Allsvenska svepveven, del 2 av 2: Gefles kräftgång förklarad

För bara några år sedan så kunde Jens Portin ställa sig vart han ville i Gävleborgs län och kasta en sten åt vilket håll som helst – och han kunde lita på att den stenen skulle träffa en djupledslöpande Johan Oremo i baknacken. Några år dessförinnan kunde Daniel Bernhardsson leta sig över stock, sten och myrmark, ut till sitt mest undangömda svampställe – det som han aldrig berättat om för någon, vare sig för ko eller människa – och väl där hiva iväg en femöres kola ut i valfri skogsdunge, och han skulle blint kunna lita på att »Sulan« Westlins tryne skulle dyka upp ur någon myrmark och hugga kolan med en volley-gipa.

Så samspelt var Gefle IF. Pelle Olsson lät dem aldrig – inte ens på fritiden – ha mer än ett sten- eller kolakast mellan lagdelarna.

Så det är med rätta man frågar sig vad som hänt med laget, som nu ligger näst sist i den allsvenska tabellen med minus tolv i målskillnad efter åtta spelade omgångar.

Och visst finns där förklaringar som är enkla att vilja peka på. Som faktumet att laget lät Patrick Mörk skicka deras hårdföre skogshuggarhärförare David Fällman till Kina (den gästrikländska fotbolls-motsvarigheten till en bockbränning!) – varpå de valde att ersatta honom med en mustig, »intressant« fransos med sug i blicken och trippla, kontinentala efternamnsvokaler. Man kan också peka på att Johan Oremo, han som sedan gammalt har en klausul inskriven i kontraktet som förbinder honom att göra precis nog med mål för att rädda Gefle kvar varje säsong, har varit oförklarligt bänkad under våren. Och när Gefle inkasserade tredje raka förlusten senast var till och med Jonas Lantto petad, för första gången sedan malmen i Svappavaara hittades – ett beslut som en förvirrad gästrikländsk fotbollspublik bemötte med tretton glada Mittmedia-munnar, en hjärtgubbe och bara två ilskna rödnäbbar.

Men mitt i krisen är det väldigt lätt att peka på nyckfulla faktorer som snarare är produkter av kaoset; mycket lättare än att peka på de strukturella förändringar som ligger bakom denna gästrikländska ihopklappning.

Då börjar man inte med Johan Oremo, eller Jonas Lantto eller ens Joshua Nadeaus sol-och-våriga AEL Limassol-persona.

Nej, börjar man i den lätt bakåtlutade svassen i steget hos en blåvit, tvåbent delfin.

delfino

Det kan ha varit en av det allsvenska fotbollsårets allra starkaste bilder ifjol: Johan Martinssons porträtt av en sloknäbbad bortasupporter som mitt i bedrövelsen efter 1–3 borta mot Gefle IF i Norrlandsderbyt får se sig passerad av den oklart företagssponsrade maskoten Delfino som formligen svassar förbi med två-öl-i-kroppen-momentum i steget.

delfino

Näbben är vidöppen, som att han går och visslar på en glad trudelutt, samtidigt som hen svassar på överkroppen på ett sätt som till och med syns på stillbild.

Och nej: det är inte maskoten Delfino i sig som är problemet. Han har, visar det sig vid en googling, fört en synnerligen anonym tillvaro sedan dess.

Men det är vad hen symbolerade, den där kvällen i maj förra året.

Delfino är Gavlevallen. Gavlevallen är Delfino.

Och Gavlevallen – nya, vräkiga, flådiga Gavlevallen – är tvivelsutan en stor del av Gefle IF:s problem.

Det hela accentuerades i veckan, när lagkapten Anders Bååth efter 2–12 på de två senaste matcherna valde att gladlynt gå runt med sin mobilkamera för Mittmedias räkning.

Skärmavbild 2016-05-07 kl. 21.12.38

Bååth skulle visa de gästrikländska fotbollssupportrarna hur han och hans lagkamrater hade det om dagarna – och jag hoppas att varenda Gefle IF-sympatisör bävade när de följde rundvandringen.

För det räckte minsann inte med att Bååth snodde runt ett varv med kameran för att rundturen skulle vara över, vilket hade varit fallet i Strömvallens trånga gamla skrymslen.

»Här är vi«, hade Bååth sagt, på den gamla goda tiden, och snurrat ett varv på kameran i Strömvallens omklädningsrum. »På den platsen har Jens Portin suttit i fjorton år«, hade han sagt, varpå Jens vinkat, »där har Jonas Lantto suttit sedan tjugohundrasju«, varpå Lantto gjort nån lappländsk MTV Cribs-hälsning, »och där på träbänken kan man fortfarande se sittmärkena från Andreas Revahl«.

Sen hade det varit slut. Kanske hade den som varit dum nog att ta upp en kamera och filmat – mitt i omklädningsrummet! – fått en snus kastad på sig av den gamle trotjänarjätten Thomas Hedlund*.

*= Bonusinfo: Thomas Hedlunds Wikipedia-sida innehåller denna hjärtskärande passus:

thomashedlund

Nu pågår Bååths rundvandring i flera minuter; genom långa korridorer, förbi mängder av rum. Ett omklädningsstort rum verkar helt vikt åt tvätthängning, och där står inte mindre än två materialförvaltare (Premier League-många!) och tjoar och tjimmar sinsemellan. Där finns också ett gym, stort som en hel Friskis-avdelning, där nån ytterback står och disco-gymmar sina sommarbiceps och där Kwame Bonsu går runt och spexar som om det inte fanns ett tolv-insläppta-på-två-matcher-moln på hans himmel.

Och till slut, efter att Bååths kamera följt ryggen på en lagkamrat i någon halvkilometer, så öppnar en jätteyta upp sig. Det är Gefle IF:s spelartrupps sällskapsrum.

geflerum

Säll-skaps-rum. Ett gigantiskt. Inuti Gavlevallen.

Där står bland annat Anton Lans, nyförvärvet från Elfsborg som var tänkt att hjälpa till att fylla upp David Fällman-hålet i försvaret, hukad över ett biljardbord.

antonlans

Titta på den här väna 25-åringen; som gjord för att efter några menlösa år i Borås (tretton starter över tre säsonger) blomma ut i lugna, trygga Gefle – om han hade erbjudits den gamla beprövade Strömvallen-skolningen. Några sedelärande Mattias Hugosson-knän i ryggslutet under träningarna, några bittra tuggtobakserfarenheter, nån Thomas Hedlund-nedbrottning efter tvåmåls-seger. Sånt som gör Elfsborg-pojkar till Gefle-män som är redo för en flermiljonsflytt (till Djurgården eller Kina).

Men vad har Anton Lans ägnat våren åt? Varför har succén uteblivit? Varför har det bara blivit två starter under våren?

Jo, för att han enligt egen mittmedial tv-utsago tillbringar »arton timmar i veckan« vid biljardbordet i sällskapsrummet.

I detta olycksbådande jätte-mys-rum, denna ren antites till vad Gefle IF borde vilja stå för!, finns även en fotbollsproffs-divan-soffa samt en platt-tv med tillhörande tv-spelskonsol.

I 2–6-förlusten mot IFK Göteborg härom veckan släppte Gefle in två mål inom loppet av trettio sekunder. Jens Portin, vanligtvis en av seriens allra mest habila människor, fick en snäv passning direkt efter avsparken och… ja, i ett pressat läge, där den medellöse finländaren bara skickat iväg en panik-färdballad längsmed flanken för fem år sedan, valde han nu att vika inåt i banan.

140i6h

Det eviga svassandet i Strömvallens katakomber – ett evigt val av höger- och vänstersvängar in i diverse tv-spels-belupna skrymslen och materialar-vrår – hade uppenbarligen gjort honom gravt förvirrad. Valmöjligheterna i huvudet var för många, det tror jag till och med en gästrikländsk folkpartist hållit med om.

Smack-smack-smack, sa det bara sen, så var det 4–2 för gästerna och matchen var död och begraven.

Enkla spelare ska ha enkla vanor. I ett decennium har Gefle-spelarnas omklädningsrumsvanor varit precis lika enkla och lågmälda som deras fotbollsspelande. Kom till Strömvallen, in i det trånga och svettosande omklädningsrummet, ut på planen. In-ut-in-ut. Daglig repetition, år efter år, utan krusiduller.

Den norrländska konkurrenten GIF Sundsvall har på sistone fått flytta ur sin egen arenas innanmäte, för att istället flytta den sportsliga avdelningen till baracker bakom den ena läktaren – och det (och bara det!) har lett till att laget välförtjänt etablerat sig i allsvenskans toppskikt.

Det är enkelt att vilja sparka en tränare när det går tungt, men Roger Sandberg gjorde det väldigt bra med Gefle ifjol – när han fick en försäsong och en säsongsinledning med laget på karaktärsdanande Strömvallen.

Som Gefle-sympatisör hade jag mycket hellre sett att det anordnats en stor bål på torget, där biljardbord, divansoffor och annan arena-förströelse eldats upp till folkets jubel.

Det var ett litet, naturligt steg på vägen att ta tillbaka en blott 42-årig Mattias Hugosson i spelartruppen, kanske borde även sportchefen Hasse Berggren, 43, kliva in för att skarva bollar till Dioh Williams.

Men ingenting kommer att vara i sin Gefle IF-ordning innan de gjuter igen dörren till det där förbannade sällskapsrummet.

•••••

Gefle-supportrarna förstår uppenbarligen inte sitt eget bästa. Det här var emojiresponsen (årets media-nyord 2016) på beskedet att Mattias Hugosson kliver in i Gefle-truppen igen:

hugokritik

Fler gråtgubbar än smilfinkar, en illröd!, och inte ett enda par hjärtögon. Jag tror aldrig att emojis lyckats uttrycka en sådan historielöshet förr.

•••••

Man behöver inte känna någon större entusiasm kring fotbollsspelarnamn för att det ska kittla till lite när man bläddrar sig in under anfallsfliken på Falkenbergs hemsida.

Där hittar man dels fjolårsfavoriten Hakeem Araba, men också den nye ghananen Lord Ofosuhene och den så Hollands-ungdomsproffs-kompatible 24-åringen Zlatan Krizanovic (7 matcher för holländska Telstar 2011).

Och det är lätt att vilja peka på att Falkenbergs sportchef gått för mycket på namn i sitt truppbygge, men då ska man komma ihåg att han faktiskt kompletterat denna kontinentalt osande trio med hela seriens mest trygga anfallsnamn: Stefan Rodevåg.

Det är ett perfekt anfallsbygge, namnmässigt, och det är därför ett rent under att Falkenberg inte går starkare offensivt.

•••••

Nu blev det till slut Jens Gustafsson som satte sig på podiet och presenterades som IFK Norrköpings nye tränare – men det var roligt hur Roar Hansen ett kort tag slungades upp i det ljumna ryktessmöret.

Östers IF - Degerfors IF 2-0, Superettan 2012

Roligt därför att det så uppenbart måste ha varit så att någon lokaltidningsjouranlist överhörde IFK-ordföranden Peter Hunt telefonprata om någon »–oar Hansen« – varpå journalisten direkt slog på den stora östgötska nyhetstrumman.

Det blev uppenbart då den norske Per Joar Hansen senare (något mer rimligt) uppgavs vara högaktuell, med dennes Rosenborgs- och U21-landslagsmeriter i bagaget.

Men för en stund ansågs alltså den fryntligt härlige Roar Hansen, som tog över spakarna för att formligen kraschlanda Åtvidaberg i fjol, högaktuell för Champions League-podiumen i höst.

•••••

I veckan var jag och provade löparskor med Tilde, som får kategoriseras som en glad amatör som tänkt springa Vårruset. Och Intersport slog på den stora trumman direkt. Det skulle gjutas sulor, det skulle filmas löpsteg och inte ett skomärke skulle få förbli otestat.

Det kanske bara var deras vanliga superservice – men det går inte att undgå att tänka på att kravställaren Denni Avdic kanske höjt medelklassens skoribba med några snäpp, varpå sportkedjorna fått anpassa sig och brassa på med hela test-artilleriet.

AIK-anfallaren har ju snart missat halva säsongen på grund av att Adidas-skorna (som han måste använda på grund av sponsringsskäl) klämmer för hårt om hans sköra, Nike-lämpade tassar.

Det har kan vanliga motionärer ha plockat upp, känt efter lite extra – för att sedan gå till sin återförsäljare med en ökad kravbild. »Kan ett fotbollsproffs spelvägra för att skorna inte sitter som en smäck borde väl jag kunna ha en liten jobbig kravbild i sportaffären!« borde man nästan tänka om man följt Ber Pohmans eminenta sko-rapporterande.

•••••

Min vän Datrik Pokk var snabb med spaningen att Åsa Romson och Gustav Fridolin »gjorde en Henrik Larsson« när de ställde sina språkrörsplatser till förfogande härom veckan.

Nu verkar det stå klart att Romson misslyckats med sitt »Henke«-move, och kanske hade Larsson – som efter sitt utspel om att han kanske borde sparkas (efter 1–5 mot Hammarby borta) har vunnit fyra av fem matcher! – också rykt om klivit in till styrelsen som kvinna.

Men han är ju tränare för ett herrlag i fotboll – så det är klart att han inte är!

•••••

Att den frysfacksplacerade GIF-anfallaren Johan Eklund fick göra sina första minuter för säsongen mot Falkenberg kan ha berott på att tränarduon ville få in en stark huvudspelare i eget straffområde under slutforceringen – men det lär ha påverkat att Eklund under veckan varit ute och vevade om speltidsbesvikelsen i Sundsvalls Tidning.

Och nu vill jag inte gå all-out Joakim Lamotte här, men vi måste faktiskt börja prata om det här Fotbolltransfers.com-samhället!!!, där inte en enda spelare är för okänd för att gå ut och veva i den allsvenska etern.

Men det gör vi nästa gång (om det blir någon ytterligare svepvev!!!; allt handlar om portalen kan sälja min bylineplats till älgen från Casinostugan.com-reklamerna).

2 thoughts on “Allsvenska svepveven, del 2 av 2: Gefles kräftgång förklarad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *