Fredagsveven

Känner ni igen den här gamle duvtämjaren?

Det är gamle B.F. Skinner, en psykolog som varit viktig för behaviorismen: en teori som jag just nu läser om i en kurs som handlar om vad lärande faktiskt är för någonting.

Vi har ännu inte lärt känna denne Skinner utan och innan (jag vet inte ens ifall hans två initiala bokstäver betyder Best Friend eller inte!), men redan efter den första föreläsningen om hans teorier kring den mänskliga naturen så kände man sig lite nedtryckt i skoskaften.

Man ska nämligen inte tro att man är någon, enligt Skinner. Ingen alls.

Ens jag existerar inte. Det finns inget specifikt »Erik Löfgren-center« i hjärnan, allt jag någonsin är är bara en mängd sammankopplade synapser som tar sina beslut baserat på hur dessa beslut tagits emot av min omgivning tidigare.

Vårt beteende – till och med våra tankar i huvudet – baseras alltså helt och fullt på hur vår omgivning svarar på vårt beteende, enligt Skinner.

Får vi positiv förstärkning av ett visst beteende så kommer vi upprepa beteendet. Får vi en kaka varje gång vi drar i en spak – ja, då kommer vi dra i spaken: oavsett om vi anser oss vara en intellektuell människa eller om vi är en sötsugen åkersork.

Provokatören Skinner utmanade själva idén om den »fria viljan« och en sådan provokatör stötte förstås på mothugg – men till och med när Noam Chomsky började yla om att människans tänkande innefattade »högre mentala processer« så hade han någorlunda svar på tal, som jag förstått det.

Men det är synd att B.F. Skinner fick kasta in sin behavioristiska handduk redan 1990, för i mars 2017 skulle han äntligen bli satt på pottkanten.

Den 10 mars återkommer nämligen Pirkt.se-programserien »Fredagsveven« ännu en gång – trots en total avsaknad av positiv förstärkning vid de tidigare vevarna!

Och är inte själva konceptet kring »Fredagsveven« – där vi helt osammanhängande slänger oss mellan ämnen, till obefintlig nytta och marginellt nöje – också ett bevis för att det fria – ja, nästan för fria! – tänkandet existerar?

Fredagens ursprungliga rad av ämnen var nämligen så pass yvig att den hade fått gamle Skinner att sätta sin stelnade näve över pannan och tänka »fan, jag hade fel: det fanns ett yvigt, fritt tänkande hos människan!«.

Uppskrivet i utkastet fanns bland annat »moderata hamstrar i ett pensionshjul«, där fanns »modernt ålderdomshem för 30-åringar« och där fanns också en tilltänkt debatt kring ifall det någonsin är lämpligt för en flintifierad ung man att sträcka upp en knuten högernäve i luften.

(Ett ämne som aktualiserades efter att GRUESOME 442SOME tagit sin första seger i Sundbyberg-Korpens lägsta division, efter sex-sju sorger, lika många bedrövelser och en enda snopen WO-seger:

Och svaret är väl ett enhälligt nej.)

Men även i den yvigaste av miljöer krävs en viss struktur – och denna veckas huvudspaning är så pass stark att den måste få stå för sig själv, samtidigt som de andra ämnena får skjutas på framtiden.

Veckans spaning innefattar nämligen en gammal älskvärd barnskådis, en eventuell kloningshärva och den insinuerar konspiratoriska länkar hela vägen upp till den svenska riksdagen!!!

 

På självaste juleafton reagerade jag nämligen på den här lille krabaten som spelade en av rollerna i filmen tillika styggelsen »Sunes i Fjällen«, som släpptes 2014:

Jag satte nästan ett par baconlindade dadlar i halsen när jag fick syn på honom. »Är inte det där en karaktär man känner igen från barnfilmer – fast från när jag var liten???«, gastade jag i teve-soffan.

Jo, sa Tilde, varpå hon (med det metodiska lugn som den som inte tryckt näbben full i baconlindade dadlar besitter) snabbt kunde komma fram till att karaktären jag tyckt mig känna igen var »Per Hammar«, från »Tzatsiki, Morsan Och Polisen«.

Mycket riktigt! Den älskvärde (källa) »Tzatsiki«-kompisen »Per Hammar« hade alltså återuppstått i exakt samma ålder – nästan arton år efter det att succéfilmen »Tzatziki, Morsan Och Polisen« haft premiär.

 

Jag började fila på ett inlägg med arbetsnamnet »Har Svensk Filmindustri blivit så pass desperata i jakten på att göra en jävla vettig barnfilm att de börjat klona gamla 90-tals-barnskådisar???«, men tänkte att jag behövde mer konkreta bevis innan jag vevade ut sådana anklagelser ut i etern.

Och det var väl tur att jag väntade. För den senaste veckan har jag lyckats skrapa fram bevis på att den här Per Hammarifieringen av svenska barn går djupare än så. Det här handlar inte bara om ett försök att piffa upp svensk barnfilm.

Det här går hela vägen upp i Sveriges Riksdag.

Ja, ni läste rätt.

På tunnelbanan härom morgonen möttes jag av den här bilden, där riksdagen försöker få svenska barn att komma på öppet hus och intressera sig med hjälp av – just det: en ny »Per Hammar«:

Ni känner de kalla kårarna isa genom ryggraden? Betänk då att jag fick syn på denna bild efter att jag nyligen stiftat bekantskap med den »svenska« möbeljätten IKEA:s nya reklamkampanj, där en ung, omkring 12-årig pojke ska åka mellan sina skilda föräldrar.

En reklam som frontas av – you guessed it! – ännu en »Per Hammar«-figur:

Det hela blir inte mindre komprometterande för den svenska regeringen då vi tar en titt på hur det gått för den riktige »Per Hammar«: skådespelaren Sam Kessel.

Under slutet av 90- och det tidiga 00-talet var Kessel, född 1989, mycket framgångsrik och om vi tar en titt på hans IMDB-sida så sammanfattas hans karriär så här:

Vi noterar en Tzatsiki-uppföljare, tokhyllade Lukas Moodyson-filmen »Tillsammans« och 2004 så figurerade Kessel i en långfilm med självaste Mikael Persbrandt.

Sedan försvinner han.

Och det här har Pirkt.se inga belägg för än, men om det skulle vara så att den svenska staten – svältfödd på barnfilmsframgångar – tog beslutet att börja klona fram nyfödda Per Hammar-figurer runt år 2004 (då Kessel försvinner från rampljuset) så skulle dessa klonade Kessel-figurer… vara… omkring… 12-13 år gamla idag.

 

Ta en sekund.

Så här pass vidsträckta konspirationsteorier – som inkluderar Svensk Filmindustri, Riksdagen och IKEA!!! – brukar på sin höjd få skrikas in i madrasserade väggar på slutna rättspsykriatiska kliniker.

Men tack vare att Pirkt.se:s djuplodande granskning, värdig en och annan guldspade i stanniol, och tack vare att portalens ansvariga utgivare är ute på en publicistisk världsomsegling på internationellt vatten så kan vi nu tillsammans i en mun utbrista »VAD ÄR DET SOM HÄNDER I SVERIGE???«.

Vi lär inte vara färdiga med berättandet av den här historien. Kanske måste vi söka upp den idag 27-årige Sam Kessel för att få svar på hur det plötsligt – snart arton år efter Tzatsiki-succén – kan dyka upp så många älskvärda »Per Hammar«-figurer med otidsenliga Beatles-frillor i svenskt rampljus: