Branded Content: Svindyr icke-hjälm

Efter att villrådigt ha surfat runt på några av Sveriges just nu mest framgångsrika bloggportaler så slog det mig att det finns ett populärt inslag som Pirkt.se inte testat i sin kringelkrokiga jakt efter publicistiska framgångar.

Det sponsrade samarbetet. Överallt under min kringsurfning såg jag inlägg som avslutades med en liten och ofta mjuggdold brasklapp om att inlägget skrivits i samarbete med den eller den kommersiella aktören. Det var en sådan omfattning att jag misstänker att varenda 80-kronorsgröt-tugga som tuggas på kaféer i Stockholms innerstad är finansierad av externa finansiärer.

Och visst har även den här portalens ledning varit och nosat på storkapitalet, det ska erkännas. När ett mejl med den här rubriken…

… damp ner i inkorgen i vintras så tänkte jag uppstuds-ringa CSN och ställa in alla framtida lån och allt bidragstagande. En av världens allra största sajter för liveresultat måste ju omsätta mångmiljon-, kanske miljardbelopp årligen — då skulle det väl knappt vara märkbart ifall någon liten pollettkran varje månad stod och läckte till en portal som de en gång fått för sig var välbesökt, i utbyte mot en liten länk i marginalen?

Men nej. Man kan väl säga som så att konversationen – i vilken jag smattrade med en entusiasm man bara finner hos skribenter vars pupiller förvandlats till gröna dollartecken! – ebbade ut i samma veva som jag lyckades lirka ur PR-gynnaren vad han var villig att investera monetärt i det eventuella kalaset.

(Det var noll kronor.)

 

Trots uteblivet pollettregn tänkte jag försöka mig på det här med att skriva om produkter. Testa på samarbete utan sam-prefix.

Jag fick nämligen för mig att recensera cykelmarknadens klart dyraste icke-hjälm: Hövding.

Foto: Hövding.

Här ser vi icke-hjälmen illustrerad på en modell som är en av få i västvärlden som rakt av knyckt stilen från när Erton Fejzullahu frontade en klädkollektion i Kina:

Det nästan enda som skiljer de två stilarna är den lilla krage som den svartklädda modellen matchar sin luddiga outfit med. Den kragen är icke-hjälmen Hövding: cykelhjälmen som blir en cykelhjälm först när du ramlar.

Tanken är att kragen ska vecklas ut på 0,1 sekunder när du behöver skyddas från idioter i Saab-bilar:

Och till skillnad från en vanlig cykelhjälm, där du kan känna dig ful och töntig hela tiden, så kan du även i en utfälld Hövding-rackare kliva rakt ut på en yvigare mode-catwalk med lika högburet som omhuldat huvud:

Det om detta.

Denne portalägare, som inte lyckas snärja samarbetspartners mejlledes, kan alltid finna stöd i att hans ömma moder – som då och då kommenterar under ett pseudonym knyckt från familjens huskatt – fortfarande vill bedriva ett nära samarbete med sin son. Och i veckan fick jag känna mig som en bortskämd modebloggare då jag helt plötsligt hade ett paket att hämta ut från ett innovativt svenskt cykelhjälmsföretag, från en mor som bevisligen värdesätter min skalpsäkerhet till långt över två tusen kronor.

Imorse tog jag mig en premiärtur. För första gången på omkring ett decennium använde jag hjälm i tvåhjuliga sammanhang. Jag använde hjälm – utan att använda hjälm.

Det var bara att applicera kragen runt halsen och susa iväg.

För att undvika att bli kontaktad av Hövdings jurister så vill jag först och främst påpeka att deras uppblåsbara anordning ska vara åtta gånger säkrare än en vanlig cykelhjälm, att de vunnit massa priser och att jag verkligen tycker att alla som cyklar innanför tullarna – där folk är aggressivare än i ett allsvenskt straffområde – verkligen borde använda någon form av skydd för hjässan. Fan: på sträckan mellan stadshuset och Slussen har man understundom en fil som är uppskattningsvis sjuttio centimeter bred att cykla på – och i den motsatta filen så blåser folk på med maximal hastighet och tvekar inte att stå för vågade omcyklingar för att komma tjugo sekunder tidigare till jobbet.

För en dagdrivare som uppskattar det tillbakalutande cyklandet, gärna med en hand på styret och föredömligt pedaltramp, är det en relativt hemsk upplevelse och ingenting man egentligen bör utsätta sig för hjälmlöst om man bara har minsta lust att behålla sin hjärnsubstans i avsedd behållare.

Med allt det sagt och med det uppriktigaste av tack riktat till min allt för generösa moder så följer här – efter några tusen tecken, så många att Hövding-juristerna kanske hunnit zona ut – slutligen recensionen av en Hövding-icke-hjälm:

Kritik nummer ett: Jag tror att Hövding-hjälmen kan vara en inkörsport till tyngre prylnörderi. Blotta vetskapen om hur mycket den där lilla kragen kostar gör en benägen att vilja plöja ner ytterligare pengar på det antagligen dödfödda »jag ska cykla till jobbet varje dag«-projektet. Efter bara några hundra meter fick jag något flygfä i ögat och tänkte instinktivt, med det nyvunna prylnörderi som kragen skänkt mig, att jag kanske skulle investera i ett par glasögon.

Ni hör ju: sån tydlig inkörsport. En slippery slope. När man tittar på en man i hypersnabba oljebrillor och undrar »hur hamnade han här?« så är det hit man måste gå tillbaka. Till det första inköpet. Den första lilla snöbollen.

Kritik nummer två: Jag satte på mig min krage i hallen. Därifrån är det omkring hundra gångmeter till cykeln och på denna korta lilla promenad hann jag känna mig som en astronaut på väg mot sin rymdraket.

Syntolkning: Strypsex-fetischist som vill ha lite kittling i vardagen.

 

Och det värsta var att astronautkänslan inte släppte på själva cykeln. Jag såg ut att vara så pass förberedd på fysisk skada – kolossen till nackskydd är inte att leka med! – att jag blev besviken på min gamla, saktfärdiga och enväxlade cykel. Den borde ha varit en mountainbike med dragen variatorbricka och jag borde ha susat nerför en slalompist – inte söndagspedalat till jobbet.

Efter ett tag, när jag mötte cykelhjälmsbärare efter cykelhjälmsbärare, blev jag nästan avundsjuk på de som såg vanligt hederligt fåniga ut. Vanlig, hederlig fånighet går att uthärda och kanske till och klara sig undan med – nyfånigheten är däremot helt omöjlig att bära upp.

Och om vi ändå ska gå in på utseende så kan jag ju meddela att min känsla inte alls var den modellindustriella känsla som företaget vill förmedla i sina pressbilder. Det var, antar jag, som att försöka bära upp en sjal som alla vet är svindyr – kanske genom att Marc Jacobs tapetserat sitt namn på den – men som alla är överens om sitter ganska dåligt och som många också tycker är ganska ful.

Kritik nummer tre: I ett avsnitt av den amerikanska podcasten The Great Debates (som jag börjat gilla och som jag gärna rekommenderar) så debatteras frågan ifall en mans pungkulor är optimalt placerade på utsidan av kroppen eller om de skulle sitta bättre någon annanstans. Där debatteras den ena parten för att de skulle lämpa sig allra bäst på var sin sida om adamsäpplet på halsen. Liksom hängande där, som två små halsbölder.

Låter det obehagligt? Mmhm, men samtidigt svårt att tänka sig exakt hur obehagligt, va?? Testa Hövding-icke-hjälmen så får du en förnimmelse av hur det skulle vara att ha någonting slappt dinglandes kring halsen.

Det felet kan dock delvis ligga på mig, då jag sitter på en hals vars bredd nog ligger under genomsnittet för svenska män – samtidigt som jag besitter norra Europas allra största huvud. Medan min gymnasieklass glatt kunde beställa studentmössor ur den ordinarie katalogen fick jag gå till en suspekt östeuropeisk handlare som under disk smög åt mig en gammal vitsvart keps som en gång ska ha gjorts åt Karelin, men som blivit för stor.

Kritik nummer fyra: Okej, det här ligger nog mest på mig, men under min jungfrufärd så trodde jag att jag vevat igång elektroniken (som sköter uppblåsandet av nackkudden) och jag cyklade så pass fort (inte så fort) och yvigt som det tillstår en ung man som litar till det skalpmässiga skyddet från en cykelhjälm.

Väl framme på jobbet märker jag dock att den inte alls varit påslagen, utan att jag susat fram genom de trånga gränderna med hjässan oskyddad.

Och ja, jo, jag borde kanske ha läst bruksanvisningen, men blotta tanken på att jag kunde ha dött av en cykelskada medan jag trodde att jag hade en cykelhjälm på mig är för deppig för att inte rabblas upp.

Bra dock att icke-hjälmen är försedd med en svart låda, likt ett flygplan, för att man i efterhand ska kunna följa vad som hänt och vad som gått snett. Jag gillar nämligen tanken på att en ung man som tror att han cyklar med hjälm dör på grund av cykelhjälmsbrist och att den svarta lådan inte behöver ange de vanliga detaljerna, att den inte behöver bry sig om faktorer som kilometertid, fart eller fallhöjd, utan att den bara behöver återge en enda mening: »här vilar en idiot«.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>