Det känns så bra att inte vara behövd,

selånger2Jag satt på läktaren i gårdagens hemmamatch mot Valsta Syrianska. Avstängd.

Och där satt jag ganska bra. 

Jag var ju aldrig orolig för själva mittbacksfrågan; Patrick Bolin hade även mot Dalkurd hoppat in i mittlåset – då intill mig, i Sebbe Sandbergs frånvaro – och gjort det med stor ära.

Men kanske lite orolig överlag inför matchen – ni vet, så där orolig som man automatiskt blir av att sitta på sidan; utan chans att påverka. Mycket på grund av vi kom ifrån den ganska genomsvaga insatsen mot Frej i lördags. Dessutom hade jag ingen koll alls på vad Valsta Syrianska skulle visa sig vara för ett rövargäng. Jag minns bara att vi slog dem två gånger om med Umeå FC 2011, när Valsta åkte ut med ett ganska uddlöst, baktungt lag. Jag hade förstått att knappt någon var kvar sedan dess, och den enda rapport jag tillskansat mig örledes berättade om ett lag ”korta, tjocka men tekniska spelare”: en av de luddigare formuleringar jag någonsin hört om ett lag på den här nivån.

Men det visade sig väl vara, ehm, ganska ackurat. Det första jag tänkte när jag klev ut på planen för att bevittna uppvärmningen var verkligen ”oj! Det här är ett lag vi måste kunna nöta ner över nittio solgassande minuter”.

Det var dribbla-som-sista-man-mittbackar med en svår kombination av långsamhet och ställa-offside-lättja. En ordentligt korpulent innermittfältare som mest bara stod – men stod klokt, ack så klokt, så att han inte behövde springa en meter i onödan.

selånger9Jag trodde nog att över nittio minuter så skulle Per Nymans avsaknad av trivselkilon nöta ner Valstas innermittfältare, men han stod så pass klokt att det snarare var Selångermittfältet som tappade positionerna på mitten under de dramatiska hawaii-slutminuterna.

Valsta hade också den här internationellt osande vänsterbacken…

selånger17… som det tog Selångerklacken två matchminuter att börja häckla för sin pagefrisyr.

Lägg till ett par snabba afrikaner på vardera kant – en kort, sprintertyp och en lång, gänglig av Bala Garba-fysik – och en anfallare som tydligen enbart gick och gnällde och skällde och var totalt osynlig – fram tills att bollen närmade sig straffområdet då han tände till på alla cylindrar.

Det var kort och gott ett härligt gäng, Valsta. Ett knacka-boll-och-ha-kul-gäng vars träningar man skulle vilja bevittna. Det känns som att det mest rullas ut en boll och spelas.

Men med det sagt; jag tycker att vi, sett till matchbilden, borde ha nypt tre poäng.

Det är, som så många gånger förr, det där första målet som aldrig kom.

Dannes friläge, Bromans låga, pressade skott från innanför straffområdet, Nymans tå som rullade utanför bortre, Khreis nick som nickades undan på mållinjen, Khreis styrning. Det skapades nog med högkaratiga lägen för att göra ett mål.

En ineffektivitet som, framför allt på hemmaplan, varit lite av en röd tråd under våren.

Det ska dock också sägas att Valsta också hade sina lägen, absolut!, inte minst under matchens sista minuter när det blev något av ett trötthetsorsakat kaos i vår defensiv, när vi tappade mittfältet och lämnade backlinjen vind för våg och lät Jonathan Johansson poängrädda med två suveräna parader och ett par totalt orädda utfläkningar.

Nåväl. 0-0 är, efter två sura sista-minuten-torskar, en poäng och jag tror att vi har en riktigt bra chans att plocka tre borta på deras gräs på lördag. 

Vi avslutar med några härliga bilder från den av pirkt.blogg.se flitigt anlitade frilansfotografen Tilde Jansson som nu också kan stoltsera med pirkt.se som uppdragsgivare.

selånger3Valsta hade sannerligen sina chanser. Här osar det ju inte bara katt, här är ju alla Selångersympatisörers näbbar nere i kattlådan.

selånger5Gyllenlockiga gossebarnet Patrik Broman smällde på. Hade en rakad mittback kommit in så där i duellerna hade man väl blivit landsförvisad.

selånger8Jensa Gustafsson var åter i startelvan för första gången på ett tag och firade bland annat med vad som måste vara skolboksexemplet på en ”tvåfotssula”.

selånger10Sebbe Sandberg var sitt vanliga galna, brytningssäkra jag och…

selånger12… tillsammans med kloke, trygge och spelskicklige Patrick Bolin – han spelade sig ut ur så många situationer jag skulle ha sparkat mig ur – fick han mig att känna mig helt behövd där uppe på läktaren.

Det kändes som att vi kunde rulla runt bollen i backlinjen så mycket mer än vi brukar. I merparten av årets matcher har jag haft bollen vid fötterna högst ett par gånger, uppspelen har varit betydligt mer lätträknade än de skeva, planhatande rensningarna. Nu kunde vi rulla runt, runt och äga boll – fan, till och med vila med boll! – och försöka organisera anfall från bakplan. Det var trevligt att se. Och lite oroande, med tanke på att dessa tendenser inte synts till med mig på planen (förutom mot ett genomuselt Umeå FC).

selånger13Nymans jätteläge. Bollen rullade precis utanför den bortre stolpen.

selånger14Khreis nick som togs bort på mållinjen.

selånger16Hade Oliver Widahl bara tittat upp i det här läget – orienterat sig, som det heter på nytränarsvenska – så hade han sett att han var ett smekande tillslag ifrån att lyfta bollen i nät över en helt malplacerad Valstamålvakt.

Ledare: Minns ni smaken av en Max-burgare?

Kan ni också sluta era ögon ibland och fantisera fram en imaginär tyngd i ena handen, som ni sedan sakta för mot munnen för att – försiktigt, långsamt: ja, närmast sensuellt – ta några läppjande tuggor ut i tomma luften?

Kan ni då också känna hur era läppar omsluter det imaginära brödet, hur framtänderna tuggar sig igenom köttets perfekta stekyta och hur hela gommen helt plötsligt exploderar i en kakofoni av olika smakupplevelser; hur brödet och köttet i tur och ordning möter dressingen, den krispiga salladen och den stora skivlingen av bifftomat?

Jag tror att vi är en hel del människor som fortfarande gör det här, då och då: vi blundar, fantiserar, lufttuggar och vi minns smaken av Max hamburgare. Vi minns hamburgarna från restaurangkedjan Max och därigenom minns vi smaken av en öppen och fri marknad; av en tid då man kunde få välkomponerade hamburgare till låga priser i nästan var och en av Sveriges städer.

När vi låter minnet av köttet, brödet, dressingen, salladen och bifftomaten mötas i minnet så blir det till en fest för gomseglet, som genast börjar fradga som på en svulten hundkrake, men en sorgestund för hjärnan.

Vi som levde i ett överflöd av välstekta köttbitar och luftiga bröd och som kunde bada i fontäner av smält ost och en variation av dippsåser – hur kunde vi rasera alltsammans?

Det går inte att skylla på att vi inte visste vad som höll på att hända. Varningsklockorna formligen ringde i öronen och de allra ljudligaste larmen kom från hamburgerkedjans egna ledning. Om det rödgröna blocket skulle vinna valet, förklarade ledningen i ett brev till de anställda i januari 2014, så skulle deras förslag om att höja arbetsgivaravgiften för unga och höja restaurangmomsen kullkasta hela den affärsidé som gjort Max framgångsrikt.

Det vore ”en fullständig katastrof”, skrev Max-ledningen, som skulle ”få stora konsekvenser” för burgarkedjans tillväxt.

Varför lyssnade vi inte?

Trots de välmenande varningarna från Max-ledningen så vann de rödgröna valet, och visst: löftet om att höja restaurangmomsen övergavs – men arbetsgivaravgiften för unga höjdes tillbaka till sina gamla nivåer. Strax efteråt var, som alla vet, Max kedja av hamburgerrestauranger ett minne blott. Den slopade avgiftsrabatten för kedjans unga personal åt upp marginalerna och färgade de svarta siffrorna i bokslutet röda, tills att Max-restaurang efter Max-restaurang snabbt fick klappa igen. Nu finns det ingen kvar. Det höjda skattetrycket fick hela det imperium som de Max-grundande bröderna Richard och Christoffer Bergfors sakta men säkert byggt upp att snabbt rasa samman. Det senaste jag hörde om de stackars Max-bröderna var att de fått flytta hem till sina pojkrum uppe i Luleå. Den ene sägs lida av posttraumatiskt skattsyndrom.

Det blev precis som Max-entreprenörerna och alla högermänniskor förvarnade om, när man återställde arbetsgivaravgiften för unga till tidigare nivåer: det blev inga fler smäckert dressingbelupna hamburgare – det blev kommunistiskt hårdstekta kolbullar från staten, då bara statligt ägda Clock – som återupptagit verksamheten igen – kan överleva i sossarnas Sverige.

Nu kan det hända igen, varnar högern. Flygskatten på 80 kronor per resa kommer sänka hela den svenska flygindustrin och den höjda skatten på 200 kronor för den som tjänar över 56 000 kronor i månaden kommer göra det konkret ovärt för höginkomsttagare att kliva upp på morgnarna.

Jag hoppas innerligt att vi lyssnar på deras välmenande varningsklockor den här gången.

Varför ska spelbolag få skattelättnader?

Tidigare i vintras fick jag ett samtal på min mobiltelefon. Jag svarade och fick förklarat för mig att om jag satte in si och så många kronor på mitt gamla spelkonto – som inte kan ha varit aktivt på ett halvt decennium – så skulle jag få si och så många procent i bonus.

Jag fick mig alltså en personlig spelbolagsreklam – uppläst i örat.

Ett annat utländskt spelbolag har skickat sms, ett tredje har skickat ett fysiskt brev till min brevlåda. Och det här är företag som jag aldrig haft minsta samröre med, som inte borde ha haft mina telefonuppgifter eller min adress i sina register och som kan ha hetat allt från Cherry Berry Casino till Älg-Betting (då det verkar dyka upp ett nytt spelbolag på marknaden varje vecka).

Det räcker alltså inte med att de utländska spelbolagen tapetserar spalterna på nära nog varenda webbsida, att de skriker ut sina lockrop i varenda reklampaus på teven eller att de låter folkkära kändisar – exempelvis Alex och Sigge – tala gott om deras superbonusar och jättejackpots i sina podcasts. Nej, det här är bolag som alltså bedriver rent uppsökande verksamhet för att locka människor att kasta bort sina pengar.

Nästan var tionde man mellan 16 och 29 år har problem sitt spelande. Jag är inte en av dem som har problem – men det vet inte spelbolagen: de vet att bara att jag är en ung man. En i den största riskgruppen. En potentiell storkund, antar jag.

Så de ringer upp mig på min mobiltelefon.

Det här är, att döma av deras kampanjande, bolag som skulle vada över ett berg av räkningar och skuldbrev i hallen för att erbjuda den utblottad unge spelmissbrukaren på soffan ett par fria inledningssnurr på deras virtuella roulettebord.

Och det här är, enligt den nya spelutredningen, en typ av bolag som vi bör bjuda in till Sverige – med öppna famnar.

Det svenska spelmonopolet behöver säkert ses över och det låter förstås bra att spelutredningen slår fast att utländska spelbolag (som nu ska få skaffa sig licenser i Sverige) ska behöva anpassa sig till svenska lagar, ta ett större ansvar för spelmissbruket och att reglerna för spelreklamen ska skärpas. Men det är omöjligt att inte reagera på en detalj i spelutredningen: nämligen att dessa utländska spelbolag bokstavligen lockas hit med en bjussigt låg skatt. Bara 18 procent ska spelbolagen behöva skatta på sin vinst, enligt utredningen: mer än tio procent lägre av vad svenska undersköterskor och lagerarbetare skattar på sina intjänade kronor.

Regeringens utredare Håkan Hallstedt säger att de utländska spelbolagen vill komma hit och bli licensierade – men att de »inte är beredda att betala vad som helst«.

Jag har inte läst spelutredningens alla 1340 A4-sidor och jag har heller ingen magisterexamen i nationalekonomi – men jag kan knappast vara ensam om att ha svårt att förstå logiken i att de ska få skatta så väldigt lite. Jag kan knappast vara ensam om att reagera på att den vanliga bolagsskatten – som redan är lägre än den du och jag skattar på varje intjänad krona – beskrivs som någon absurt hög »VAD SOM HELST«-avgift när det kommer till utländska spelbolag.

Varenda skattekrona behövs för att täppa alla hål i välfärden. Och samtidigt som svenska pensionärer får kämpa länge för en skattelättnad på omkring 200 kronor i månaden så kommer de utländska spelbolagen kommer hit och erbjuds en rabatterad skatt på 18 procent.

Tror du att staten kommer gå miste om mångmiljonbelopp årligen? Spela live nu.

En dröm om att slippa tandkrämssmaken

Det punkigaste på den svenska musikscenen just nu är en lågmäld psykologstudent från Jämtland som med sävlig mellannorrländsk stämma sjunger om att ligga kvar och snooza på morgonen och som drömmer om att få komma lite, lite för sent till jobbet.

Jag syftar på Östersundsbördiga Annika ”Säkert!” Norlin, som i dag släpper sitt tredje album på svenska och som på en av de redan släppta singlarna vågat göra något så punkigt och på tvärs med tiden som att sjunga om att våga vägra arbetslinjen.

Hon sjunger om att ens jobb antagligen kommer att överleva ifall man ligger kvar och trynar i fem minuter till på morgonen och hon lyckas sätta fingret på den där allmänna drömmen om att livet måste kunna få vara någonting mer än att ”rusa till bussen med tandkrämssmaken kvar i munnen” om morgnarna.

Sveriges allra bästa låtskrivare sjunger att ”nån måste gå i bräschen mot det här samhället, som kräver att man ska va så satans effektiv” – och som jag hoppas att Socialdemokraterna skulle vilja gå i den bräschen.

Om sossarna vill föreställa någon form av ledstjärna för det stora arbetarkollektivet i framtiden så hoppas jag att de snarast möjligt vågar ta tag i frågan om sex timmars arbetstid.

Fram till och med 70-talet gjorde en stark och visionär arbetarrörelse det kontinuerligt lättare för svenska arbetare att lyckas lägga det som på medelklassvenska idag kallas för ”livspusslet”, men på de snart 45 år som gått sedan 40 timmar blev en normalarbetsvecka 1973 så har knappt någonting alls hänt på den tidsmässiga fronten.

Den svenske snittarbetaren springer fortfarande till bussen för att hinna fram till åtta. Väl framme sköljer de stressat ner den där kvarvarande tandkrämssmaken med dagens första snabbsvepta kopp jobbkaffe; står ut med den metalliska smaken för att få i sig koffein nog för de åtta timmar som väntar. Har de tur får de jäkta hem strax efter fem och försöka hämta ungar, laga mat eller kanske – i bästa fall, någon gång i veckan – unna sig någon halvtimmes ”egentid” på något gympass med ett gäng gapiga mellanchefer.

”Vi får skitliv”, som Annika Norlin summerar det i sin låt.

Men ändå lämnas debatten kring arbetsdagens längd orörd. Detta trots att produktiviteten för snittarbetaren mer än fördubblats sedan 70-talet och trots att vinsterna för företagen har skjutit i höjden. Ändå vägrar Socialdemokraterna – som av sin egen historia borde veta att det faktiskt går att pressa ner arbetstiderna – att trycka på för en sex timmar lång arbetsdag.

Härom veckan intervjuades sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen i SVT:s program ”Idévärlden”, där han fick lägga ut texten kring sina uträkningar om att var och en i snitt bara borde behöva jobba fyra timmar om dagen i Sverige. Och visst: han har säkert inte samtliga svar på hur vi ska lyckas omforma samhället så att det inte behöver bäras upp av miljontals åttatimmarsarbetande karriärister – men han har åtminstone idéer och visioner om ett samhälle där människor kan få tid över till att göra det de tycker är meningsfullt. Annika Norlin har mig veterligen inte heller alla svar: bara en dröm och en vision om att få snooza och kanske bara för en stund slippa ett skitliv helt inrutat i arbetets ramar.

Och i dessa trumpna tider, där fascismen lockar allt fler vanliga arbetare, känns det viktigare än på väldigt länge att måla upp en tydlig vision och en klar målbild om hur framtiden för den svenske arbetaren ska kunna se ut.

Socialdemokraterna? De verkar fortsätta trycka på den ideologiska snooze-knappen.

Ledare: Betygsmissen

Anders Jönsson: Skolans märkliga mätpolitik

Elever som får rena glädjebetyg i förhållande till sina kunskaper?! Ett svenskt skolväsen som inte har några samlade riktlinjer för betygsättning?! Lärare som säger åt eleverna att de inte behöver prestera på de nationella proven?!

Efter förra höstens Uppdrag Granskning-reportage om betygsinflationen i svensk skola var det många som reagerade med ett instinktivt och bestört »så här får det inte se ut!« varpå de ropade efter snabba lösningar på problemet.

Även jag, i egenskap av framtida gymnasielärare. Och gymnasieministern Anna Ekström, i egenskap av gymnasieminister.

Nu är den här, den snabba quick-fix-lösningen: mer fokus i betygssättningen ska läggas kring elevernas resultat på de nationella proven.

»Med den här bestämmelsen får Skolinspektionen möjlighet att granska skolor med väldigt stora avvikelser mellan prov och slutbetyg. För jag vill komma åt de skolor som systematiskt utnyttjar systemet för att ge högre betyg«, förklarar Ekström i en intervju med Lärarnas Tidning.

Det låter ju väldigt bra, som om de som satt och gastade framför Uppdrag Granskning-avsnittet ifjol fått alla sina önskningar uppfyllda. Tjoff!; ett snabbt slag med det politiska trollspöt och plötsligt har vi likvärdighet, jämförbarhet och rättvisa i svensk skola!

Skäl för Anna Ekström att luta sig nöjt tillbaka i sin gymnasieminsiterliga snurrstol och vänta på att berömmejlen från en hel yrkeskår med lärare strömmar in?

Icke sa läraren Nicke, som inte vill att hans mångsidiga undervisning ska förvandlas till scener ur The Wire, där en sträng magister står och försöker få eleverna att traggla in några väldigt få och specifika kunskaper som kommer få dem att prestera på de nationella och betygsättande proven.

Nej, kritiken mot idén om att göra nationella proven till mer betygsgrundande har inte låtit vänta på sig.

Beslutet går emot all modern forskning om hur man bäst genomför betyg och bedömning, slår bland annat Anders Jönsson fast i en artikel hos tidningen »Skola och samhälle«, och många ser beslutet som en missförtroendeförklaring mot en redan missförtrodd lärarkår.

»Jahapp«, suckar uppgivna lärare runtom i landet och slår ut med armarna, »nu är vi inte professionella nog att sätta betyg på våra egna elever.«

Så vad är då lösningen, om den nu inte är mer samordnad betygsättning via ett nationellt prov?

Ekström är själv inne på det i sitt svar till Lärarnas Tidning, när hon säger att en av anledningarna till att skolor »systematiskt utnyttjar« betygssystemet kan vara att de har ett »syfte att locka till sig fler elever«.

Just det, ja: svensk skola är en marknad! En marknad där skolorna tävlar om att lägga rabarber på den elevmedföljande skolpengen – och i den jakten kommer marknadsaktörerna använda de medel de kan för att locka dessa pengapåsar till sig och sin verksamhet. Ett av dessa medel är förstås lockande glädjebetyg.

Istället för att försöka göra bieffekterna av marknadsanpassningen så små som möjligt borde fokus ligga på att göra svensk skola så bra som möjligt.

Det känns som att gymnasieminister Anna Ekström flänger omkring med en flugsmälla för att med beslutsam näve smälla till alla de illavarslande och problematiska flugor som surrar ovanför den svenska skolan. Ekström ger sig på de flugor som uppkommit, yvigt och ettrigt smällandes, men flugorna kommer bara bli fler och fler så länge så länge man inte tar tag i den härskna surdeg som ligger och jäser längst inne i den svenska skolan.

Man måste våga ge sig på marknadstänkandet och valfriheten.

Jag började tänka med underlivet

Jag kanske är av en överdrivet känslig natur, men när jag i veckan lyssnade på ett P1-inslag om prostatacancer så kröp det i hela kroppen på mig. Det räcker bevisligen med att höra någon prata om något som helst ingrepp i den regionen för att det i princip ska ila i hela mitt kroppsliga fundament.

Nu handlade inslaget dessutom om komplikationer! Kirurgerna som genomförde operationerna för att få bort prostatacancern var för ovana vid att utföra just denna typ av ingrepp, vilket fick till följd att många män – som förvisso räddades undan cancern – lämnade operationssalen med inkontinenta urinvägar eller sterila sädesgångar.

Var femte man blev inkontinent, rapporterade reportern! Varannan steril!

En svårdefinierad och sällsynt upprördhet bubblade upp inom mig; en upprördhet som inte kändes nedsipprande från hjärnan och tankeverksamheten utan som kom krypande nerifrån, från den kroppsliga skyddsapparaten.

Det finns så många orättvisor här i världen, så otroligt mycket att bli arg på, men helt plötsligt – från en sekund till en annan – kändes det instinktivt som att det var denna fråga jag brann som allra mest för. Det var som att alla fotbollar man fått mellan benen genom åren – alla gånger man legat och kvidit av könslig smärta – talade till mig: låt aldrig någonsin någon ovan kirurg sköta knipsandet i närheten av mitt underliv.

En nyfödd aktivist stod plötsligt och skrek på en barrikad inom mig om att bara gräddan av världens mest utbildade och nischade prostatakirurger borde få äntra operationssalen när jag halat ner byxorna. »Hur kan vi tillåta att män behandlas så här?!«, skrek den nyfödde aktivisten inom mig. »Att unga män ska behöva gå runt med den här oron i Sverige 2017!«, gastade jag inombords, med en barsk och bestämd ton som kom hela vägen nerifrån prostataregionen.

En lång debatt följde på inslaget, om hur prostataoperationerna borde omfördelas för att färre oerfarna prostataknipsare skulle få ett för stort ansvar. Jag brann helhjärtat – så som man brinner för ett favoritlag i en favoritsport – för den ena debattören och hans föreslagna förbättringspunkter för den manliga prostatavården.

Det var ett par minuter där tankarna enkom styrdes av en djurisk vilja att skydda sitt allra heligaste; en upprördhet som bottnade i känslan av att bara det bästa och mest avancerade som den moderna sjukvården har att erbjuda är gott nog åt mitt ömtåliga underliv.

Jag tänkte – som så många män innan mig blivit anklagad för att göra – med mitt kön.

Sedan tänkte jag med hjärnan igen. Och så gick det upp för mig att prostatacancer absolut är en hotande risk för män (det är den allra vanligaste cancerformen), men en snabb googling gav vid handen att nära hälften av de 9000 drabbade årligen är över 70 år gamla och att det är väldigt ovanligt att någon under 50 drabbas.

Klipp till: 27-årig man som stannar upp, står som ett fån med öppen mun och slås av tanken »tänk om jag varit kvinna«.

Runt 110 000 kvinnor i omkring min ålder föder barn varje år och de går alltså runt med vetskapen om att de (och här är jag inte helt säker på de medicinska termerna) ska pressa fram en tre kilo tung levande varelse ur sitt underliv – och att det finns en risk att de kan komma att få göra det helt utan professionell assistans alls i den akuta barnmorskebristens Sverige.

Och som om regeringen kunde känna av min underlivsdrivna sekundärångest så kom det i tisdags äntligen en vänsterpartistiskt framdriven miljardsatsning på den oförlåtligt eftersatta förlossningsvården.

Det var inte en dag för tidigt.

Vi måste våga börja diskutera på riktigt

Jag var på en ABF-debatt om framtidens arbetsmarknad, strax innan valet. Det pratades om förändringar i lagen om anställningsskydd, om potentiella uppluckringar i turordningsreglerna, alltså i förlängningen om den typ av maktförflyttning från arbetare och fackförbund till arbetsgivare som varje borgerlig politiker drömmer om.

”Jag tycker det är tråkigt att man inte ens kan diskutera det här”, sa Jessika Roswall, moderat ledamot i arbetsmarknadsutskottet.

Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Ali Esbati slog ut med händerna och suckade. Han brukar nästan alltid ha en rapp och fyndig comeback, Esbati, och hade nog vunnit ett riksdagsmästerskap i grenen ”vältajmade ögonrullningar mot befängda motståndarutspel”, men i det här läget verkade han på allvar bara bli less.

”Vi diskuterar ju det här hela tiden”, sa Esbati. ”Varje dag”, underströk han, med den typen av riksdagspolitiska matthet jag antar att man bara finner hos vänsterpartister som tvingas lyssna på LAS-urholkande förslag i arbetsmarknadsutskottet dagarna i ända.

Och då kom den. Kommentaren jag tyckte var så väldigt symptomatisk för inte bara den här valrörelsen utan för hela vår svenska politiska samtid. Moderaten Jessika Roswall fick nämligen  något trumpet i blicken och svarade:

”Men ni är ju bara emot.”

Det var, tänkte jag, ungefär vad en ytterst curlad femåring skulle ha sagt, när den varit sugen på något och plötsligt nekats.

Att ”diskutera” är tydligen inte längre att debattera om olika frågor, att retoriskt slåss med sina bästa argument för sin ideologiska övertygelse: att ”diskutera” har, för en moderat riksdagspolitiker, blivit synonymt med att få vad man vill ha.

Och det är inte så konstigt.

På samma seminarium fanns Ylva Johansson med: den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern som valt att luckra upp den svenska strejkrätten och därmed kraftigt försvaga alla svenska arbetares allra starkaste vapen.

Detta efter att Svenskt Näringsliv (överraskande nog) tagit strid för den jättebolaget APM Terminals i Göteborgs hamn: ett företag som är internationella experter på logistik och på att krossa fackföreningar.

Men vi måste ju kunna diskutera strejkrätten.

Och jag som mest gått i skolan på 2000-talet har lite svårt att minnas detta, men vi ska tidigare ha haft en skola där varenda skattekrona lagts på att försöka få den så jämlik som möjligt. En skola som till och med ska ha varit kompensatorisk, som resonerat som så att om en elev är billig i drift – lystet sittandes med snoken i boken – så ska förstås de överblivna pengarna gå till den delen av klassrummet där det sitter en elev i behov av extra stöd.

En skola där dessa pengar inte flög iväg ut genom klassrumsfönstret och landade först på Bermuda eller Caymanöarna.

Nu har vi mixat ner alla dessa solidariska tankar till en oigenkännbar och näringslivssöt smörja, i vilken de retoriska femåringarna Barbara och Hans Bergström (Engelska Skolan-grundarna som kallade nuvarande regering för ”ett kommunistvälde”) fått stoppa ner ett väldigt sugrör och suga för glatta livet.

Samma sak inom vården, där privata sjukförsäkringar sakta men säkert helt håller på att urholka både förtroendet för det gemensamma och hela principen om vård efter behov och på lika villkor.

Men hej: vi måste väl kunna diskutera vinster i välfärden.

Måste kunna diskutera valfrihet.

Nej, vi måste sluta ”diskutera” med moderata femåringar. De kan inte få fortsätta få precis som de vill.

Däremot måste vi börja diskutera just de här frågorna — men med vanliga väljare. Jag är helt övertygad om att vanliga svenska arbetare, som tidigare röstade rött, kan värvas tillbaka från rasismen: om man verkligen stakar ut en tydlig väg tillbaka mot stärkt välfärd och ökad solidaritet och bort från valfrihetsorsakad splittring och skattefinansierade sugrör nedstoppade i det gemensamma.

[SLUTKLÄM]

Ledare: vinster i skolan

Jag ska villigt erkänna att min inblick i de jämtländska vardagsbestyren är ganska svag. Mina personligt förvärvade kunskaper gällande Jämtland är hämtade från hösten 2010 – då jag tog mitt ansvar och gav länets främsta fotbollsklubb den division 2-nystart den så väl behövde – och handlar främst om vilka bäddar på Pensionat Björnen som är spänstigast och om huruvida det finns en algebraiskt härledd maxgräns för hur mycket buffémat man som ÖFK-spelare kunde pula ner i en ta-med-hem-bytta från Mr Husman.

Det hade därför varit direkt ohederligt att som utböling kliva in och ha bestämda åsikter om diverse lokala spörsmål, varför jag i regel alltid försöker fylla mina gästkrönikor med bredare ämnen. Men när den förnämliga ledarredaktionen på den här tidningen uttryckte att jag – i egenskap av blivande gymnasielärare – gärna fick skriva mer om hur jag ser på just skolvärlden så tänkte jag ändå att det lät lite… trist? Hur mycket nytt trassel kan möjligtvis hinna hända i den svenska skolvärlden under de tre veckor som går mellan att jag lämnar mina texter till Länstidningen Östersund, tänkte jag.

Jag tänkte fel. Man skulle kunna skriva avhandling på avhandling, bok på bok, ja, epos på epos om den svenska skolan av idag. Och hade man sedan kunnat skicka tillbaka dessa skrivna luntor till människor som levde så sent som på 80-talet så hade de kategoriserat det som riktigt sinnesrubbande science fiction.

I veckan skrev två lärare som länge jobbat på Academedia-drivna skolor en debattartikel i Aftonbladet om hur de stängts av respektive avskedats från sina jobb – utan att ha kunnat koppla anledningen till annat än att de varit öppet kritiska mot skolkoncernens vinstintresse. Lärarna påstår också att skolledningen ska ha skällt ut elever som tagit de två lärarnas parti i olika forum.

De slår fast att den svenska läroplanen uppmanar skolor till att fostra elever till »aktiva medborgare med ett kritiskt förhållningssätt« – men att detta förhållningssätt bevisligen inte sträcker sig över kritik mot skolornas eget intresse att tjäna pengar per given skolpeng.

Inom samma vecka kom också nyheten om att en likaledes Academedia-driven skola i Hammarby Sjöstad – ett område i Stockholm med, citat, »skriende behov av grundskoleplatser« – hux-flux-stänger ner grundskoleverksamheten med hänvisning till »sviktande elevunderlag«. I samma lokaler ska i stället en av Academedias gymnasieskolor flytta in.

– Det känns som att Academedia använder det här som ursäkt bara för att driva ett gymnasium som är mer lönsamt, och visslar hela vägen till banken, säger en förälder på skolan till StockholmDirekt.

Det borde inte finnas någon som är förvånad över att aktiebolag prioriterar vinsten före allt annat, även om deras verksamhet rör barns utveckling och framtid. Redan på 80-talet, då Elektrolux via förskolan Pysslingen försökte nästla in vinstintresse i svensk barnomsorg, slog Olof Palme fast att deras enda intresse var att tjäna pengar:

»Annars skulle de inte ge sig in i det här. Vad skulle de ha för andra motiv?«, sa statsministern tydligt och barskt.

I december år 2017 går i stället den socialdemokratiska ministern Annika Strandhäll ut och skjuter ner försiktiga Ilmar Reepalu-förslag om »vinsttak« för de fritt härjande kapitalisterna i den svenska välfärden.

Nu gällde det förvisso vården, men i vår ska det beslutas om huruvida kapitalisters vinstmarginaler på svenska barns skolgång ska begränsas – och jag vågar verkligen inte lita på att sossarna ställer sig på elevintressets sida i kampen mot vinstintresset.

I september, när jag får frågan om jag är socialdemokrat i ett valbås, kan det bli så att jag och många med mig svarar som en vänsterpartistiskt röstande kvinna i Grekland gjorde under krisen, när Kajsa Ekis Ekman frågade varför hon inte var socialdemokrat längre.

»Jag är socialdemokrat. De är det inte«.

Beställning: En McStrike med revolt, tack

Under sluttampen av 2017 såg jag SVT:s nya serie om punkens genombrott i Sverige. Jag satt där och tänkte att om man hade varit ung på den tiden så hade man garanterat dragits med i den vågen (inte minst då alla som inte var punkare i Sverige på slutet av 70-talet alltid porträtteras som gamla farbröder i huvudräta pälsmössor som gick runt och rynkade på näsan och skakade på huvudet åt vartenda tecken på ungdomlig yvighet).  

När Joakim Thåström i dokumentären försöker förklara sina drivkrafter bakom att ge sig hän åt punken så säger han att ”det handlade mycket om att undvika de tråkiga jobben”. Ebba Gröns frontfigur fortsätter berätta att han jobbade ”tre dagar på Ahlsell och Ågren nere i Hammarbyhamnen”, men kommer snabbt på sig själv och rättar sig. Det handlade bara om två och en halv dag. ”Jag gick vid lunch!”, skrattar han.  

Thåström berättar hur han ”höll på att dö av tristess” när hans unga jag fick testa på ett antal olika anställningar. Istället drev han och hans vänner runt på stan, sprayade betongen full i budskap och började gasta ut sin frustration i en mikrofon. De tumlade fram i den punkvåg vars svallvågor må ha nått allra högst i Stockholmsförorten Rågsved, men som också blötte ner min hemstad Sundsvall ordentligt och skvätte ner stora delar av Sverige.

Det var medryckande att se och det var svårt att inte fundera på vilken som är eller kommer att bli dagens unga generations revolutionära våg.

När jag frågade en klok vän så fick jag svaret att dagens 19-åringar inte har tid med något revolterande, för att de är upptagna med att skicka iväg tjugo CV:n om dagen bara för att ha chansen att eventuellt få komma på en arbetsintervju till något kollektivavtalslöst vikariat. 

Det ligger någonting i det.

Och om dagens generation med gymnasieutbildade nyvuxna väl lyckas tränga igenom nålsögat in till arbetsmarknaden så får de sällan några långsiktiga arbetsscheman att förhålla sig till, de får sällan jobba heltid och i den offentliga debatten pågår samtidigt en diskussion huruvida man ytterligare ska sänka deras ingångslöner och om man ska göra det enklare för arbetsgivare att avskeda dem.  

Men trots det, eller kanske just därför, så har jag hopp om att nästa stora ungdomsvåg kan svepa in över just arbetsmarknaden. Inte att dagens ungdom också ska börja gå hem vid lunch från sina anställningar, som Thåström och hans vänner.

Tvärtom.

Att de via facklig kamp kan slippa bli inkallade till sina kvällsjobb vid lunch samma dag. Jag hoppas att dagens ungdomar ställer sig på de fackliga barrikaderna för att kämpa sig till bättre villkor, rimligare anställningsformer (som inte behöver innefatta någon luddig app-mellanhand som heter typ SelfieJobs) och bättre löner.  

Det må låta som en utopi för en ungdomsgeneration som ofta stämplas som lat och curlad – men en snabb omvärldskoll ger faktiskt hopp.  

2017 var nämligen året då unga anställda på McDonalds i Storbritannien för första gången någonsin gick ut i strejk, under parollen McStrike. Inspirerad av den pågående amerikanska kampen för ökad minimilön (Fight for 15) och orkestrerad genom åratal av facklig organisering så vågade fackförbundet Bakers, Food and Allies Workers Union (BFAWU) utmana världens största snabbmatskedja, som byggt sitt imperium på att utnyttja ung arbetskraft så mycket de juridiska ramverken tillåter. 

I december var en av BFAWU:s representanter i Stockholm och berättade om hur de gjort för att få de osäkert anställda och lågavlönade ungdomarna att strejkledes kräva en högre timlön. De frågade bland annat vad ungdomarna trodde att McDonalds vd tjänade i timmen. »20-30 pund«, gissade många ungdomar, som själva hade under 10.

När fackrepresentanten förklarade att McDonalds vd istället tjänade omkring 8 000 pund i timmen så reagerade de unga. När de sedan fick frågan vilkas jobb som gör det möjligt att han ska tjäna så ofantligt mycket pengar så smög det inte sällan fram ett uppvaknande »åhfan«.

Jag hoppas det »åhfan«-lätet kan bli dagens ungas punkvrål.