Kanske kommer uppehållet lägligt ändå

Jag försökte att värma upp och springa på min stukade högerfot. Tidigt. Länge.

Det gick inte. Alls. Jag kunde – trots att foten var i närmast total gipsvagga – inte mer än halta fram på den. Stappla under väldiga plågor. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna spela Division I-fotboll i eftermiddags. Det klarar jag ju nätt och jämnt i vanliga fall.

Och där fanns ju en fullvärdig – om än matchotränad – ersättare i Dennis Sjölén, som efter blott två-tre riktiga fotbollsträningar efter långtidsskada och en ganska nylig operation gick in och gjorde en storartad insats.

Och bredvid honom i mittlåset var Sebastian Sandberg bäst på plan.

Däri ligger dock också vårt problem: att en mittback kan vara bäst på plan i en match där vi släpper in tre mål.

Det händer för lite runt omkring store, starke Danne Andersson offensivt. För lite löpningar i djupled, för lite initiativ, för lite chansa-och-spring och därigenom – det kan vi konstatera efter 15 omgångar – alldeles för få enkla mål.

magnus-hedman

Foto: Anders Thorsell.

IK Frej är – trots en blytung Magnus Hedman i struten (man hade inte fått in en onsdagsupplaga av Dagbladet under honom vid upphoppen!) – klart bättre än oss över 180 minuter, förtjänar de totalt sex poängen och det känns som om vi behöver hitta på någonting inför höstsäsongen. Efter den propagandamässiga 4–1–utspelningen mot Umeå hemma och den starka trean borta mot VSK har det gått lite i stå, framför allt offensivt. I dag försökte vi med en aggressivare, högre pressande 4-4-2, men den effekten höll i stort sett bara i sig under matchens första tio minuter då Frej blev något tagna på sängen.

Jag vet inte hur många gånger Högman betonat att om vi ska ta poäng i den här serien så behöver vi vara precis hundraprocentiga i arbetsinsatsen på samtliga fötter i nittio minuter och… ja, det känns inte riktigt som att vi har varit det på sistone; varken Frej borta, Valsta borta eller Frej hemma.

Kanske kommer uppehållet lägligt.

Men det var förstås väldigt tungt att gå till vila som förlorare. Att se Frej segla upp på 15 pinnar och själv stå kvar sist på 12.

Och efter matchen, när man är så där besviken som man inte varit på väldigt länge: när man varit tvungen att sitta på sidan – skakande nervös verkligen – och sett sitt lag förlora årets hittills viktigaste match, så gick jag ut från IP tillsammans med Daniel Andersson. Jag pratar samtidigt i telefon med min mor. Jag går förbi ST:s sportchef Rolle Engström, passerar honom med en par tre meter: jag har redan hejat på honom i katakomberna där jag i det snabba förbipasserandet berättade att jag ”stukat foten sist” och att ”det inte gick”.

Då tar människokännaren Rolle, som jag egentligen inte alls känner, några snabba steg i sidan för att han känner sig fullständigt nödgad att säga följande bevingade ord:

”En stukad fot kan man ju spela på. Det är bara att tejpa och spela”. Inget mer.

Som för att i detta skede, vadå?, spy galla över min smärttröskel; att påtala min vekhet; som en Kramer-attack på Keith Hernandez – halvt bakifrån, i steget, i telefonsamtalet!, utan chans till motreplik.

Det var, vill jag meddela Roland inför framtida interaktioner med idrottare (högre upp i seriesystemet då: Rolle är ju egentligen de fina salongernas krönikör), inte särdeles uppskattat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *