Kees

kees

Det här är Kees Kostwinder. Det regnade nyss in innanför kragen på mig och en kvinna karamade gråtandes en lyktstolpe, men nu är 591:an mot Livgardet framrullad och det här är Kees Kostwinder och han är målvakt i holländska Go Ahead Kampen.

Han finns!, har alltid funnits!, jag har bara inte letat efter honom.

Namnkombinationer görs inte bättre, inte ens i fiktionen, inte ens i Bengt-Åke Kras-böckerna.

Vänta nu… jag hade ett ämne förberett här, bilder och allt, men vi måste kullkasta det direkt, det märker jag ju.

Jag har aldrig någonsin känt mig rädd på nattbussen, men nu överhörde jag kvinnan, den gravt överförfriskade kvinnan!, som gråtande kramade en lyktstolpe i väntan på bussrn prata om olika möjligheter att lösa sin påtryckande blåssituation, tillsammans med den man som tröstade henne vid lyktstolpen. De sitter två sätpar framför mig och hon säger, ordagrant, tydligt!, med patos!!!, att ”tror du inte att det är skönare för mig att bara sätta mig på ett tomt säte och kissa ner mig???”. Det är en retorisk fråga, märker jag, även om det inte är självklart på förhand (man skulle ju, i teorin, inte vilja kissa på sig en tisdagsnatt).

Sedan blir det tyst. Och hon reser sig, under tystnad, beslutsam tystnad!, och sätter sig på sätet framför mig.

Bara sitter där i några sekunder, under tystnad, innan hon reser sig och återgår till lyktstolpströstaren.

Jag finner mig själv snegla under framförvarande sätpar, som för att se ifall någon synda-inte-flod-men… -bäck!, är på väg åt mitt håll.

Ingenting där. Torrt. Någonstans finns ett nattbussamvete inom oss alla.

Strax därpå stövlar en äldre man i en längre rock förni mitt säte. Han börjar genast att hosta, segt, som vore han en hårfylld huskatt.

Och jag känner en odör som är direkt övermäktig. Inte en por i nässväggen klarar sig; odören äter upp hela näbben.

Alldeles då rumlar, ja, rumlar!!!, på en onsdag!, en yngling in: med keps och ryggsäck. Han är mycket berusad och när han når dragspelsbussens mittparti, som kränger lite, så formligen flyger han näbbstupa in i en ung mö.

Hon är alldeles för vänlig med honom; hon kommer inte att klara sig i detta dårhus till bussbakdel.

Det gör förresten inte jag heller: odören blir min överman, den rumlande mänskliga kaststjärman droppen.

Jag nästan sprang fram genom bussen och nu sitter jag framme vid chauffören. Han spelar kommersiell radio alldeles för högt, men man får välja sina nattbusstrider: han luktar inte blöt gammal schäfer och han har (ännu) inte uttryckt en önskan om att få urinera sig själv varmt dyblöt.

Vart var vi? Go Ahead Kampen.

Skärmavbild 2014-03-25 kl. 23.33.26

Eltjo Gnodde! Också! Utöver Kees! Vilken trupp! Tänk att sträcka fram näven och mellan lång- och pekfingret sträcks fram ett visitkort där det står ”Eltjo Gnodde, Go Ahead Kampen”; då skulle man gå med högburet huvud.

Hur jag snubblade in på det här? Jag ville kontrollera ifall det spanska ligalaget Elches Richmond Boakye och ÖFK:s Thomas Boakye är släkt. Jag klickade mig fram till Richmonds agent och döm av min förvåning när jag ser att samma gynnare också representerar Lionel Messi – och Haris Radetinac, den habile allsvenske ytterspringaren.

Det kanske borde ha blivit en grej: ”Agenturens stall: Messi – och Radetinac”. Du skulle väl behövt en diagnos på halvannat alfabet för att som fotbollsintresserad inte klicka.

Jag kan ha blivit någon på redaktionen ikväll, i vissa kretsar. Det spelas en hel del om kvällarna, framför allt bland redigerarna. De verkar alltid ha ett Powerplay eller Topptips levande – och jag har suttit lite avundsjuk. Det är ju skoj att ha något att följa.

Men jag spelar inte längre, knappt alls; bara det veckovisa Stryktipset – det snålt reducerade för 24 (ibland 16!!!) kronor. Jag spelade mycket när jag var yngre, 17, 18, upp till 19, då ganska seriöst, med noggrant uppbyggd polletthög och procentuellt schematiskt spel.

Men jag slutade tycka att det var roligt.

Men ikväll, med Manchester-derby och allt, så pyntade jag över en hundring, lämnade in ett 72-kronors Topptips och, ja, jag pratade om Elche tidigare; jag följde den sena matchen med ett getögs av en anledning:

Skärmavbild 2014-03-26 kl. 01.22.32

Jag satt med vad man brukar kalla trumf på Topptipsnäven.

Så nu är jag kanske ”topptipsmannen” bland valda delar av redaktionen. Jag hade gärna utmärkt mig på andra fronter än turfronten innan; det känns inte representabelt för min vanligtvis så olycksaliga persona.

Eller: olycksaliga och olycksaliga.

Min nattbussrutt får mig att möta samma individer varje kväll; tant med pantburkarna, de stackars romerna som sitter intill rulltrappan, nu ikväll odörmannen och kvinnan för vem självurinering var ett givet val i tidagsnatten.

Jag? Mitt största problem för tillfället är ifall jag ska få sommarvikariera på landets bästa sportredaktion, när jag skriver att jag är fattig är jag på sin höjd marginellt minde vardagsbemedlad  (tro aldrig på mina utläggningar om fattigdom, tro på tiggarna på gatans), jag måste sluta med det där.

Jag tror Stockholm är bra för mig, för alla?, på det sättet: som en ögonöppnare för verkligt genuint trassel. Nyss släpades en ung, i stort sett medvetslös!, man av bussen av sin kompis som höll honom i ett polisartat grepp bakifrån och baxade ut honom som vore han ett otympligt vitrinskåp.

Gubben med odören sitter kvar där bak, ihopkrupen, hårbollshostande, kanske är ett säte nu urinmelerat där bak.

Och jag vann på Topptipset.

5 thoughts on “Kees

  1. Förmodligen den bästa nattbussvevningen såhär långt.
    För historens skull så hoppas jag verkligen inte att lykstolpskramaren hade något samvete att tala om utan bara gav sig hädan.
    Sen vet jag att jag skulle absolut läsa boken om agenten som tar hand om Messis och Radetinac minst sagt skilda karriärer.

  2. Dock måste jag med stor besvikelse undra vart alla inne- och kasslerlistor har tagit vägen? Du har väl ändå inte gett upp denna återkommande ”programpunkt”?
    Eller är det så enkelt att Stockholmslivet har gjort dig lat, att den hårt jobbande mittbackresen från norrland har bytts ut mot en Stockholmsstekare med GUBBKEPS?

    • Med stöd av Tryckfrihetsförordningen (1949:105) vill jag med bestämdhet hävda att det är en basker.
      I nämnda lagskrift finns också reglerat att man inte kan påtvinga stackars skiftarbetare veckovisa kasslerlistor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *