»Vem i Panetoz?«

Det här är inte branded content, men idag var jag på Solna Cykelkök för att laga en punka på min cykel. Det är – som jag förstått det – en ideell förening till vilka man betalar en medlemsavgift, så får man komma förbi deras fina stuga och laga sin cykel på deras cykelbelamrade tomt, med hjälp av deras verktyg och expertis.

Och jag säger inte att ägaren av detta cykelkök är världens absolut snällaste man – Dalai Lama, 81, puttrar väl på nere i Tibet, bland annat – men trots att han precis var på väg att klappa ihop butiken och åka hem så stannade han kvar och lät mig, som promenerat i någon kilometer för att ta mig dit, laga min punktering. Han verkade besitta en vänlighet som jag tycker att man sällan finner hos så pass virila unga män.

»Det tar väl fem minuter«, sa han, men jag – som aldrig missar en möjlighet att vara tydlig och konkret när det gäller min oerhörda icke-händighet kring fordon – var tvungen att hissa varningsflagg för att det, med hjälp av mina centralt tumförsedda tassar, skulle kunna ta långt mycket längre tid än så.

Det gjorde det också, trots att han dels visade varenda steg och halvt om halvt gjorde arbetet åt mig; men för varje felbeslut jag tog, varje fippligt tappande av någon mutter, varje dum fråga, så fortsatte han bara att uppvisa samma stoiska lugn. Inga suckar, inget himlande med ögonen, inga grymtningar utan bara lugn och vänlig vägledning, trots att hans familj – tre pojkar och en kvinna – ganska snart dök upp på gården och otåligt väntade på att den fumlige unge mannen som stod lutad över den upp-och-ned-vända cykeln skulle bli klar så att pojkarnas far skulle få klappa ihop sin lilla verkstad och åka hem.

Jag småpratade lite med de tre pojkarna, som kan ha varit mellan tre och åtta år, medan jag mekade (det säger någonting om min icke-händighet att jag använder verbet »meka« här) och inombords-svor över cykeln och alla dess muttrar och kedjor.

Till sist blev jag klar, till allas stora glädje, och gick in för att tvätta händerna. När jag kom ut igen så skulle jag bara tacka cykelreparatören så hjärtligt jag bara är förmögen (++-hjärtligt, tyvärr), men då klev den äldste av pojkarna plötsligt fram med bestämda steg mot mig. Det var någonting som förändrats i hans blick när han tittade på mig, som att han plötsligt tittade på mig med en väldig entusiasm, med ögonen förväntansfullt uppspärrade av nyfikenhet.

»Är du med i Panetoz?«, frågade han.

Jag kunde se att både kvinnan och den vänlige cykelreperatören tittade upp på mig igen, men nu med en helt ny typ av förväntan i uppsynen. Visst hade de sett mig, men jag är ju en person av den typ man mest slänger ett snabbt getöga på, för att sedan vika av med blicken; en uppenbarelse där mottagarhjärnan nöjer sig med att kanske summera skalpformen och ett par ansiktsdrag och sedan får det vara bra. Det räcker så.

Nu passerade ett par fina sekunder för min gamla getögonvana person. I någon sekund eller två blev jag sedd som jag antar att en Panetoz-medlem blir sedd.

Men nej, det är jag ju inte, och det var jag ärlig med ganska snabbt (men inte så snabbt som det bara gick; nej, nog lät jag spänningen – »en Panetoz-medlem här i vår cykelbod???« – hänga i luften i någon härlig sekund; nog gonade jag mig i blickarna som såg på mig med en vördnad som bara den som potentiellt kan ha vunnit en delfinal i Melodifestivalen brukar skänkas).

Jag visste ungefär att Panetoz var ett band, men mycket längre än så sträckte sig inte min kunskap. Nej, min koll på bandet Panetoz, mest känt för låten »Dansa Pausa«, var bevisligen otroligt svag, för jag fläkte ganska direkt ur mig frågan »vem i Panetoz«.

De tittade på mig som om jag skämtat, men det gjorde jag inte.

»Det finns bara en vit kille i Panetoz«, sa kvinnan leende.

(»Förlåt, men jag ser inte Panetoz-färg«, hade jag kanske kunnat svara, men det gjorde jag inte.)

Det var dessutom en märklig dag att bli tagen för en Panetoz-medlem. Jag hade ju nämligen på mig en gubbig utstyrsel som – och det här säger jag efter att ha outat mig själv som en av Sveriges allra sämsta Panetoz-kännare – kändes fjärran från deras »Dansa Pausa«-sväng och deras dansanta scenkläder.

För första gången någonsin bar jag nämligen en röd pikéskjorta instoppad i ett par svarta jeans; den nykomponerade outfit som jag valt att kalla »Nyknullad Ron Swanson«.

Det är i efterhand svårt att veta ifall pojken verkligen fick för sig att jag kunde ha varit »han den vita i Panetoz-gänget« eller om det bara är någonting barn frågar när de fått slut på de allra vanligaste artighetsfraserna. Han och hans bröder hade ju exempelvis frågat hur länge jag haft cykeln, varför jag inte hade någon bil och hur gammal jag var och kanske är det go-to-frågan för den 2000-tals-ungdom som kört fast i samtalet med en vuxen: att dra till med en fråga ifall hen är »med i Panetoz«.

Det är jag ju inte. Jag vet det och jag sa det också till barnen, rakt och tydligt (efter några fina sekunder av kändispotentiell spänning). Men jag tror att jag kan ha betonat »tyvärr« på ett lite konstigt sätt: inte som i »tyvärr, det blir ingen selfie« utan som i »tyvärr, jag hade gärna varit han den vita i Panetoz«, men samtidigt: han den vita i Panetoz (Johan Hirvi heter han) lever ju på sin konst (Stim-pengarna från »Dansa Pausa« allena måste köpt honom en lägenhet!) medan jag sitter här och skriver långa inlägg om att ett okänt barn frågade ifall jag var han, så kanske var det rätt »tyvärr«-betoning jag använde.

 

När jag skulle till att gå så frågade det yngsta barnet ifall jag inte hade någon cykelhjälm och det hade jag ju inte, då jag lett cykeln till verkstaden. Vanligtvis hade jag hoppat på min cykel ändå, nu när den var försedd med nya däck och allt, men den här gången ledde jag den ett bra tag, åtminstone tills när jag var utom synhåll från verkstadens barnaögon.

Jag må kanske inte vara han den vita i Panetoz, men nog kände jag ändå att det ansvar som följer med kändisskapet, det som handlar om att man ska vara något av en förebild, hängde över mig. Kan jag vid gott mod cykla med vetskapen att jag kan ta heder och ära av en Panetoz-medlem, om någon skumögd ungdom misstar mig för han den vite? Nej.

Kanske cyklar jag aldrig utan hjälm igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *