I gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning lyckades SVT:s reportrar kartlägga delar av det svenska skattefifflandet; hur redan ockerförmögna grevar, baroner och godsägare fuskat undan miljarder svenska skattekronor genom att placera dem i skatteparadis utomlands.

Skickligt och rigoröst grävande från prisbelönta ledde till avslöjandet,  men för att komma till kärnan av granskningsresultatet – de roligaste scenerna i gifar!!! – behövs att någon plockar upp stafettpinnen.

Pirkt.se:s icke-prisvinnande (inte en enda nominering i någon av årets alla oräkneliga medietävlingar! Noll! Det borde ju vara omöjligt! Alla publikationer som når utanför den ansvarige utgivarens släktträd får väl nån nominering!!!) digitalgynnare Erik Löfgren har sammanställt de starkaste skattesmitarscener som synts i svensk teve på länge.

 

Stark scen nummer 1:

Förre kabinettssekreteraren Frank Belfrage springer i trapp.

Diplomaten Frank Belfrage var mellan 2006 och 2014 utrikesminister Carl Bildts högra näve,  i egenskap av kabinettssekreterare.

(Märklig slump i en meritokrati som vår: även Frankie Boys farbror, Leif Belfrage, var kabinettssekreterare!!!)

Samtidigt som han var näst högsta höns på utrikesdepartementet, efter Bildt, hade han en obeskattad förmögenhet (oklart hur stor: men, ehm, jag tillåter mig att gissa på stor!!!) utomlands. En förmögenhet som han sedermera – i egenskap av ekonomisk brottsling – självklart tilläts plocka hem utan något som helst straff, tack vare Skatteverkets ”självrättelser”; en smidig tjänst för den fuck-up som råkar glömma att hen har 190 miljoner liggandes på ett bankkonto utomlands.

Men visst: även om han inte kommer att straffas i rätten för sitt olagliga skattesmitande så… ja, det ser ju kanske inte så bra ut, vilket Frank Belfrage verkar inse när han får Uppdrag Gransknings filmteam i hälarna.

Så här såg det ut när Frank Belfrage, med en frågvis journalist i hasorna, småspringer upp för trappen, tittar upp och får syn på en tv-kamera – och ökar farten:

En prisvinnande digitalgynnare hade lagt in en Benny Hill-slinga här, men gifen visar oss den snabba och nervösa +++++-titten mot kameran innan han susar vidare uppåt, som om han inte gjort annat än stått på StairMastern i utrikesdepartementets gym.

Vi måste titta närmre på den blicken – den halvsekunden av rent ögonförmedlad skräck som säkerligen gick förbi många SVT-tittare när den flimrade förbi:

Nu är jag ingen skräckfilmsexpert, men jag tror inte att man kan skådis-casta sig till den där helt genuint vettskrämda uppsynen.

Frank Belfrage har mjuka, väna och oförstörda ögon på andra bilder – men här är det som att hela hans själ lämnar honom genom ögonvitorna; som om den liksom smyger ut, likt Belfrage-polletter ur det svenska skattesystemet.

En sämre digitalgynnare hade beskurit den här ögonbilden mer rektangulärt – men då får man inte med den lille, lille, men ack så viktige polospelaren på kepsen.

Det här borde vara omslagsbilden till Uppdrag Gransknings lysande granskning över skattesmitarna: en vettskrämd, polospelar-kepsprydd borgerlighet vars vettskrämda ögon ser sin sista folklighetsförankring skjutas i sank av en tv-lins.

 

Stark scen nummer 2:

Skattejuristen Staffan Andersson kör paraplytricket.

Det finns inget ”jag” i ”aggressiv skatteplanering”, det är ett gammalt talessätt som många Handels-studenter broderat på diverse väggbonader.

Det är en laginsats begå skattebrott och fiffla undan skattemiljoner, för att sedan smidigt och helt utan påföljder föra tillbaka pengarna till Sverige med Skatteverkets goda minne. Det behövs flera olika roller i laget, bland annat en skicklig skattejurist – som Staffan Andersson.

Staffan har inte bara hjälpt skattesmitare – det är ju liksom hans jobb, det kan man väl inte klandras för!!! – men han har också, mitt under Uppdrag Gransknings kartläggning, försökt gömma undan uppgifter kring sina mest celebra klienter.

Han har gjort det genom att mejla Skatteverket och, med hjälp av det naturliga självförtroende man finner hos äldre män med grånad Östermalms-frisyr och scarf, bara be dem att fixa bort uppgifterna åt honom.

När dylikt uppdagas av en grävande journalist så kommer denna antagligen att söka upp dig, hur väl du än försöker springa iväg och gömma dig. Och när den grävande journalisten dyker upp, mitt på den regniga gatan, så har du i princip bara två val.

Du kan svara på reporterns frågor – eller välja att göra paraplytricket:

Staffan Andersson valde det senare. Och med vilken elegans sedan. Titta på sidovinkeln han direkt slår an med en nätt piruett på paraflax-handtaget, men titta framföra allt på hur behärskat han sedan lyfter på paraplykanten så sakteliga, centimeter för centimeter, som för att på ett närmast övertydligt sätt bevisa att det är han som sätter själva ramarna för intervjun.

Jag vet inte hur många Paul Ronge-kurser man måste ha gått för att till fullo behärska paraplytricket och via en enkel handledssnärt kunna få en Uppdrag Granskning-reporter kröka på ryggen för att försöka ta sig runt den vatten- och frågeavstötande skyddsvallen.

För vad svarar man egentligen när någon frågar varför man hjälpt och försökt skydda en redan ohyggligt välbärgad grevinna eller godsägare från att rättmätigt betala sin skatt? Man svarar med den här perfekta skattesmitar-svars-gifen:

”Men du har ju…”, försöker reportern:

”Tittarna undrar…”

”Du måste kunna svara på…”

Paraplytricket ter sig som ett ”stjärnstopp” för ifrågasatta skattejurister.

 

Det om det.

Sju miljarder svenska skattekronor årligen (pengar som räckt till att anställa 19 000 undersköterskor) har gömts undan av brottslingar (allt från organiserade yrkeskriminella till slentrian-rikemans-kriminella), som alla bjudits tillbaka med öppna armar av en försnillad, näbbdragen stat som inte drar sig för att ankelskaka fattiga stackare på eventuellt tveksamt utbetalda sjukförsäkrings-tusenlappar, men som kan se mellan tassarna med systematiskt olagliga miljonruljanser ut ur landet.

Och vi fick förstås ingen dömd, inga svar – men ett par användbara gifar.