strejk!

Det går bevisligen att säga så, även med den skolade akademikerstämman.

Målnäsan och den entreprenöriella jobbigheten avgjorde

Passa på att vara tacksamma nu. Man vet aldrig när man får vara tacksam nästa gång. 

Det vore en överdrift att säga att det Joel Cedergrenska kortpassningsspelet gått i baklås vid förlusterna mot Elfsborg och Kalmar och under stora delar av den till slut snöpligt oavgjorda matchen mot Helsingborg senast.

Men tendensen tycker jag har varit sådan att om det inte lossnat, om det så unisont hyllade kortpassningsspelet från ifjol inte börjat ge mer konkret och bättre utdelning, så hade det kunnat börja sås ett litet orosfrö i GIF-spelarnas huvuden: »vi rullar och vi rullar och vi rullar, men vi kommer ju ingenstans.«

När det såg som sämst ut mot Helsingborg, när laget blev fastlåst redan från egen straffområdeslinje under den knappa halvtimme som verkligen får kategoriseras som en taktisk baklåsning, så såg Giffarna ut som ett sånt P13-lag som nyss börjat spela elvamanna och hade en spelare (David Batanero) som just lärt sig att lyfta bollen över halva planen, vilket skulle utnyttjas precis varenda gång.

Därför kändes matchen mot nykomlingen Falkenberg så oerhört viktig, redan i den sjätte omgången. Att själva grunden till framgången, det som är tänkt att i bästa fall kunna leda upp till en topp-sex-sju-åtta-placering, fanns att känna igen: att Giffarnas kortpassningsspel kunde leda till den typ av numret-större-segrar som man faktiskt radade upp på hemmaplan mot seriens bottenskikt under fjolåret.

Och till sist så. Men det satt hårt inne – och jag tycker att vi ska passa på att vara tacksamma över två saker:

Att Eric Björkander och Linus Hallenius valt att stanna i GIF Sundsvall, trots utgående kontrakt och trots såväl inhemskt som utländskt intresse.

Den här portalen uttryckte en oerhörd tacksamhet redan när det blev klart, men efter en till slut stabil 3–1-seger hemma mot Falkenberg är det dags att för första gången den här säsongen påminna om att man bör passa på att vara tacksam.

Efter en pauspetning, fyra bänkningar och tusenhövdad bedrövelse från landets alla GIF-supportrar var Eric Björkander äntligen tillbaka där han är som bäst: mitt emellan två andra mittbackar i det som synnerligen smidigt växlar från en trebackslinje (Jonathan Tamimi ligger nästan alltid i Linus Hallenius-linje och hugger i djupled när det passats runt en stund) till en ibland låg och nästan Pelle Olsson-rak femma.

Och nye Alexander Blomqvist har inte varit dålig, inte alls, men om den som har tillgång till ett modernt och effektivt scoutverktyg skulle ställa en ruta över Eric Björkanders samlade bollberöringar jämte en med Blomqvists dito så tror jag skillnaden däremellan skulle vara svår att förneka.

Jag tror ingen mittback i serien ser ut att vara så på tå som Eric Björkander. Som nischat hälstående mittback tyckte jag alltid att uttrycket »vara på tå« var en svårbegriplig. Man fick alltid höra det, du måste vara »på tå!«, och försökte väl rycka upp sin trögrörliga uppenbarelse i ett par kostlade minuter innan man ganska snart rullade över på de bekväma hälkuddarna igen.

Alla tränare som någonsin uppmanar en mittback att »vara på tå!« borde skicka några minuters video på Eric Björkander. Klipp ut bilder från när som helst, bara: han kommer att uttrycka sin på-tå-ighet så att det inte finns några tvivel kring vad som åsyftas.

Hela hans kroppsspråk säger att han alltid vill ha bollen, alltid vill röra sig för att hjälpa till och att han alltid – oavsett hur han står, vartåt han har trynet vänt – är redo att plocka upp eventuella djupledslöpningar.

Han är på tå. Han är nästan irriterande sugen på att spela fotboll, på det sätt som en entreprenöriell sån livsstilsinfluencer är sugen på att starta dagen med en milslång joggingrunda vid 04.30-snåret.

Blomqvist snoozar på vissa bollar, Carlos med – men Björkander behandlar nästan varenda bollberöring som en »Carpe Diem«-väggordsmänniska som tänker att det kan vara hans sista.

Bollmottag, tå-tripp, tå-tripp, pang iväg. Hela tiden.

Okej: det kanske till och med är lite irriterande – speciellt för oss som gillar att göra saker halvdana – men för att tempot i GIF Sundsvalls bollrullande ska bli nog högt för att rulla ut motståndare så tycker jag att det är helt centralt.

Nu ska det erkännas att Giffarna inte rullade ut Falkenberg från första minut. Alls inte. Det såg stundtals lite krampaktigt ut offensivt, det defensiva presspelet haltar fortfarande betänkligt – men så plötsligt en bollvinst, ett par halvdana passningar, ett Batanero-skott i stolpen och så studsade bollen på ledig yta i straffområdet.

Och då, mina damer och herrar, är det Linus Hallenius-mål. Det kan man skriva upp.

Jag pratade med honom inför säsongen om hur han aktivt tränat på att bli bättre att ta sig till ytor i straffområdet och även om det toffliga 1–0-målet skulle kunna avskrivas som slump så är det svårt att prata bort att Linus Hallenius nu är uppe i ensam skytteligaledning på sex gjorda mål efter sex matcher.

Det är mycket svårt att spela fotboll på det sätt GIF Sundsvall vill. I första halvlek hade Falkenberg nästan alltid elva spelare på rätt sida bollen och att vid 0–0-läge och höga förväntningar på seger kan te sig som en väldigt lång och seg uppförsbacke att varenda passning i tjugo-tjugofem kombinationer måste sitta på snöret för att målchans ska kunna skapas.

Det gäller att ha en spelare som kan få in det viktiga förstamålet, som sedan luckrar upp motståndarnas matchplan och öppnar upp ytor för Juanjo och Bataneros fötter.

Vi har just nu seriens allra bäste. Vi ska passa på att vara väldigt tacksamma för det.

För efter 1–0-målet kunde man verkligen känna igen det GIF-lag som ifjol – för nästan första gången i klubbens historia – helt sonika var numret större än sina motståndare och vann lika komfortabelt som förväntat.

När Hasse Eklunds lag var tvungen att pressa högre och jaga boll mer aktivt så syntes det att GIF Sundsvall var ett i grunden mycket bättre fotbollslag. Det syntes – efter en halvlek där det dolts skickligt av bortalaget – att det primära som verkar hänt i Falkenberg sedan senaste sejouren i Falkenberg är att Tibor Joza gift sig med en Brink.

Den så otroligt nyttige löparen Oliver Berg smekte fram Linus Hallenius till 2–0 (har en GIF-anfallare någonsin avslutat med en så självklar pondus?) och även om yvige Kaspar Sjöberg lyckades luppleta fram en armbågsstraff, vilket orsakade visst darr, så var segern helt odiskutabel över nittio minuter. Och i slutskedet fick Peter Wilson, för andra hemmamatchen i rad, visa på vad han bringar med sig till Joel Cedergrens taktikbord: en mycket fin fart i djupled.

Den första av alla förväntade hemmasegrar mot tippade bottenlag är tagen. Fler lag kommer stå med elva spelare på rätt sida, fler kommer förstås försöka skärma av David Batanero och det kommer inte alltid bli enkelt.

Men vi har svensk fotbolls just nu främsta målgörare som med ett enda sniff med målnäsan kan avgöra såväl framtida matchbild som match och längst bak räknar jag med att den närmast jobbigt peppige Eric Björjanders på-tå-ighet kommer ges ansvaret att driva upp tempot till den nivå som krävs för att ta segrar.

De hade kunnat vara vart som helst, men dessa matchavgörande allsvenska spelare har valt att vara här i Sundsvall.

Vi kan passa på att vara väldigt tacksamma för det.

Teddybjörnen 3-4-3, ja, så hette han

Nu när lönen är kommen kanske man skulle beställa detta mjukdjur från Beths butik, till tonerna av 239 kronor, och skicka vidare till Joel Cedergrens adress.

För det är faktiskt väldigt sällan jag har riktigt rätt. Jag är en felhavare av närmast kroniska mått, en synskadad höna som i blindo måfå-sprätter efter korn, men just vad gäller min åsikt om hur fel det skulle vara för dagens GIF Sundsvall att fortsätta spela med fyrbackslinje – i en text som publicerades inför torsdagens match – så måste man nog faktiskt ge mig rätt.

Det var nästan så att jag tagit i för lite, att jag oroat med för små bokstäver – ja, ATT CAPS LOCK BORDE HA VARIT ITRYCKT NÄR VARNINGEN UTFÄRDADES.

För GIF Sundsvall kom alltså, trots förlusten mot Kalmar och trots Pirkt.se:s starka anti-rekommendation, på nytt till spel med en fyrbackslinje och en allmänt rekordoffensiv formation. Detta borta mot Helsingborg på Olympia; en arena varifrån Giffarna historiskt nästan varit närmre att få med sig dartpilar i målvaktshuvuden än allsvenska poäng.

Och det gick verkligen ännu sämre än jag orkat framkalla mardrömmar om.

Många tränare har försökt sig på snirkliga taktiska detaljplaner för att få stopp på GIF Sundsvalls passningsspel, men känslan var att HIF-tränaren P-O Ljung bara behövde yppa två ord i omklädningsrummet för att få GIF-spelet att gå i baklås:

»Hög press.«

För GIF Sundsvall försökte spela med två mittbackar på samma sätt som de tidigare har gjort med tre – det var bara det att det var en enkel räkneövning som inte alls gick ihop. Den övertalighet i bakplan som tre mittbackar skänkt Giffarnas kortpassningsspel lyser till hundra procent med sin frånvaro vid en fyrbackslinje (där ytterbackarna fortfarande smyger upp och iväg), men trots det spelar laget kortpassningsfotboll från bakplan som om det numerära överläget fortfarande var en faktor.

Det blev total kortslutning första tjugofem-trettio, fram till dess att Joel Cedergren skyndade efter den taktiska brandsläckaren och sprutade hejvilt med gammal beprövat 3-4-3-skum. Juanjo ner som mittback, i Björkander-rollen, mellan Blomqvist och Gracia, och potätspelaren Oliver Berg ner intill Batanero.

Vid det laget kunde – ja, nästa borde – matchen i princip varit död och begraven, då Max Svensson bränt en semi-straffspark och Mamudo Moro lyckats missa hela bollen med hela huvudet från någon meters håll.

GIF Sundsvall och Joel Cedergren hade tur: haveriet gick att rädda upp. Det gick att stadga upp sig med en Juanjo-krycka centralt i backlinjen och halta in i paus.

Det var det enda rätta att göra, att slänga den taktiska ursprungsidén i sopnedkastet redan efter knappa halvtimmen, men när den initiala idén väl var skrotad och det sura äpplet fått sig ett rejält bett så kan jag inte förstå varför man inte genomförde rockaden fullt ut?

På bänken satt Eric Björkander – en av seriens erkänt bästa mitt-mittbackar, som stöpt för att spela i centrum av en trebackslinje – och med ett enda byte (Berg eller Wilson ut) hade man dessutom kunnat återförena seriens kanske mest hyllade mittfältsduo centralt.

Nu fortsatte Joel Cedergren med att spela med en synnerligen ovan Juanjo-vikarie i mittlåset och med en förvisso tappert kämpande och allsidig men tiki-taka-tekniskt begränsad Oliver Berg intill Batanero.

Och det höll sjukt nog – trots alla katastrofstarters katastrofstart – på att räcka hela vägen till tre poäng.

David Batanero laddade sin quarterback-kastarm, Linus Hallenius utnyttjade att landslagskapten Granqvist spelade lytt och det ledningsmål som faktiskt kunde eller borde ha kommit via Peter Wilson (fotbolls-Sveriges kanske minst effektiva nischade måltjuv?) vid någon av Hallenius två framspelningar fick GIF-kaptenen själv böka in efter många om och ännu fler Kalle Joelsson-men.

Men det ska inte att vinna allsvenska bortamatcher på Olympia när man gör så mycket fel. Och när rutinerade Tobias Eriksson, 34, plötsligt agerade som en femton år yngre spelare genom att slå en kortpassning till en felvänd och pressad Maic Sema på mittplan vid ledning i den 88:e matchminuten så var det den felande droppen som fick denna från början felkonstruerade bägare att rinna över.

Giffarna ska nog – trots ledningen! – totalt sett vara glada över en poäng, sett till den starten och den totala missbedömningen i matchplanen.

Och Giffarna ska vara väldigt glada att de har en beprövad 3-4-3-formation att falla tillbaka på, redan inför starten av mötet med Falkenberg på måndag.

Sista minuten-vev: 3-4-3:a in Eric Björkander i startelvan

Foto: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

Efter upphämtningen mot Djurgården slog jag fast att det varit Joel Cedergrens genom tiderna främsta prestation som matchcoach, då den tidigare så förändringsförsiktige GIF-tränaren ryckte händerna ur fickorna, jonglerade om i hela formationen, kastade väck Eric Björkander och i ett nafs höll på att förvandla noll poäng till tre.

Och det här är förstås att tillskriva den GIF-vänliga portalen Pirkt.se:s redaktionella ledning en alldeles för stor roll, som vore dessa tråddragare i en teater med allsvenska marionettdockor, men för tydlighetens skull vill jag bara betona att det var själva den omkastande aktionen — rörelsen hos den tidigare så stillastående Cedergren! — som hyllades och inte den slutgiltiga 4-2-3-1-formation han till slut fick effekt med.

Joel, hallå!, lyssna!: sluta genast peta Eric Björkander och balansera upp ditt lag.

Mot Helsingborg borta på torsdagskvällen är Juanjo Ciércoles tydligen tillbaka på mittfältet efter att ha saknats mot Kalmar senast och det är förstås av yppersta vikt för ett lag som till stor del är byggt på att han, David Batanero och Linus Hallenius ska kunna spela nära 30 omgångar.18

Men inga spanska mittfältsgenier klarar sig utan ett rejält understöd.

Det är ju en märklig säsong detta, det har fastslagits tidigare: det är väldigt svårt att veta vad man ska gå in med för förväntningar inför exempelvis Kalmar hemma, ett möte där Giffarna haft historiskt väldigt svårt (det räcker med att viska »Niklas Kaldner« och det går en kall kår genom kroppen på alla som minns hur Åke Andreasson friade hans hemåtspel till Petter Wastå under en av alla snöpliga 0–1-förluster under tidigt 00-tal).

En rågryggad Joel Cedergren kom till match med tanken på att en saktfärdig, temposvag och närmast duellrädd David Batanero skulle klara av att bilda tvåmannamittfält. Han hade visst fog för den tanken, då det det ju sannerligen gått vägen förr: inte minst då ett Linus Hallenius-löst GIF Sundsvall rullade ut just Kalmar efter noter (2–0) hemma i en av förra säsongens mest imponerande prestationer.

Skillnaden mellan då och nu? Batanero bildade ifjol ett tvåmannafält mot Kalmar i en trygg och inspelad 3-4-3-formation, som nötts in under två raka säsonger och som satt griller i huvudet på allsvenska tränare så till den milda grad att varenda en nu verkar anpassa sina lag efter GIF-systemet under 2019. Han hade tre försvarsspelare bakom sig, varav en av dessa inte bara var exceptionellt skicklig med bollen — utan dessutom en av seriens allra mest följsamma mittbackar vad gäller att täcka upp i djupled.

Eric Björkander tappade bort målmaskinen Mohamed Buya Turay i premiären, men fler mittbackar har haft problem att hålla koll på Dif-stjärnan (tre mål på fyra allsvenska matcher) sedan dess och det kan inte vara ett så pass stort misstag att den senaste säsongens klart bästa GIF-mittback ska fortsätta petas.

Mot Kalmar ställde Giffarna upp med ett tvåmannamittfält bestående av en formsvajig Batanero intill en matchotränad Tobias Eriksson, med djupledslöpande forwarden Peter Wilson till vänster och ytterforwarden Maic Sema till höger; där bakom en överlappande Jonathan Tamimi och en väldigt offensiv Pa Konate på varsin ytterbackplats.

Det är, hur man än vrider och vänder på det, otroligt offensivt. Rekordoffensivt.

Och så Alexander Blomqvist och Carlos Moros Gracia som mittbackar, tänkta att styra upp alltsammans de gånger där passningarna inte sitter där de ska (vilket var rekordofta i den första halvleken, där David Batanero spred bollar på ett okaraktäristiskt sätt).

Precis ingenting av Alexander Blomqvists första fyra allsvenska matcher som GIF-spelare förklarar varför den relativt sävlige skåningen, som ofta tar sån tid på sig med bollen, ensam skulle komplettera Carlos Moros Gracia bättre än tillsammans med den rappe och spelskicklige blekingen Björkander. Och ingenting i GIF-spelet mot varken Malmö (som 3–1-segern till trots inte var någon spelmässigt övertygande insats), Elfsborg eller Kalmar svarar mig på varför en fyrbackslinje plötsligt skulle vara svaret på de Dif-ställda frågorna i premiären.

Jag förstår att Joel Cedergren kände att hans 3-4-3-formation blev fastlåst under försäsongsmatchen mot Kalmar och den inledande premiärhalvleken mot Djurgården, men det kan inte vara skäl nog att ha slängt ner hela det gamla taktikblocket som tändattrapp i någon tidigt anlagd majbrasa. Borta mot Helsingborg, som saknar Andri Bjarnason men som har en otäckt flytande Rasmus Jönsson där framme, vill jag verkligen se att Joel Cedergren letar upp det gamla blocket och återgår till den taktik som så föredömligt kunde växla om till en relativt svårgenomtränglig fembackslinje vid defensiva omställningar.

Med Eric Björkander återinsatt mellan de andra två mittbackarna — både för det offensiva bollrullandets och det defensiva djupledsspelets skull.

Ledare: Så löser vi krisen för svenska polisen

Krisen inom den svenska polisen har diskuterats i åratal och de politiska partierna har sedan länge tävlat om vilka som kan lova flest miljoner till polismyndigheten eller flest nya platser på polisutbildningen.

Men det räcker inte.

Poliserna är för få, resurserna för skrala och den svenska brottsligheten för stark. Någonting drastiskt måste göras.

Därför är det glädjande att se att polisen i Västernorrland tagit första steget i en utveckling som på allvar kan råda bot på brottsligheten i Sverige; ett viktigt förstasteg som kan leda till att vårt underbemannade och underfinansierade polisväsende ändå kan fånga in en långt större mängd tjuvar.

I Sverige är det, som Annie Lööf konstaterade redan 2012, »sedan länge förbjudet att bedriva en verksamhet med kriminellt syfte« — men att döma av utvecklingen sedan dess så räcker inte detta för att komma till rätta med brottsligheten i Sverige.

Vi måste göra det brottsligt att kanske eventuellt vara brottslig.

Sundsvallspolisen har tagit det första initiativet, genom att förbjuda större målade banderoller på läktaren för att folk eventuellt kan tänkas tända bengaler därunder, i skydd av den anonymitet som den väldiga banderollen skänker.

– Det är omöjligt för oss att se vad som försiggår under flaggorna. Sedan har den som hade en röd jacka plötsligt en vit och så vidare, säger den kriminalpolitiske nytänkaren Kenneth Carnabeck, tillförordnad gruppchef för tillståndsgruppen vid region nord, till Aftonbladet.

Denna ledarsida hade heller inte haft några problem med att ytterligare inskränka rätten att hastigt byta jacka (i en vidare diskussion borde frågan lyftas om kända trubbelmakare alls ska få kamouflera sig bland vanligt laglydigt folk genom iklädande av vanliga kläder, där en seriös debatt om införandet av en Björnligan-strikt klädkodex bland tvivelomsusade diversearbetare måste kunna föras). Men detta är tvivelutan ett viktigt första steg för att komma åt all typ av brottslighet: förbjud det som eventuellt kan leda till olagligheter.

Nu tar Sundsvallspolisen ett viktigt första ställningstagande mot just pyrotekniken på svenska läktare genom denna nya kollektiva förhandsbestraffning, men det är inte svårt att tänka sig hur denna metod kan användas på all annan typ av brottslighet som polisen i dag har problem med att stävja.

Problemen med drogförsäljning i svenska socioekonomiskt utsatta förorter? Förbjud planlöst hängande i trapphus och på torg, för att dylika lösdrivare inte ska kunna saluföra narkotika.

Problem med skjutningar? Förbjud täckjackor vintertid, då man aldrig kan veta om en usling gömmer en automatkarbin bland allt värmande dun. Visst: bakom de flesta dunjackorna döljer sig vanligtvis en helt laglydig individ som mest vill slippa frysa, men det räcker med att en av dessa drar fram en pickadoll ur sin vinterbonad för att det ska gå riktigt illa.

Problem med att svårt alkoholiserade människor kör rattfulla och utsätter vanliga människor för livsfara? Förbjud drickahållare i svenskregistrerade bilar. Det är helt omöjligt för polisen att veta ifall bilisten placerat en PET-flaska med Loka Crush eller en sjuttis Explorer i det flaskstora hålet och för att eliminera risken för det sistnämnda så bör man försvåra för fyllekörandet genom att helt enkelt inte erbjuda ett alternativ för ett skvättfritt placerande av dryck i svenska bilar.

Att satsa pengar från staten, höja lönerna inom de brottsbekämpande yrkena eller utbilda fler poliser tar tid och är mycket kostsamt. Och att höja strafflängderna för begångna brott är dessutom all forskning starkt skeptisk mot.

Men att göra det olagligt att kanske eventuellt göra något kriminellt, genom att förbjuda allt som eventuellt skulle kunna försvåra för polisen att utreda brott — vare sig det är större flaggor, tjockare dunjackor eller dryckesbehållare — är ett enkelt sätt att göra befintlig poliskårs arbete så väldigt mycket enklare.

Just i detta läge är det supporterföreningen Patronerna i Sundsvall som vi lyckas klämma åt, men om fler poliskårer börjar agera lika restriktivt som den västernorrländska så kommer vi med befintliga resurser kunna komma åt såväl konkret kriminalitet som kanskekriminalitet framöver.

Erik Löfgren Ledarskribent

Jag har bara en meme-mall

Det blir en märklig säsong, det här.

Vid 1–1 borta mot Elfsborg i paus och ett bollinnehav på nära sjuttio procent mot de vanligtvis så skickligt bollrullande boråsarna så kände man sig fortfarande… konkret besviken över insatsen.

Det var inte en bra halvlek, då bollrullandet ofta skedde med hela Elfsborgs-laget packat på rätt sida, så där lågt liggande och försiktigt som man inte trodde att tidigare SM-guldvinnare med toppambitioner skulle kunna lägga sig inför sin egen (rekordlilla!) hemmapublik.

Det var till slut heller inte en bra match, totalt sett, även om Linus Hallenius förstås hade kunnat drämma dit ett 2–1-mål när han två-touch-trippade sig igenom i straffområdet och även om William Eskelinen nog aldrig i hela sin karriär gör om den P11-aktion som snubblade in 1–2-målet via Per Frick (som aldrig fått bättre utdelning för sin allra främsta egenskap: att vara bred som en ladugårdsdörr).

GIF Sundsvall bör behöva ha flyt med sig för att ta tre poäng mot Elfsborg (det hade man inte!) men det svåra att greppa efter den till slut klara 1–3-förlusten är hur laget egentligen ska tackla den här typen av matcher.

Ska Joel Cedergren vara så pass missnöjd med matchbilden efter dryga timmen spelad, vid 1–1-läge och relativ kontroll över bollinnehavet, att han plockar ut en mittback (Pol Moreno har fortsatt svårt att övertyga) för att slänga in en måltjuv längst upp i banan?

Jag vet inte. Giffarna slutade klart före Elfsborg i tabellen i fjol och en del tyder på att de skulle kunna göra det igen (Pawel Cibicki ser ut som en allsvensk toppspelare som drar fram ett mittenlag).

Nu var det väl inte främst formationsbytet som gav Elfsborg segermålet, utan en osannolik målvaktstavla strax därpå, men jag kan inte vara ensam om att vara desillusionerad under detta märkliga GIF-år 2019.

Vad ska man egentligen förvänta sig? Vad vill man egentligen? Hur bra är en pinne när spelet trasslar och Batanero är osynlig?

Så många frågor, men bara en meme-mall: