Filterlöst mot Livgardet

Jag skrev igår att jag åkte Nattbuss 191 mot Råby. Det stämmer inte. Bussen jag åker är 591:an mot Livgardet, ingen annan.

591:an mot Livgardet. Det låter som att jag ska skickas till fronten. Närmre än så här, en halvtom tisdagsnattsbuss, hoppas jag aldrig behöva komma den svenska armén. Käre Putin, var god ha överseende med vårt värnande om de mänskliga rättigheterna. Vi är inte mer än människor.

Innan jag klev på 591:an mot Livgardet såg jag en annan buss avgå mot Backlura. Jag blev mycket sugen på att hoppa på den. Hade inte Tilde legat hemma och väntat på mig hade jag hoppat på den, förutsatt också att jag var en annan, roligare människa.

Jag vill mycket gärna veta vad som försiggår i Backlura.

Jag är mycket trött så här dags. 01:50-rycket en tisdagskväll är inte mitt ryck: men det jag plitar ner med mina bratwurstfingrar i busslampsskenet känns… åtminstone genuint, som att lägga upp en bild utan filter. Väldigt lite av det jag gör är annars genuint, det ska ni veta. Det är ett evigt förställande från diverse PR-konsulter som struttar omkring i kostym längsmed hjärnbalken.

Till några procent har jag säkert redan kopplat ner hjärnverksamheten och somnat. Men inte helt. Ty nu satte sig en människa på bussätet bakom mig och det stör mig genast väldigt. Jag kan inte skriva när någon tittar mig över axeln. Det är sedan gammalt.

Nåväl. Jag liverapporterade från Olympiakos-Manchester United i afton. Inte från Grekland, från Västra Järnvägsgatan 21, men ändå.

David Moyes ansåg sig sitta i position att peta Adnan Januzaj, framtiden!, nutiden!, helt. Han var inte ens med i matchtruppen.

Det är lite som om jag hade puttat bort farmor från spishällen på juledagen, för att sedan välja att krydda den traditionella kalkonen med grillkrydda och ersätta brunsåsen med sweet chili-sås med motiveringen att ”det kanske blir genialt”.

Det blev inte genialt. Moyes sitter inte i position att prova med det geniala, han har inte råd att spela med Ashley Young för att… ja, varför då?

Det ringde en gubbe till redaktionen inför matchen och frågade vilket lag han borde spela på. ”Olympiakos”, sa en av redaktörerna. Gubben spelade då en slant på grekerna.

Efter matchen ringde gubben igen. Inte för att säga tack, han hade just gjort en profit på 260% på satsat kapital, nej, nu frågade han vilken färg Buffalo hade på tröjorna i matchen på Viasat Hockey.

Blå, var Buffalo. Carolina vita.

Jag blev inbjuden till att spela Medie-SM i innebandy imorgon. Jag tackade nej. Dels började det klockan 09:00 (jag ligger i sängen först 03) och dels är mitt hår för svagt för att uppehålla ens det tightaste av Unihoc-hårband. Det skulle bara glida av min kala, svettmelerade hjässa.

På tal om hjässa: jag återsåg en gammal klasskamrat från 2009, nu redigerare på Sportbladet, och han kände först inte igen mig.

”Du får skaffa hår igen”, sa han, ”så att jag känner igen dig.”

Hade denne i grunden gode och trevlige man sagt åt mig att ”du får skaffa en arm igen, så att jag känner igen dig” om jag knackat på hans axel med en gammal gripklo, efter att ha tappat hela lemmen i elakartad diabetes?

Tänk er för, medmänniskor.

6% batteri kvar. Det tär på att vara så här pass filterlös, och vi är bara i Finspång. Än är det långt till både Livgardet och Backlura.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *