Framtiden besökte Tele2 Arena


Bylinebild: Stark. 


Det kommer säkerligen bli tufft för många lag att möta Östersunds FK den här säsongen.

Men det blev direkt pinsamt för dem som påstår sig vilja spela framtidens fotboll.


Hammarbytränaren Nanne Bergstrand kunde bara titta på när hans lag blev systematiskt utrullat av nykomlingen Östersunds FK genom hela den första halvleken.

Han hade sin täckjacka maximalt uppdragen i halsen där han stod, som för att tydliggöra för alla att han inte stod där naken och avklädd.

Men det måste ha varit tufft för honom att kliva in i en ny allsvensk säsong med samma svulstiga retorik om framtidsfotboll, Bayern München-tempo och (den i sammanhanget något oväntade parametern) Claes Hellgren-fysik – för att sedan ställas mot Graham Potters charmant framdansande ÖFK i premiären.

Så skulle inte framtiden se ut

Det hade varit grönvit marsch genom Stockholm och det pratades om publikrekord, men på tio jamtska tiki-taka-minuter bröt sig de första medelålders mellancheferna – de som väntat i flera månader för att få dricka öl och se grönvita mål – ut ur den grönvita massan och gestikulerade argt mot hemmaspelarna.

Det var ju inte så här det skulle se ut, i Claes Hellgren-framtiden: att elva grönvita stod still och tittade på när ett gäng jämtar trillade sig fram gång på gång på gång.

Jag vet inte hur La Masia-akademins slogan lyder, men i den första halvleken blev man fundersam på om det kunde vara ”en blandad mix av Ope och gamla IFK”.

(Visst, det ska sägas: Bajen försökte. En gång rullade Ögmundur Kristinsson ut bollen på en av sina felvända mittbackar innan han tjongade iväg bollen.)

Det var länge sedan man kände ett sådant intresse kring hur en nykomling skulle se ut och när Graham Potter deklarerade en 4-4-2-formation så hade en inte en aning om i vilka ytor som ”anfallaren” Alex Dyer skulle röra sig.

Efter en halvtimmes spel hade Hammarby fortfarande inte klurat ut det när Dyer kom farande i djupled i anfall efter anfall. I en av dessa djupledslöpningar, som kom ett mastodontanfall där ÖFK trillat omkring i vad som kändes som flera minuter, höll han huvudet Vinterstaden-kallt och passade Samman Ghoddos till öppet mål.

1–1-kassen kan redan nu – i omgång ett – vara 2016 års vackraste upprullningsmål i allsvenskan, och ändå var det inte en freakhändelse utan en logisk uppföljning av våg på våg på våg av flytande ÖFK-anfall.

Bachirou såg ut som Yoda – spelmässigt

Fouad Bachirou ser inte bara ut som Yoda – han spelar också allsvensk fotboll på exakt samma sätt som vi får anta den allvetande lille rymdfiguren hade gjort. På den PSG-fostrade 25-åringen har någon angett hans längd som ”1,7 meter”, som om han vore av en annan art än de i centimeter mätta människorna – och nog såg han ut att vara av ett annat väsen än de grönklädda innermittfältsmotståndarna.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser av en premiäromgång – men det skulle förvåna mig om vi inte räknar firma Bachirou/Nouri som ett av allsvenskans allra bästa innermittfält den här säsongen. De är som två packåsnor som tränare Potter kan hänga på hur mycket som helst ansvar som helst. Ytterbackar som skenar, Alex Dyer-figurer som flyter iväg och bollar som skjuts i mellangärden; allt förväntas de klara, utan att någonsin tappa varken kollektiv balans eller boll – och allt klarar dem.

Det blev en välförtjänt visselorkan från en chockad hemmapublik i paus, och visst lyckades Nanne Bergstrand brandsläcka en del i halvtid.

Men även om ÖFK-propagandan ebbade ut något (samtidigt som Hammarby  så skapades mer än nog med chanser för ett synnerligen rättmätigt avgörande.

I den 57:e minuten blev Gabriel Somi trött och var tvungen att byta, varpå Graham Potter slängde in superettanskyttekungen Jamie Hopcutt. I samma minut kände sig Nanne Bergstrand tvungen att plocka ut en offensiv mittfältare (Torsteinbö) och panikslänga in en halvskadad defensiv (Johan Persson) för att stadga upp ytterligare.

Det var signalpolitik om något och det hjälpte en aning.

»Kul att lära sig nåt nytt«

Bajen kom undan med blotta förskräckelsen, klarade 1–1 inför en besviken rekordpublik och Nanne Bergstrand åkte på en knockoutfotboll i framtidsfotboll över 90 minuter.

Om det här var en unik lyckträff från de jämtländska nykomlingarna? Nja, Graham Potter var lakonisk när han skulle förklara den första halvlekens uppvisning som gav eko i fotbolls-Sverige.

»We played well…«, sa engelsmannen, närmast med i en suck, som om han pratat om vilken halvlek som helst.

Han lät mest imponerad av trycket på läktaren, och ja: det var väl det enda som imponerade med dagens Hammarby.

Och även om visionären Nanne Bergstrand gärna pratade om att hans lag lyfte sig i den andra halvleken och att det gav »en tro på framtiden« så kunde han, som gärna mässar om att Hammarby ska driva utvecklingen i svensk fotboll, utan omsvep erkänna att han fick stå storögd i den första halvleken:

– Det är kul att lära sig något nytt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *