»How are you doing?«

Igår kväll skulle jag på en dejt och eftersom jag är en människa som vet med mig att jag ska vara mycket tacksam för varje tillfälle då mitt Nordman-på-ett-av-hans-mer-tillbaka-dragna-albumcovers-utseende ger mig chansen att träffa en ny människa så var jag förstås där i god tid.

Och eftersom jag inte har pondus nog att stå för min Kille Som Helt Uppenbart Ska På En Dejt-uppenbarelse att genom att sätta mig själv och vänta bland alla stirrande människor på den avtalade uteserveringen så tog jag beslutet att i stället slå mig ner på en stentrapp runt hörnet. Och när jag suttit i min semiskräddarställning och krumryggat tittat ner i mobilen i omkring fem minuter så kommer det fram en kvinna i sextioårsåldern och frågar ömsint »how are you doing?«.

Alltså inte ett Vänner-douche-aktigt »how are you doing?«, vilket förvisso inte hade varit orimligt eftersom de djupa fårorna i mitt ansikte säkerligen fick oss att se jämnåriga ut, utan en genuint orolig fråga kring mitt faktiska mående.

Jag måste sett så otroligt deppig ut att hon — som snabbt visade sig vara svenskspråkig men som läste in en specifikt utländsk deppighet hos mig — kände sig nödgad att komma fram och se ifall jag satt och snyftade i min ensamhet på stentrappen.

Det var inte den allra bästa uppladdningen inför att möta upp någon för första gången, den nyvunna medvetenheten om ens folk-måste-gå-fram-och-fråga-deppiga uppsyn, men jag förstår vad den medelålders kvinnan kan ha snappat upp.

Jag är nämligen lite, inte deppig eller nedstämd, men… låg?

Jag bär nämligen för första gången på länge på en stor GIF-kopplad oro — efter att hela förra säsongen åkt spanskflaggad zeppelinare genom tunna, rosa moln — inför det som känns som en säsongs- ja, kanske rentav framtidsavgörande nyckelmatch mot Falkenbergs begränsande men säkerligen vilt kämpande FF på bortagräs.

Det är precis hur viktigt som helst att inte åka ut inför det spelbolagsfinansierade pengaregnet som enligt prognosen ska svepa in över allsvenskan 2020 — och trots att det här är ett väldigt väl valt år att vara ett riktigt dåligt allsvenskt fotbollslag (minst ett par riktigt dåliga lag kommer hålla sig kvar) så tror jag att det blir väldigt svårt att klara sig kvar vid förlust på lördag.

Det här var jag igår, när det rapporterades om att den nye Linus Hallenius-ersättaren Marc Mas Costa uppgavs ha fastnat hos det fotbollsmässiga tullverket:

Nu kom nya rapporter om att den förhoppningsvis uddbeväpnade spanjoren trots allt kommer till spel efter medelpadsk-spanska interaktioner som Urban Hagblom beskrivit som »oprofessionella«, trots att det väl faktiskt kan ha handlat om grammatiska förbristningar:

Men i samma veva rapporteras det om att Maic Sema, som trots straffmissen senast får ses som lagets klart farligaste offensiva spelare, kan missa ödesmötet på grund av magsjuka.

Och jag vet inte med er, men även om jag också tyckte Pol Roigé såg lovande ut mot Häcken så känns det oroväckande att slänga in två helt nya spanjorer (eller precis lika oroväckande med en spanjor och en Peter Wilson i nuvarande form) i ett poängkrig mot ett desperat Falkenberg på halländsk åkermark.

Man är lite låg. Orolig. På gränsen till nedstämd. Hade man givit ut en fantomgruppbild på ett gäng GIF-supportrar just nu, fredagen den 26:e juli, så hade den sett ut ungefär så här:

Det är klart tanter ser igenom den blicken. Klart de kommer fram och frågar.

Detta mitt enda tips

Jag står på en ståuppscen och använder mitt mest Jerry Seinfeldska 1990-talstonläge:

»Har ni tänkt på hur svårt det är att välja en film att se nu för tiden?«, säger jag och komikerkonstpausar.

Publiken skrattar. Några vänder sig, mitt i skrattsalvan, menande mot en partner med en liten ögonrullning.

»Hur man bara sitter där och scrollar och scrollar och hittar ingenting på vare sig Netflix eller HBO som är värt att se?«

Publiken viker sig nu i skratt i bänkraderna. Det kiknas så till den grad att folk har svårt att andas.

spot on. Exakt så är det.

Härom månaden fick jag dock klart för mig att man inte behöver leva livet på det sättet. Eller det visste jag väl sedan tidigare (för den som verkligen bryr sig om sin filmupplevelse har väl betaltjänster som Draken Film alltid funnits som alternativ till »Störst av allt«-sträckkollandet), men nu fick jag upp ögonen för ett alternativ som var gratis.

Och inte gratis i 2019 års nyordstappning — där ordet plundats av »få femhundra kronor gratis att spela för«-tillmälen från maltesisktflaggade spelbolag som sedan tvingar dig att åla igenom ett rum av gröna laserstrålar för att komma ut med en enda krona — utan gratis på riktigt, på samma sätt som det är gratis att kliva in och låna en bok i vårt samhällsbygges kanske finaste institution: biblioteken.

Jag har aldrig några tips på podcasts eller filmer eller serier. Jag förstår verkligen inte – på samma sätt som jag inte känner att jag greppar rymdfrågor eller science fiction – hur människor har tid att lyssna på så mycket eller hur de så snabbt kan sluka en ny serie. Detta får mig förstås att tredje- eller femte- eller sjundehjula mig bort från alla diskussioner i större grupper. Sakta men säkert märker jag hur jag står utanför ringen, efter att de serie- och podcastbevandrade samtalsdeltagarna krupit sig närmre varandra, som om deras »ja, Homeland är fortfarande fantastiskt«-bekräftanden behövt uttalas med hela kroppen, med en emfas hämtad hela vägen nerifrån tåspetsen som liksom trampat ifrån och tagit ett litet steg framåt och närmast omärkbart lämnat mig därhän.

Men nu på sistone har det varit jag som brutit mig tillbaka in i ringarna igen. Framfusigt och handgripligt har jag med hjälp av det där knepet man ska använda när någon försöker strypa en – där man går in med vad som liknar ett bröstsimtag och liksom bänder upp den köttsliga låsningen i ett enda Emma Igelström-tag – så har jag brutit upp ringbildningen och påkallat uppmärksamheten. Folk har tittat åt mitt håll och precis när de förberett en suck och ett himlande med ögonen i tron att jag ska komma släpandes med ett tips om något gammalt uttjänt Seinfeld-avsnitt så har jag fyrat av mitt nya gruppöppnande vapen:

»Har ni hört talas om Cineasterna.com?«, har jag frågat och i och med det tipset – detta mitt enda tips i detta mitt enda podcast- och serie-konsumerande liv – så har jag köpt mig en plats i ringen igen.

För det är verkligen »en värld av film« – och helt gratis via ditt lokala biblioteks lånekort. (Inte Stockholms Stads bibliotek än – de blågröna förhandlar väl fortfarande om hur man potentiellt kan sälja ut filmutbudet – men väl Sundbybergs, exempelvis, där jag också har ett kort.) Igår fick jag äntligen se en film som jag gått och stream-letat efter i år och dar. Det var – efter att jag lönlöst jagat den genom streamingdjungeln, medan den hoppat mellan plattformarna som en rapp groda på tunna och snabbsjunkande näckrosblad – bara att söka på regissörens namn så dök den och flera andra titlar upp.

Alltså den faktiska titeln dök upp, inte ett välmenande men algoritmiskt svagt »Eftersom du sökte på 30 Rock kanske du kan vara intresserad av How I Met Your Mother«-tips om andra filmer.

Och på samma sätt som jag känner att detta tips lett mig in i sällskap som annars slutit sig och lämnat mig utanför så hoppas jag att detta mitt enda tips också kan skänka den snäva Pirkt.se-läsarkretsen en förlåtande känsla av att »det var jävla många tecken av snåriga och inte särskilt välfunna liknelser att ta sig igenom – men cineasterna.com hade ett jäkla utbud«, vilket kanske kan ge portalen nya chanser.

På västkusten content nytt

Med nya appar kommer nya beteenden. Det här är Splitwise-smygen: en ny typ av smyg där man loggar in i en dela-på-betalningen-i-efterhand-app för att sedan smyga fram hur mycket pengar man är skyldig vem efter en utgiftsbelupen helg på västkusten med vuxna vänner som har heltidsjobb. [Vi är den här veckan sponsrade av Splitwise: appen som tillåter dig dela utgifter via din mobiltelefon!]

Det var så fint på västkusten att jag föll handlöst.

Bokstavligen. Den »stuga« vi skulle tillbringa helgen i var inte så mycket en stuga som ett arkitektritat drömhus av det slag som min enkla person helt enkelt inte var redo att beträda på ett behärskat sätt.

Den andra dagen skulle jag leta fram en penna för signering av det »grattis på trettioårsdagen!«-kort och mitt i glädjen av att hitta en hel trave pennor i botten av min ryggsäck så reste jag mig, med blicken glatt fäst på pennsamlingen, och satte fart mot kortsigneringen. Jag tog några bestämda steg på övervåningen – utan att titta mig för, kallt kalkylerande med att min barndoms trygga och raka radhusarkitektur skulle bistå mig med öppna färdvägar på övervåningen – men så plötsligt bara small det till: det sa tjong i den chokladmedaljong som är mitt huvud.

Jag hade inte tagit höjd för att ett arkitektritat hus av dylika Gert Wingårdh-proportioner kan bjuda på plötsliga och yviga snedtak som gör att man alltid måste vara på sin vandrande vakt. Jag slog huvudet med en sådan kraft att det brakade i den sneda takbjälken och föll rakt ner, som i en pöl av brosk och kött och ben och olycksalig pennhittarglädje.

Det var ett Professor Kalkyl-fall, ett sånt där när han faller raklång efter att ha fått en tecknad virvel ovanför hjässloben. Som tur var så stod bara en av de närvarande vännerna i perfekt vinkel för att se hela spektaklet, där en 29-årig man som blev alldeles till sig av att finna en trave pennor åkte på en knockout-förlust mot en snett lutande takbjälke. Hade det varit ett större sällskap än så – två hade nog räckt – så hade jag genast slitit åt mig mina absolut mest centrala värdesaker och joggat iväg till färjan och åkt hem i någon typ av antites till den gamla George Costanza-taktiken att »end on a high note«:

Men med bara en enda vän som ögonvittne – av totalt tretton boende i den lurigt »stugan« – gick det att överleva helgen, trots att sagorna om mitt Professor Kalkyl-fall tvunget skulle spridas som en löpeld över stugan, som vore det en »om detta må vi berätta«-kodex utfärdad i syfte att varna mänskligheten för lurigt arkitektritade tak.

På samma sätt som det arkitektritade drömhuset med de sneda taken vida överträffade mina förväntningar på vad en helg i en »stuga« innebär så måste jag säga att även västkustens skärgård överträffade de högt ställda förväntningarna. Inte minst biotopen – som jag fått höra så mycket om – imponerade, där man förvisso tvingades sicksack-simma förbi brännmaneter på sina ställen, men där man också såg små barn stå och klädnypspimpla upp krabbor i nära nog vartenda vattendrag.

När de heltidsarbetande vännerna gladeligen slängde upp färska laxsidor och bläckfiskar på disken hos den lokala fiskhandlaren – utan att ens bekymra sig om den prisbilden i den lilla handelsboden – så funderade jag på varför vi bara inte nyttjade den biotopiska mångfalden och blev självförsörjande på middagar i dagarna tre:

»We’re crab people now.«

Men det var nog inte bara likvida medel och fast anställning som skilde mig från de mer färdiga vuxna på plats under 30-årsfirandet. Själva födelsedagen var på lördagen och vid sexbläcket på kvällen spelade GIF Sundsvall mot Häcken och jag tyckte att jag hade varit så pass aktiv under själva inhandlandet av maten och under delar av förberedelseprocessen att jag kunde unna mig att hälla upp en bägare med vin och slå igång CMore-sändningen på en liten medhavd dataskärm.

Det gick bra (eller bra och bra: Giffarna var förstås sedvanligt uddlösa, en för dagen äggformad Alexander Faltsetas tilläts förstås vara sedvanligt vårdslös och Erik Friberg fick förstås på ett overkligt volleyskott som letade sig in som segermål) men med knappa tio minuter kvar av matchen var jag tvungen att pausa matchen. Det var någon grill som skulle tändas och jag fick helt sonika spara avslutningen och kliva in i födelsedagsmiddagen med hoppet om att Giffarna kanske hade lyckats kvittera.

Mellan middagen och tårtan – när den ännu bara var botten och medan grädden vispades – så tänkte jag mig att jag hade tio minuter av stiltje att fylla med en GIF-forcering.

Det hade jag inte. Medan slutminuterna rullade på datorn som jag ställt på ena fönsterkarmen så rullade inte bara tårta in – utan bland mulandet av gräddbakelser så började andra gäster ställa sig upp och ta ton och hålla rent tårdrypande fina tal om 30-årsjubilaren.

Och mitt i de fina talen – som jag älskar: det finns få saker som är så fina som människor som berättar hur mycket de gillar sina nära och kära – så hör jag från datorn, lågt och dovt men likafullt klart hörbart, hur CMore-kommentatorn Daniel Kristiansson ylar ut sitt kommenterande om slutminuterna och Giffarnas fruktlösa kvitteringsjakt.

Och jag dras mellan om det är mer socialt efterblivet att smyga iväg från min stol och pausklicka på mellanslagstangenten – mitt under det tårdrypande talet – eller att låta min dator, med mitt dumma Daniel Kristiansson-läte, fortsätta ljuda igenom kärleksförklaringen från talaren.

Och jag tänkte för mig själv – medan frågan kring huruvida jag borde resa mig eller inte slet i mig, så till den grad att jag säkerligen vaggade av villrådighet i stolsätet – att mer än allt annat jag inte är färdig med i livet så är det här inte värdigt en till synes vuxen människa som rör sig i 30-årsfirande kretsar: att ha ett enda konkret intresse kvar i livet och råka låta detta spilla ut över andras stora och fina och viktiga stunder.

Men det gick bra. Inte för Giffarna, förstås, men jag tror att det gick bra för både talarna och för lyssnarna. Människors hörslar är inte tränade för att ratta in dova frekvenser från CMore-sändningars slutskeden: det är en egenskap som bara är nedärvd genom de generationer som präglats av ett supporterskap till en allsvensk bottenklubb.

Jag åkte på söndagen hem i ett säte i en bil som två vänner hyrt via Sunfleet: någon typ av bilhyrningstjänst på abonnemangsbasis. På hemresan stannade vi för att tanka och när de förklarade att man inte behövde betala för bränslet, utan att det ingick att man fick tanka gratis med ett OKQ8-kort, så blev jag väldigt överraskad över den låga graden av entreprenörskap som finns i detta land.

Varför ser man inte indirekt Sunfleet-sponsrade diesel-försäljare längsmed var och varannan vägsträcka? Eller varför har jag inte blivit påhälsad av någon driftig egenföretagare som knackat på och undrat ifall jag velat köpa lite diesel, som hen lyckats frakta hem till sin dörr-till-dörr-försäljningsverksamhet via ett Sunfleet-kort, en sugslang och ett par större fat?

Det om detta. Jag tog omkring hundra bilder under helgen där varenda en var finare och mer skärgårdsidyllisk än den förra. Det var bad och det var fest och det var gamman: sammanfattningsvis en helg som jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med om, men jag tänker – som ett led i ett Pirkt.se-publicistiskt beslut – försöka helt sluta publicera uppdateringar som bara redogör för att den här portalinnehavaren har haft det bra och som i desperation skriker ut att han »minsann också gjort roliga saker!!!«.

Ibland har man roligt, ganska ofta har man tråkigt. Ibland kan all min skrivlust tjockna ihop, som sugröret i milkshaken i hjärt-lungfondsreklamen, för att jag känner att jag har saker jag borde skriva och redogöra för innan jag slänger iväg en halvdan anekdot om ett Professor Kalkyl-fall på en övervåning på västkusten. Aldrig mer!!!

Hädanefter ska jag försöka att inte lägga band på mig när jag känner att det finns en habil +++-referens att göra mellan en Sunfleet-hyrbilsavtal och ett starkt Always Sunny in Philadelphia-avsnitt, för att där ligger en GIF-match eller en norrländsk tågturné och väntar på att bli redogjord för.

Håll till godo.

Sveriges mest opartiska domarbedömare

När Hammarbys lagkapten Jeppe Andersen stod för den här springsparken i knävecket på en smäckert bortvändande Juanjo Ciercoles så stod Mohammed Al-Hakim i en helt perfekt position. Han gör ju ofta det, den militäriskt tränade officeren, då han alltid orkar löpa sig till rätt kvadratmeter på planen.

Han såg helt klart situationen ur en bedömningsmässigt perfekt vinkel – han tyckte bara inte att den knäveckssparken bakifrån – med bollen bortforslad ett par meter – var någonting att dela ut en varning för.

Och när jag såg att han valde att inte ge Jeppe Andersen dennes andra gula kort (hans expected bookings-siffra måste ha hunnit uppgå till fyra innan matchen var över) utan i stället beslutade sig för att inte ens blåsa av spelet så formligen kastade jag mig över min dator, vek upp locket och vevade ihop en gravt copyright-kränkande gif av incidenten, för att kunna sprida min ilska till massorna.

Jag skrev att jag suttit och ruvat på den spaningen i »ungefär sex år«: att Mohammed Al-Hakim är en dålig fotbollsdomare. Detta då jag minns att jag reagerade på hur pass begränsad jag tyckte att han – som ung, ny och utsedd till »spännande« domare – var när jag hade honom i division 1-sammanhang. Han var snabb och uthållig, sprang som en vettvilling, men han gick – till skillnad från många andra trevliga och jovialiska division 1-fotbollsfarbröder – inte att prata med och tombola-tog märkliga beslut till höger och vänster; beslut som man bara förväntades svälja på grund av hans officerspondus.

(När jag följt hans karriärklättring så har jag alltid tänkt att någon domarbas måste fått upp ögonen för hans militäriska stil och kisat fram följande frågeställning:

Och valt att tro på det senare.)

Jag minns hur dålig känsla jag tyckte den här skicklige Cooper-test-löparen hade för själva fotbollsspelet, men i min minnesbild så är Al-Hakim-upplevelsen från en helt vanligt halvsömnig division 1-match under säsongen 2013, då jag visionslöst haltade runt en sista division 1-säsong i Selånger med en gäckande portvinstå och hade så lite att göra med planens enda boll (förutom att då och då Marko Toumela-nicka undan den) att jag hade tid att stå och irritera mig på en riktigt svag domarinsats.

Men vid närmare eftersökning så visar det sig att det tillfälle då han hade pipan i näbben i min direkta omgivning var i det här gamla toppmötet från hösten 2011:

En match där en viss Robin Quaison gjorde alla tre mål för dåvarande Väsby United och en match där en viss 21-åring som skulle växa upp och bli en oberoende och föredömligt opartisk Mohammed Al-Hakim-kritiker—

—fick syna sin karriärs enda röda kort.

Jag har alltså gått och out-of-spite-smugit omkring med den här spaningen i hela åtta års tid och när mitt undermedvetna frammanar en bild av Mohammed Al-Hakim så är det säkert en där han hångrinandes visar mig rödd pappflagg:

(Jag kanske borde ha orkat Paint-klippa in ett Al Hakim-huvud där, eftersom jag besparats mödan med att göra någonting åt Lucic-bakhuvudet, då vi delar samma skrala skalpvegetation.)

Så mitt tidigare ofläckade rykte som opartisk domarkritiker kan ifrågasättas, men även innan jag visade upp denna föredömliga transparens så var det förstås fritt fram att inte hålla med om att Mohammed Al-Hakim var genomgående dålig igår (jag är helt öppen för att Vidar Örn Kjartansson nog skulle haft straff i första, är förbluffad över att David Batanero slapp varning och rätt tacksam över att Al-Hakim blåste av spelet för Hammarby-frispark när en bollförande grönvit var på väg med full fart mot straffpunkten).

Vad som dock inte går att ifrågasätta – vad gäller själva matchen – var att GIF Sundsvall, efter sju sorger och vad som typ kunde varit åtta insläppta mot IFK Göteborg senast – stod för säsongens kanske starkaste insats.

Hammarby är väldigt giftiga när de hittar in mellan mittfält och backlinje med en hård Bojanic-passning, då de kommer galopperande med ett kavalleri av högavlönade ex-utlandsproffs, men utöver de gånger då de lyckades med det så tycker jag verkligen att GIF Sundsvall var det bättre spelande laget.

Jag ska inte bli Athena Farrokhzad här, men jag hade velat prata om Tobias Eriksson-volleyträffar.

 

Jag hade också velat prata om uteblivna Tobias Eriksson-träffar (jag läste i veckan om att Östers IF tog in gamle »Mål-Otto« som »offensiv tränare« för att få fart på målskyttet och om hur deras tränare Christian Järdler sa att de »har haft en stor mängd inspel och inlägg som vi inte fått träff på«, och jag tänkte att »vadå, ska en 47-årig veterangubbe springa runt och lära unga anfallare att träffa bollen???«, men när jag såg Tobias Eriksson slå hål i luften när han bara skulle raka in 1–0 efter en minuts spel så har jag svängt:  Giffarna måste köpa loss »Mål-Otto«).

Jag hade velat prata om hur Alexander Blomqvist gjorde sin bästa match i GIF-tröjan (såg ni när han beslutsamt Beckenbaurade upp bollen fyrtio meter i banan när han var opressad? Så ska det se ut!), om att Maic Sema är en offensiv kvalitetsspelare av det slag som övriga bottenkonkurrenter saknar och om hur det var första gången sedan första halvlek mot ÖFK som det Joel Cedergrenska projektet såg ut att kunna bära allsvensk 2020-frukt.

Jag hade också velat prata om att en utomjording som precis landat på jorden och fått fotbollsregler och ungefärligt matchmålsnitt förklarat för sig antagligen hade frågat »det där laget åker ur, va?« efter att hen sett hur Giffarna klacktappat boll utanför eget straffområde och sedan låtit en enkel sidledspassning friställa Tankovic till 2–1-målet.

Och jag hade förstås velat prata om Pol Roigé: 25-åringen från RCD Mallorca som förhoppningsvis ska ha fler spetsegenskaper än hans föregångare David Haro (den tvärhand höge teknikern som med fördel kunde slängas in som lurig synvilla för att förvirra gängliga och trötta motståndarbackar sista tio).

Jag tänkte skriva allt det här redan igår kväll, men jag var för arg.

Och mitt i all ilska och besvikelse så är det något att glädjas åt inför fortsättningen: i går var GIF Sundsvall äntligen ett lag att åter – efter mången menlösa minuter – brinna och koka för. Det var ett lag som med jämna mellanrum spelade vägvinnande vertikalt och som fick en att känna att de förtjänade poäng så till den milda grad att man höll på att skrika sig ur sitt hyresrättskontrakt när man kände att anti-GIF-etablissemanget berövade laget på straffar och utvisningar.

Det var, efter några timmar av reseräkningsfotboll (ny term för bollrullande så menlöst att det främst lämpar sig som bakgrundssorl till annat hushållsgöra), ett lag att känna för igen.

En smurf med glasögon

Sommaren 2016 sa jag upp mig från mitt jobb på TT för att jag tagit beslutet att till hösten börja plugga till gymnasielärare.

Jag tänkte mig att själva beslutet skulle komma som en chock för min chef, då jag lyckats nästla mig till en fast tjänst i egenskap av ung och utbytbar arbetare i en bransch där de utbytbara ungdomarna går tretton på dussinet och där fasta och trygga anställningar delas ut som ordnar. Jag skulle vilja påstå att skillnaden mellan en ung kille med sportjournalistikdrömmar i Stockholm och ett sandkorn i Sahara är att de sistnämnda inte tjatar om sitt Premier League-favorit-mittenlag i någon podd.

Men chockeffekten förstördes, minns jag, av att jag kladdat ner orden »IT’S NOT YOU, IT’S ME« i stora bokstäver över hela det kladdpapper jag tänkt ha med mig som stöd in på vårt bokade möte. Detta gjorde att chefen som smög upp bakom mig i min kontorsstol, inte på ett obehagligt »vad stel du är i axlarna, här, ska du ha lite massage?«-sätt utan bara för att säga att det var dags för mötet, med enkelhet kunde läsa det allra mest klassiska göra-slut-meddelandet, som jag basunerat ut för honom i en 72-punkters handskrift.

Hur som helst: jag har inte ångrat mig sedan dess. Nog har jag med jämna mellanrum kokat över lärarutbildningens utomordentligt usla utformning (så till den milda grad att jag råkat bli facklig studentordförande i Stockholm) och visst har det stundtals utgjort ett hinder att jag gått tillbaka till en studentstorlek på den ekonomiska portföljen (livet är de få tillfällen som utspelar sig mellan att man som 28-årig student i Stockholm försöker fäkta bort lunchinbjudningar från heltidsarbetande vänner).

Jag har varit ute på två av tre praktikperioder och tyckt provsmakerna på själva yrket – stunderna i klassrummet!, mötena med eleverna!, det pseudopedagogiska pepprandet av PowerPoint-bilder! – varit så pass välsmakande att jag ägnat det senaste året åt att göra vägen till yrket så kort som mitt enkla intellekt bara förmår. Jag har pluggat en del dubbelt, slutfört journalistiska C-uppsatser och studieväglett mig fram till en kringelkrokig väg som förhoppningsvis ska ge mig en lärarexamen under våren 2020.

Och då man lagt flera år av heltidsstudier och tackat nej till omkring fyrtio tusen miljarder luncher med heltidsarbetande och kråssmörjande vänner så blir man lite orolig när Skolverket plötsligt, i början av juni, lanserade någon typ av mjuggutbildning som ska hjälpa obehöriga lärare att framstå som mer behöriga ute i de svenska klassrummen.

Jag förstår verkligen, med emfas: verkligen, att man behöver göra saker för att underlätta för det stora tusental obehöriga som kommer att vara en stor del i svensk skola nu och för lång tid framöver (inom kort kommer det alltså saknas åtti tusen behöriga lärare i det här landet!!!). Och jag är helt medveten om att jag hoppade på utbildningen innan regeringen tvingats göra den riktigt utomordentligt lockande, då lärarbristen (som jag ser det och om vi förutsätter att Sverige fortfarande kunna ha självbilden av en »kunskapsnation«) till slut kommer tvingas göra rent spelbolagsliknande reklam för läraryrket för att locka lösdrivare in till universiteten. Jag tänker mig lärarutbildningar som affisch-lockar i tunnelbanan med lockrop som »500 procent i bonus« (få fem Vygotskij-böcker när du köper en) på ett så pass aggressivt sätt att Ardalan Shekarabi får hota med att ta universiteten i örat.

Men det är klart att för en som tänkt ägna fem år åt studier och ekonomisk barskrapning så skulle det kännas lite surt ifall man öppnade upp på glänt för att någon tjomme som hoppat in och vikarierat ska kunna hux-fluxa sig till en likvärdig yrkesstatus, utan att ens beträda ett universitet.

Men jag är inte bitter. Jag är mest orolig.

Det jag framför allt är genuint orolig för, vad gäller idén om att göra det lättare för obehöriga lärare att se ut som behöriga, är ifall det svenska folket helt tappar fattningen kring vad som faktiskt utgör en lärare. Vi har redan ett kundtänk som gör att kravställande föräldrar ser lärare som någon typ av utbytbara utförare av A-betyg och när det nu rapporteras om att själva lärarlegitimationen ska urholkas officiellt, via skenutbildningar för inhyrda Yepstr-yeppar, så tänker jag mig att folk helt kan tappa koncepten.

Vad är egentligen en lärare? På Tradera råder redan nu full förvirring.

Fem tusen stulna sommarnätter

Inte ens i en stad utan nattklubbar kan det vara okej att sno åt sig folks sommarnätter på det här sättet.

Att det finns många viktiga samarbeten mellan olika delar och roller i en fotbollsförening visste jag sedan gammalt. Det är viktigt att sportchef och tränare har samma syn på truppbygget och att en wingback och en forward tänker fotboll på ungefär samma sätt är något GIF-tränaren Joel Cedergren berättat om att han fokuserar mycket på.

Jag hade dock aldrig tänkt på kopplingen mellan säljavdelning och spelartrupp – förrän i lördags natt.

Med en knapp halvtimme kvar till match ringlade kön bakom den östra läktaren längre än jag nog någonsin sett den, de dyra »Stolt Giffare«-halsdukarna hängde som statussymboler runt var och varannan nacke längsmed Storgatan och äntligen kändes det som att staden Sundsvall omfamnade faktumet att den har svensk elitfotbolls mest centralt belägna arena.

Den delen av nattmatchen får faktiskt sägas vara en succé. Inte sedan Gatufestens fornstora dagar, när Giffarna kunde valla folkmassorna från torget till IP för en lördagsmatch, har jag upplevt en festligare stämning runt en GIF-match.

Ett tag, när jag var framme vid grindarna och såg kön ringla fortsatt längsmed hela kortsidan, tänkte jag ifall folk verkligen skulle hinna in till matchstart – eller om en tusenhövdad skara Sundsvallsbor skulle bli stående utanför. »Det hade varit väldigt mycket Giffarna«, sa jag till min vän: att sjabbla bort folkfesten och förvandla den till ilska och upprördhet över strul och saktfärdighet vid insläppen.

Men det gick vägen. Folk kom in, folk satte sig i sina plaststolar och inte ens de mest förfriskade individerna (för sådana fanns det gott om: en gammal gymnasiekompis jag mötte vid Selångersån var dimögd så till den milda grad att han måste haft ledsyn som en mullvad) ställde till några scener.

Men det hade nog nästan varit att föredra att folk blev stående utanför, under den vackra rosa skymningen, fria att göra vad som helst annat än att stirra ner på IP:s konstgräs.

För om nu Giffarnas säljavdelning får ett märkligt ryck och schemalägger hemmamatchen mot profillösa bottenlaget AFC Eskilstuna mitt i natten och slår på stora trumman om somrig folkfest och hålligång – då är det bäst att det sportsliga åtminstone är på det klara med att de förväntas bjuda upp till något som kan likna ett partaj.

Men på IP under lördagsnatten fanns knappt en enda blåklädd spelare som verkligen visade att han brann för att vinna matchen. Och där fanns inte en enda tränare som orkade plocka upp händerna ur byxfickorna för att försöka ge sitt lag chansen att ta tre poäng mot seriens mest formlösa lag.

Nära fem tusen Sundsvallsbor offrade sin lördagsnatt och gavs vad som kan ha varit en av allsvenskans allra tråkigaste fotbollsmatcher genom tiderna, serverat av ett hemmalag som inte alls verkade särskilt måna om att besegra tabelljumbon på hemmaplan.

Man får ha en dålig dag, man får till och med sjabbla bort sig i försvaret och 0–1-förlora (GIF-gudarna ska veta att den här föreningen förstört folkfester förr) – men man måste försöka.

I paus hade det i princip hänt ingenting (annat än en jätteparad av William Eskelinen) och jag konstaterade att det kändes som en väldigt avslagen efterfest: en sån där det börjar bli oklart ifall ens värden vill att man ska vara kvar, där det spelas sömniga ballader från ett Spotify-gratiskonto som med jämna mellanrum avbryter listan med reklam.

I den andra halvleken ställde jag mig längre upp på läktaren, och därmed längre bort från klacken (som gjorde sitt bästa för att lura i resterande åskådare att de fortfarande befann sig på en fest), så blev det långt mycket värre. Klockan tickade, elva orangeklädda spelare bara stod på egen planhalva och det enda som stod mer fast än deras utgångspositioner var 0–0-resultatet.

Absolut ingenting hände. Ingenting gjordes för att ens försöka bryta dödläget. Fotbollsintresserade vänner i andra städer sade sig vara tvungna att stänga av teven och gå och lägga sig. Folk jag aldrig hört lämna en GIF-match innan slutvisslan protestpromenerade hem i förtid.

Nej, det här var inte bara sömniga ballader, tänkte jag. Det här GIF-spelet är fotbollens motsvarighet till »Nefertitis Fjord«.

Jag kom nämligen att tänka på en scen ur Parks and Recreation, där en svårt kulturprogram på radion spelar olyssningsbar fjordfunk av rent identitetspolitiska skäl:

Det var så tråkigt att det gjorde ont att titta på.

Jag brukar med jämna mellanrum kritisera Sundsvallspubliken för dess ovilja att både ta sig till IP och ta till sig GIF Sundsvall.

Men i lördags natt kunde jag verkligen inte ens försöka försvara att Giffarna under festförevändningar lurat åt sig medelpadingarnas somriga helgnatt för att sedan lunka runt och dela nedflyttningsbroderligt på poängen med AFC.

Ingen kamp, ingen vilja, inga dueller, inget skönspel, inget tempo: ing–en–ting försvarade varför fem tusen Sundsvallsbor skulle betala inträde till ett pop-up-uteställe vars huvudakt inte verkade vilja vara där.

Varför nära fem tusen höll sig vakna och kvar i sina plastsäten till 01–rycket?

Det måste krävas lite mer än så.

Det här var – och härom råder absolut inga tvivel – två lag som åker ur direkt i år, om de fortsätter spela på sina varsina sätt under höstsäsongen.

17-årige startdebutanten Albin Palmlöf sprang så mycket han förmådde, Pa Konate försökte faktiskt till dess att han såg ut att översträcka knäleden och Chidi Omeje kompenserade gott och väl för obefintlig matchform med en sprudlande spelglädje. Och just det: William Eskelinen räddade laget från förlust mot ett av de sämsta motstånd som kommit till IP på väldigt länge.

(Och för en vars GIF-intresse kommer hålla sig intakt oavsett om det skulle bli bottenstrid i superettan finns det onekligen något hoppfullt i att klubben – som bevisligen inte kan finansiera ens en väldigt billigt ihopvärvad allsvensk trupp – ställer upp med norrländska inslag i såväl allsvensk backlinje (Myrestam) som på mittfält (Eriksson) och på topp (Wilson och Palmlöf). Emil Forsberg satt på läktaren och såg sin gamla 33:a hänga över en ny skör pojkrygg och tidigare under kvällen hade Hanna Glas – 26-åringen som av allt att döma gjort fler korsbandsoperationer än misstag i karriären – visat att man kan hålla absoluta världsnivå och vara fotbollsfostrad i Medelpad.)

Men i övrigt? I övrigt finns ingenting alls snällt att säga om den här GIF-kvällen.

På bänken fanns sannerligen inte mycket (det är oklart ifall Jesper Carström fanns kvar på bänken i slutet, då det måste varit långt efter läggningsdags) men där satt en av hela seriens bästa temposättande mittbackar: han som tidigare Pirkt.se-pekats ut som en absolut nyckel för att Giffarnas passningsspel ska ha fart nog att slå ut samlade bottenlag.

Men nej: Joel Cedergren kallade till Eric Björkander-byte först när Pa Konates knä tvingade fram det. Han stod med händerna i fickorna och verkade nöjd och belåten med matchbilden.

Jag har hyllat Joel Cedergren för hans spelfilosofi och tålamod tidigare (få har skrivit fler spaltmeter om just detta) och det är sannerligen inte en fotbollstränares roll att få säljchefens idé om nattlig folkfest att flyga – men det är en tränares ansvar att gestikulera, ropa, byta, ja, göra någonting för att kräva långt mycket mer av sitt lag än det vi fick se igår.

För om man inte aktivt går för seger hemma mot ett lag som hade tagit tre poäng på de elva senaste omgångarna så vet jag inte vilka poäng man tänkt sikta in sig på under denna nådens GIF-höst.

Det här var tyvärr inte bara ett bevis på att Giffarna absolut kan åka ur i år – utan måste också fungerat som ett aktivt skrämselförsök mot alla medelpadska marginalåskådare. 

En skinkskånk på styret

Ingen lobbar så hårt för att jag ska flytta hem till Sundsvall som min ömma moder. Men då och då kan till och med hon uttrycka uppskattning över att hennes förstfödde son har bosatt sig i huvudstaden. Detta bland annat för att det ger mina föräldrar en förstärkt anledning att åka ner och hälsa på mig och i samma veva ofta dra nytta av ett kulturliv som inte låter sig sammanfattas av den lilla två-sekunders-tystnad som reportern låter uppstå i det här klippet, när gamle festfixar-nestorn Anders Tjacka förklarar att E-Type, Markoolio och Drömhus är de tre dragplåster som ska få farten och fläkten på Sundsvalls torg att återuppstå efter Gatufestens död.

Men också för att hennes son kan fungera som bulvan vid olika typer av inköp som bara låter sig göras i en stad av Stockholms storlek. I lördags, när jag satt och arbetade i lugn och ro, så damp exempelvis det här meddelandet in i inkorgen:

Det här är typiskt för den typ av ++-innehåll jag prånglar ut i Instagrams flyktiga story-funktion, men detta utköp av skinkstånk ger mig ett ypperligt och länge eftersökt tillfälle att Pirkt.se-skryta om att jag numera inte äter kött.

Eller, rättelse: jag äter inte kött hemma. Jag ser på mig själv som en »ojobbig vegetarian« som äter det jag bjuds på och alls inte ställer till en scen om någon serverar mig kött, men hemmavid så har jag inte köpt hem en köttslamsa sedan ett avlagt nyårslöfte inför 2018. Denna veka semi-vegetarianism har framför allt fått två av mina sundsvallska vänner – som båda verkligen gillar kött: en så mycket att han en längre tid titulerades »Ibericomularn« för sitt sätt att formligen mula i sig skinkslattar från frigående sydspanska grisar – att häckla mig för mitt hyckleri, så till den milda grad att de döpt mig till det långlivade smeknamnet »Den Köttätande Vegetarianen« i vår chattgrupp. En chattgrupp som ständigt fylls med nya anti-vegetariska smädelser:

(Den lilla gapflabbaren längst ute på flanken visar på ett tydligt sätt hur jag har gett upp försöken att försvara mig, hur jag sänkt jabben och nu helt sonika bara tar slagen i solarplexus och unnar det ett snabbt och enkelt tryck med gapflabbsknappen.)

Jag själv försöker skaka av mig de haglande smädelserna och tycker nog trots allt att min vinglande hållning hållit ändå hållit en ganska rak kurs genom hela 2018 och halva 2019. Visst: min tidigare så ståtliga proteinpumpade mittbackskropp har förstås förtvinat och min libido är sedan länge vissnad på grund av all sojabaserad föda, men jag tycker ändå att det gått väldigt bra att etablera bilden av mig själv som någon som försöker dra ner på sitt köttätande till ett relativt minimum.

Ja, fram tills min ömma moders beställning av en skinkskånk från den italienska delikatessaffären.

För en »skinkskånk« skulle visa sig vara en veritabel köttklubba som vägde in på närmre åtta kilo och som såldes i en händig liten kvadratmetrisk förpackning som inte riktigt var optimerad för cykeltransport:

I ett och ett halvt års tid har alla vänner, klasskamrater och annat löst folk som jag kan tänkas ha bjudit på mat i mitt lilla krypin fått smaka på vegetariska anrättningar. All personal i alla matbutikernas kassor har mötts av en kundkorg som varit tomma på skinkbitar och kycklingben.

Och jag har någonstans hoppats att ett och ett halvt år av min egenstöpta hemma-vegetarianism har skänkt mig en någorlunda medveten utstrålning i detta mitt nya område – men så kom alltså gårdagens promenad hem med den här anordningen över styret:

Jag har skrivit om kokgubben förut – den som gör sitt allra yttersta för att försöka dölja att topplocket rykt på den mentala reaktorhärden – och det var ganska precis den minen jag lade som en mask över det ägg av hud jag kallar mitt huvud.

För en rakad man som går genom 2019 års Stockholm med en åtta kilo tung köttklubba på sitt cykelstyre kan inte tolkas som så mycket annat än en reaktionär köttvurmare som paraderar genom huvudstadens gator för att irritera de medvetna vegme-ätande massorna. Folk vände sig om på uteserveringarna, lät huvudena snurra över sina vegetariska anrättningar, och hur jag än spände och vred på ansiktets muskulatur så tror jag inte att jag med mina ansiktsdrag lyckades förmedla budskapet om att »den här gigantiska köttklubban är inte till mig, det är inte jag som ska placera den som centralgestalt i mitt lilla kök och jag ska heller inte lösa alla sommarens känslor av hunger genom att ta mig ett snabbt hugg utmed fläskbenet«.

Jag må ha många rynkor att spela med – det är som en större ansiktsorgel; en som tagit plats i ett The Real Group med instrumentet »ansikte« istället för röst – men ett riktigt så snirkligt budskap lyckades jag nog inte förmedla med bara utgjutelserna i huden.

Så nu när halva området känner mig som stenåldersmänniskan som paleo-gnager i mig köttslamsor från en jättelik lårbenshals kanske det är lika bra att ge upp sitt projekt, börja mula kött igen, och i samma veva äntligen få höra mobilen tystna från sitt ständiga plingande från anti-vegetarianska smädelser.

Appreciation post

Foto: Johan Axelsson/Bildbyrån.

Jag tror att lördagen i Östersund visade att GIF Sundsvall trots allt, mitt i skadekaoset och i mitt i den finansiella kris som skulle behöva stadgas upp av en hel uppsättning jämtländska baracker, kan spela tillräckligt bra fotboll för att med marginal hålla sig kvar i allsvenskan.

Jag tror att lördagen visade att bollrullandet inte behöver bli 2017-andefattigt även om David Batanero försvinner bort från Medelpad redan under semestern. Jag tror nämligen att gårdagens första fyrtiofem minuter var de bästa som GIF Sundsvall presterat den här säsongen, vad gäller att både kontrollera en matchbild och avväpna motståndarna.

Jag tror nu helhjärtat på att rutinerade Tobbe Eriksson kan gå in och komplettera Juanjo och leverera gedigna allsvenska insatser. Jag tror äntligen att det faktiskt kan finnas så där mycket i Pol Moreno som GIF-ledningen tjatat om. Jag tror att rättfotade David Myrestam behövs till vänster i en trebackslinje. Och jag tror också att om Pa Konates exponentiella utvecklingskurva fortsätter i samma riktning så lär han vara tillbaka som en av allsvenskans allra bästa vänsterspringare redan under hösten.

Jag är också rätt säker på att Linus Hallenius tvingats hanka sig runt på omkring tio procent av sin förmåga de senaste matcherna, på grund av en sargad kropp som ser helt färdig ut – och jag är hoppfull om att han kommer tillbaka som en av seriens allra bästa fotbollsspelare efter en minst sagt välbehövlig semester.

Jag är dessutom övertygad om att GIF Sundsvall inte hade fallit ihop och tappat konceptet så fullständigt efter kvitteringsmålet om det inte varit för att laget radat upp så svaga resultat på sistone; att ett GIF-lag med bara några få pustar vind i seglen inte hade låtit ett enda offsidemål leda till en elvamanna-improvisationsteater av utropet »bokbål av Soccer Service-pärm!«.

Jag tror, som ni märker, en hel del saker efter igår. Är övertygad eller till och med säker om vissa andra grejer.

Men jag vet att gårdagen gav mig hoppet tillbaka om att GIF Sundsvall inte kommer tillåtas att gå under. Att hundrasexton år av fotbollshistoria inte kommer kunna slängas på den konkursframkallade tippen.

Det finns för många som är för engagerade i den här föreningen. År efter år. Vare sig det är långa bollar och misslyckade importer i superettan (matchtröjan jag hade på mig igår är från 2006 och signerad av Chris Cleaver och Hrvoje Bubalo och bärs som en påminnelse om att det varit betydligt värre) eller hyllat kortpassningsspel där man nästan känner att ett färöiskt Europa League-kvalande nalkas.

Folk brinner. Folk bränner. Folk lägger ner tiotals timmar på att även om kortpassningsspelet kärvar så ska GIF Sundsvall hålla allsvensk toppklass i åtminstone halvannan tifo-minut innan avspark.

Och jag älskar verkligen inte alla individer som står i GIF Sundsvalls klack. Jag skulle nog inte vilja gå ut och dricka öl med alla, skulle säkert ha direkt svårt med vissa och det kan säkert – som i precis varenda större gruppering – finnas några enstaka element som antagligen inte kommer bli särskilt långvariga i en av svensk fotbolls historiskt sett trevligaste supporterföreningar.

Men jag älskar att omkring trehundra GIF-supportrar ägnar sin lördag åt att resa till Östersund för att visa Jämtland hur man håller igång en fotbollsläktare i nittio minuter. Det är nära nog det enda som får mig att känna att den här klubben har en framtid: oavsett om det är med Batanero och Björkander i allsvenskan eller med Pichkah och Stenshagen i superettan.

Skaran som bryr sig åka-till-Jämtland-och-komma-hem-mitt-i-natten-mycket om GIF Sundsvall må innehålla nya grupperingar och fraktioner, ett antal barbröstade tonåringar, några låtskrivare som gillar att rams-rimma å-ljud med ett »hata ÖFK« och ett flertal som gillar färgglad rökutveckling. Men om jag inte misstar mig så är den gråsprängda kalufsen på bilden ovan tillhörande »Pappa Klack«, som i egenskap av förgrundsfigur sedan tidigt 00-tal och innehavare av en lättantändligt torr frisyr befinner sig mitt bland pyrotekniken utanför bussen på väg mot Jämtland.

Det är fortfarande samma kärna som hållit igång läktarkulturen sedan det allsvenska återtåget 1999 som roddar tifon, fixar resor och sjunger stämbanden trötta.

Pirkt.se vill helt enkelt bara uttrycka portalens uppskattning. Att några lägger ner tiden för att skapa det här draget runt klubben är anledningen till att jag vågar lita till att Giffarna inte kommer klappa igen som nattklubbarna eller butikerna eller de andra elitidrottsföreningarna i Sundsvall har gjort.

»Vad är nu detta för kontextlös appreciation post?«, undrar ni. »Har han ingen baktanke där han själv vill få ut någonting av det hela?«

Jodå. Ganska snart efter att ST-veteranen Roland Engströms krönika om att hatet tagit över inom Patronerna gick i tryck så kom jag att tänka på att Patronernas ordförande Emma Asps efternamn rimmar på Siewert Öholm-kritiserade hårdrocksgruppen »WASP«. Så den här vill jag gärna att ni tar med er ut i sommaruppehållet:

»Good enough«-ribban på 2,42

Det är märkligt att ovanstående meme-mall inte är en etablerad Pirkt.se-favorit, sett till att det rödmelerade huvudet är en tämligen exakt replika av mitt eget.

Skulle man under den senaste veckan bara ha skrapat det minsta på den bleka hud som omger mitt väldiga huvud (det som får folk att vända sig om i kyrkbänkarna när det vankas psalmer, då de förväntar sig att mustiga Birgit Nilsson-toner ska kunna eka fram i de kamrar som min väldiga skalle rymmer) så tror jag att det sett ut som snett ner till vänster: att det varit omslutet av en röd hinna orskada av multipla stressymptom inför inlämningen av min C-uppsats.

Jag vet inte om jag nämnt mitt uppsatsskrivande med ett enda ord på denna portal, trots att det är det enda jag haft på näthinnan under de senaste veckorna.

Jag tror inte det. Jag är ganska säker på att det beror på att jag knappt varit förmögen att skriva någonting alls, annat än några pliktskyldiga texter om de senaste bedrövelser som drabbat de som fötts in i den GIF Sundsvallska olycksaligheten.

Det känns som en fin balansgång, det här med att känna sig i rätt sinnesstämning för att kunna skriva någonting som kan uppfattas som givande för en enda annan människa; någonting som inte gör att den som ögnat igenom texten inte känner sig bestulen på några dataminuter i detta sitt enda jordeliv.

Man ska absolut inte vara för glad, men heller inte för nedstämd. Och är det något som de senaste veckorna har bevisat så är det att man under inga omständigheter får ha huvudet omslutet av ett litet rött skynke av uppsatsrelaterad ångest. Varje gång man slår sig ner vid sin dator och lägger fingrarna över tangenterna så signalerar den röda hinnan runt skallbenet att man borde ägna tiden åt att ordna upp bland sina 50-talet skrivna sidor så att 100 000 yviga och till synes dyslektiskt kringhoppande tecken text i en handvändning huggs ner till omkring 80 000 välstrukturerade och läsvärda.

Jag har engagerat mig mycket i det lärarfackliga på sistone, skrivit texter och pysslat med flaggor och marscherat, och jag tror att mitt engagemang på den fronten hänger tätt ihop med faktumet att jag vet att jag måste hinna få bort den tunga administration och dokumentation som läraryrket präglas av under 2010-talet. Hela den »förpappring« som är med och driver lärare efter lärare mot den ättestupa som försäkringskassan av idag har utvecklats till måste bort innan jag kliver ut i yrket. För som det verkar så tvingas många lärare, som befinner sig i miljöer där besparingarna står som spön i backen, att anpassa sig till den ökade arbetsbördan med att försöka göra »good enough«. Man gör det man hinner, inte på bästa sätt kanske, men på bästa möjliga sätt: hinns det inte bli jättebra allting så blir det helt enkelt inte jättebra allting, men man undslipper att omges av en röd hinna runt frontallob eller hjässlob eller hela skallbasen.

Och jag vet att ett läraryrke av idag är mångdubbelt tuffare än att smattra ihop en jäkla C-uppsats. Och när jag började plita på den här C-uppsatsen så hade jag bestämt mig för att den bara skulle bli som den blev: jag skulle bara se till att göra den, den skulle bara in, den skulle bara bli godkänd, jag skulle bara — ett decennium efter jag påbörjade den för första gången — lyckas avsluta min journalistikutbildning och hämta ut min examen. Det spelade ingen roll alls hur själva examensarbetet såg ut, tänkte jag.

»Good enough«, tänkte jag. Men min hjärna fungerar bevisligen inte så.

Det jag säger då är inte att min hjärna presterar bra. Alls inte. Det jag säger är att resultatet säkerligen blir som det en »good enough«-inställd människa skulle ha lämnat in (examinatorn lär inte vara nådig mot hur jag behandlat metodiken: »bara för att en skallig man sätter på sig ett par smala glasögon kan han inte skjuta iväg en foucauldiansk diskursanalys från höften!!!«), men jag gör det med efter att ha dragit på mig en rödluva av sällan skådat slag, där vartenda medelmediokert tecken jag smattrar ner självskärskådas i detalj hela vägen in till dess att inlämningsklockan klämtar.

Min hjärna presterar tillräckligt, precis så där halvdant som behövs, men den gör det efter att ha arbetat för full kareta: efter att de små synapserna i pannrummet jobbat tre-skift, dygnet runt, med att skyffla kol in i den lågpresterande och av samtiden omsprungna gamla pannan.

För jag vet väldigt lite om mig själv och mitt innersta, men det jag vet är att jag är en väldigt enkel natur och en synnerligen begränsad individ. Men jag är en människa som fått bevisat för sig att när jag väl ger mig den på någonting, vare sig det är fotbollsspelande eller skrivande eller akademiska begivenheter, så kan jag faktiskt prestera som en som inte är fullt lika begränsad.

Sätt mig i ett läraryrke där resurserna kniper och där kraven är höga och där man dessutom lär känna de tonåringar som kan tvingas studentspringa ut låghalta på trappan om man ger dem ett F-betyg i svenska eller samhällskunskap… och den egenskapen blir nog direkt hälsovådlig.

Men då är då (fram till dess ska lärare förhoppningsvis ha strejkat och fått sina tidsramar på pränt i sina kollektivavtal) och nu är nu.

Nu har jag firat den enkla och för den forskningen intetsägande inlämningen (ett helt gäng diskursanalytiska forskare skulle kunna ta in den i ett stängt förhörsrum och bad cop:a den till oigenkännelighet, utan att den skulle yppa så mycket som ett ljud om vad den eventuellt fått korn på) som vore det en revolutionerande doktorsavhandling inom det cancermedicinella området. Och nog för att han till vänster — han i kepsen, han som inte verkar medveten om att tunnhårigheten besitter den enda trickle down-effekt som verkligen fungerar: som kryper ner och sätter sig i ansiktet och över hela uppenbarelsen — är omsluten av en lättare rosa dimma, men den heltäckande rödluva vi känner igen från den instruktionsbild som inledde detta inlägg är helt klart borta.

Han har förstås tagit på sig en polotröja eftersom han tror att det är vad arkitekter har på sig när de firar en examen (vilket gör att han ska kunna smälta in på en examensfest för arkitekter utan att känna så mycket som en enda arkitekt) och han vet förstås inte vad han ska göra med sina händer i dansen (han hade så gärna velat ha en öl i näven, för nävproblematikens skull, att han kör den öl-lösa gripklon i luften) och han är förstås inte fullskaligt bekväm och helt fri från neuroser, men just den uppsatsrelaterade ångesten i blicken är borta.

Dagen därpå hade jag bokat in en massagetid, som för att försöka knåda ur all uppsatsrelaterad ångest ur kroppen. Jag hade fått massagetimmen av min syster för nära två år sedan, i en otroligt uppskattad födelsedagspresent, och sedan sugit på vetskapen om att jag haft den innestående som ett mycket litet och mycket själviskt barn suger på en lördagskaramell.

Det var förvisso nära att jag blev av med hela timmen, för när massören kom ut i väntrummet så satt jag och en annan,  mycket snyggare — alltså vi pratar någon typ av sån American Crew-modell som jag bläddrade förbi i frisörtidningar på den tiden jag fortfarande betalade någon kartellbildare i Sundsvall en 500-lapp för att ordna till frisyren »Clinging to some scraps« — man i väntrummet.  Och massören ropade bara upp ett enkelt »Erik« och jag var för dåsig i huvudet för att ropa »ja!« inom den första sekunden och så ropade han, den mycket snyggare, ja i stället och så tänkte jag väl att han var den Erik och jag en annan Erik och att jag inte hade några problem att spela andrafiolen i ett väntrum hos en massör när en frisyrmodell med självklarhet förkunnar sig vara den Erik. Så jag tittar ner i mobilen igen, men med ett halvt öra hör jag att massören säger »Emma« när hon sträcker fram näven och hälsar och då tänker jag att nejmenväntanu jag skulle ju faktiskt till en massör som hette Emma, men de försvinner iväg — snabbt, in mot ett av rummen — och när jag väl kommit på fötter och insett att jag faktiskt kan utmana denne självklare Erik om Erikskapet så har de till och med hunnit stänga dörren så att bara en liten glipa syns och där inne ser jag hur den riktige men nu kanske falske Erik — han med hår och pondus och det självklara ja-ropet — har ställt sig med ryggen emot Emma, som jag nu antar är min Emma!, och börjat peka mot någon del av skuldran som han har problem med. Jag hör honom nämna tennis (bryter jag mot någon massör-patient-konfidentialitet nu?) och jag tänker ifall jag ens kan bryta in nu och avbryta, mitt i denna intima stund när han precis ska slita av sig sin tröja och blotta sin SATS-satsiga kropp som antagligen är den som man drömmer om att få ta sig an efter en examen från naprapathögskolan?

Till slut samlar jag kraft, mod och allt annat som bevisligen hade krävts för att våga ropa »ja!« med beslutsamhet i ett väntrum och trycker näbben mot dörrspringan innan jag harklar fram ett »ursäkta«. Och här står det helt klart att jag har brutit mot någon typ massör-patient-konfidentialitet, på det allra märkligaste av sätt, för blickarna jag får är sannerligen överraskade (tänk er själva: ni har precis börjat öppnat upp om hur en hoppserve orsakat ett sendrag i någon skuldra, under denna er betalda timme tillsammans med en massör, och så helt plötsligt sticker en glåmig figur in trynet genom dörrspringan och ber om uppmärksamheten). »Jag heter också Erik« är inte en så normal sak att säga som man kan tro, till två människor man aldrig träffat eller ens haft ögonkontakt med, speciellt inte någon halvminut efter det att man inte svarat jakande när dessa två slängt ut frågan ifall man heter Erik eller inte.

Men jag fick min timme. Ångesten över uppsatsen knådade hon ut med den äran, men de sociala knutar som min initiala märklighet åstadkom kunde inga fingrar i världen bena ut.

Sedan åt jag lunch i goda vänners lag innan jag hoppade på ett tåg till Sundsvall i vad som nästan får betecknas som farten.

Och nu mår jag bra. Jag har flytt vuxendomens ansvar över C-uppsatser och akademiska kringelkrokar mot en lärarexamen för att istället sova och vakna upp i den stuga där jag sov som barn, innan dess jag lärt mig prata lärt mig prata på ett annat sätt än den gamle Greyhound-kommentatorn Billy Lansdowne (med de brittiska R-uttal som jag fick bukt med först efter att det satsats sådana logoped-resurser på min strupe att Sundsvalls Kommuns budget fortfarande, ett par decennium senare, är ur balans).

Imorgon ska jag åka till Östersund och förhoppningsvis ha lika roligt som jag hade under förra årets motsvarande resa, men alldeles oavsett hur många poäng Giffarna får avrunda vårsäsongen med på lördagskvällen så får ni påminna mig om att jag måste skriva en längre och mer djuplodande text om själva läget i fotbollsklubben GIF Sundsvall under uppehållet; gärna en sån Pirkt.se-text som skenbart gör anspråk på att hålla två tankar i huvudet samtidigt (även om mitt huvud förstås skulle gå från illrött till kortslutning av blotta försöket).

Det ska göras. Och mycket annat ska göras. Det nylle som tittat så här på högen med påbörjade men opublicerade utkast i WordPress-verktyget…

… har börjat bli lätt ljusrosa i färgen, åtminstone. Jag har ett om min Östermalm-relationella fattigdom och ett om ett spädbarn som greppar en elsparkcykel och om inte det lockar så vet jag med säkerhet att ni inte är min farmor.

Jag känner att allt kan göras igen, nu när jag genomfört en »good enough«-uppgift genom att pressa mig till mitt allra yttersta, till bristningsgränsen.