Innelistan och Kasslerlistan, vecka 8:

innelistan
1. Sandis Ozolins (NY)

sandis
Det är lätt att känna att tiden går för fort.

Att allt är så flyktigt, att saker och ting – år, tidsåldrar, trender, epoker – sipprar en ur näven så snabbt.

Därför gladde det mig så orimligt mycket att bläddra igenom Lettlands trupp till OS i Sotji 2014 (tjugohundrafjorton!) och återse Sandis Ozoliņš: att se att vissa saker består, trotsar tidens tand och bergsvattnets erosion.

Sandis Ozoliņš är ett namn som – likt få andra – för tankarna tillbaka till de glada åren under mitten av 90-talet. När ens vintriga halvår kretsade kring att spela landhockey på gatan tills dess att det ropades från ytterdörren: historien om en ung, talanglös Peter Forsberg i kängor.

Det viktiga var inte att pucken satt i krysset – det viktiga var att man i skottögonblicket visste vem det var som sköt och att man kunde kommentera detta i realtid, så att det blev – håll i er nu – verkligt.

Jag kommenterade alltid simultant när jag utövade spontanidrott. Ofta stannade spelet upp för att jag skulle komma på några nya namn ur tredjekedjan – det fick ju inte alltid vara samma, det blev inte verkligt. Ibland hade jag med programblad från någon Timråmatch ut: som en fusklapp till ett prov ingen brydde sig om eller ens bad mig göra.

Jag skrek och gastade, som salig Lasse Granqvist.

Vilket är synnerligen märkligt då jag i unga år hade svåra styggelser till uttal. Jag kunde inte uttala bokstaven R – det blev mest ett skånskt gurglande – och lade mig därför tidigt till med en närmast svengelsk accent: många äro de som måste misstänkt att min ömma moder vänstrat med Billy Landsdowne. Dessutom hade jag ett överflöd av tänder i överkäken, på tok för mycket emalj per näbbcapita, som gjorde att jag antagligen inte vågade röra tungan allt för mycket i rädsla av att den skulle stötas mot någon oslipad tand i den vildvuxna överkäken.

Ingen logoped ville ta i mig ens med de längsta av tänger.

Det är ett under att jag någonsin öppnade näbben i talsyfte, och det gjorde jag väl antagligen ganska sällan. Men så fort det blev spontanidrott på asfalt: full Lasse Granqvist-vevning.

Lagen som möttes var förstås alltid lag där man kunde namnen på många spelare.

Peter Forsbergs Colorado Avalanche ett av dem. Sandis Ozoliņš Colorado Avalanche.

Hur många av min ungdoms backskott sköt inte den gode Sandis? Hur många gånger skrek jag inte att ”Sandis Ozoliņš lyfter ner pucken på mål!” och jagade efter returen som, säg, Joe Sakic?

Redan då kändes han rutinerad. Närmast rävkompatibel. Folk kan peka på att Teemu Selänne också spelade NHL redan 1992 – men genom nittiotalet andades han frenesi och ungdomlig entusiasm och rivighet.

Sandis å andra sidan: hela hans uppenbarelse – inklusive hans namn – andades trygghet, visdom och pålitlighet, som ett lettiskt gammalt golvur.

Nu spelar han alltså OS – nästan 20 år senare – och jag trodde verkligen inte mina ögon. Jag fick närmast gnugga dem.

Jag tänkte skriva att ”det är som att Ray Parlour skulle spela på mittfältet för England under VM i sommar”, men det skulle inte vara riktigt sant.

rayparlour
Ray Parlour är nämligen ett år yngre än Sandis.

Sandis Ozoliņš, 42, är inte bara med i OS – han är bäst i ett Lettland som var orimligt nära att ”vitryssa” bort Kanada i kvartsfinalen – och han spelar, att döma av de två lettiska matcher jag såg, som det tillstår en hockeynestor: han har nog inte satt en klubbspets fel sedan senvåren –92 när han tog den baltiska färjan över Atlanten.

Han var bara 31 år då, Sandis. Bara det rutinerade rävbarnet. Så här såg han ut:

sandis2
Nu, 22 år senare, är han enligt den lettiska tideräkningen följaktligen 42, och har väl inte mer än ett, högst två, OS-turneringar kvar i kroppen.

Vi måste vårda honom ömt under dessa de sista fyra-fem-sex-kanske-tio åren.

2. Lettland (NY)

Som jag älskade vad det lettiska hockeylandslaget höll på att ställa till med mot Kanada.

Och som jag älskade det lettiska hockeylandslagets alla namn.

Varför har inte andra länder förstått mervärdet man ger ett namn genom att addera ett ”s” i slutet av förnamnet?

Kristers. Ronalds. Ralfs!

Det finns en enda spelare i den lettiska hockeytruppen till Sotji-OS som inte har ett förnamn som slutar på ”s”.

Då heter den människan Koba Jass: ett namn som bör kunna generera ett a-lagskontrakt med NBA-klubben Utah Jazz om han bara mäter över en tvärhand i strumpelästen.

Släpp estspåret, allsvenska klubbledningar: för att slå sig in i vårens upplaga av namnelvan kommer det att krävas letter för att slå sig in baltvägen.

3. Torgny Lindgren (ÅT)

Torgny+Lindgren
Jag älskar denne man. Jag skulle nog offra en och annan lem för en inblick i hur hans hjärna fungerar.

Jag hittade ”Minnen” hos Myrorna och har nu slukat den på en handfull pendeltågsresor.

Jag är nu nästan klar med hela hans katalog – och när jag väl är igenom så lär jag genast påbörja arbetet med att läsa om den.

4. Walter Samuel (NY)

walter
Han ramlade in i mitt flöde i veckan (ni vet: det där flödet där man självmant har ställt in det så att man får mejl från Google Alerts när någonting har hänt på Jan Johansens officiella hemsida). Han var aktuell för någon ny klubb och den förre Real Madrid- och Roma-backens ålder togs upp. Han var fortfarande 35 år gammal.

Walter Samuel, 35, har lyckats vara 35 år gammal i minst fyra år nu. Det är starka papper. På fotbollens Monopol-bräde måste han ha plockat upp två-tre stycken Mohammed Ali Khan-kort.

5. Pelle Blohm (NY)

pelleblohm
Först Tobias Hysén, sedan Niklas Backman och alldeles strax – förmodligen – Mohammed Ali Khan.

Kineserna har fått smak för allsvensk kvalitet.

Roligt för spelarna som får sig ett ekonomiskt oberoende på halsen (den ekonomiska situationen i kinesisk fotboll ser ut som så att Fábio Rochemback, 32, har suttit och myst där i ett par år), men jag hoppas att de tar sig tid och ringer och tackar Pelle Blohm.

Pionjären i mittens rike.

En asiatisk flytt vore i dagsläget inte möjlig om det inte var för en då hårfager 29-åring närking skrev på för Dailan Wanda; en internationell diplomat med fin passningsfot.

Jag är mycket sugen på att någon gång få tag i den bok Pelle skrev om sitt asiatiska äventyr – jag förväntar mig den sortens läsupplevelse som bara kan härstamma från en berättelse om en kinesisk ligasäsong – och lär hålla utkik efter denna när bokrean drar igång nästa vecka:

pionjar-i-mittens-rike
Tills vidare får jag hålla till godo med denna text, som Pelle publicerat, om hans återkomst till Asien, tio år efter den ettåriga proffssejouren:

Skärmavbild 2014-02-22 kl. 14.10.30
Jag tycker att ”bara var tusende kines” och därmed miljonupplaga är låga, väl ödmjuka förhoppningar på en bok som beskriver hur kinesernas deras eget land var för tio år sedan, enligt en totalt okänd människa som vallades runt som fotbollsproffs under ett år.

I alla fall om man får tro Pelles berättelse om bemötandet på flygplatsen:

Skärmavbild 2014-02-22 kl. 14.09.53
Vad hade jag inte betalat för att ha rörligt material på dessa scener? 150 personer som gastar ”Per Lai!” i kör och omringar en 39-årig svensk bisittare som vore han Ezequiel Lavezzi i Napoli?

UPPDATERING!:

Genom klasskamrat Carl Sköldbäck (en gång kasslerlistad för sitt borgerliga uttal av potatismos) och hans oerhörda researcharbete (googling av ”pelle blohm + återkomst + kina”, antar jag) så har pirkt.se kommit över rörligt material från mottagandet:

Mycket riktigt: smattrande fotoblixtar och ”PEI LAI! PEI LAI! PEI LAI!”. Fascinerande, för att inte säga surrealistiskt.

Slut på uppdatering!

På en engelskspråkig kinesisk hemsida hittar jag en intervju med Pelle – med tillhörande bildbevis från Återkomsten:

pelle-return-2006-300x201
Artikeln fokuserar mycket kring en eventuell framtid för Pelle i Kina.

Skärmavbild 2014-02-17 kl. 13.51.51
Ja. Ja. Ja. Jag kommer ägna alldeles för stor tankeverksamhet åt att i mjugg  hoppas på denna framtid.

kassler

1. Anton Ewald (NY)

Processed with VSCOcam with b1 preset
Förlåt, Anton: men nej.

Musik för dig kan omöjligen vara att gå upp för Mount Everest.

Musik för dig, åtminstone just nu, måste vara att då och då kolla mejlboxen och titta ifall Tomas G:sson mejlat dig en låttext med tillhörande noter som du kan öva in framför spegel och sångcoach.

Du är inte så mycket en musiker som en sång-och-en-dans-man: en musikindustrins sol-och-vårar-figur. När Metro – i intervjun ovan – sa att du fick ställa en fråga till vem som helst om vad som helst, då svarade du att du hade frågat ”ifall Adriana Lima tycker jag är lika snygg som jag tycker att hon är”.

På frågan ovan tillfrågas du om du anser dig själv vara intellektuell. Där svarar du ”ja”.

Jag skulle gå upp för Mount Everest för att slippa höra din musik.

2. Avicii (ÅT)

Årets artist i Sverige är en man som med sin musik vill uppmana folk till att klappa till en ko i baken och sedan galoppera iväg för att slutligen slungas upp på en gödselhög.

3. The Wolf of Wall Street (NY)

wolfwallstreet
Kort fråga: behövs den här filmen?

Bör den produceras? Bör den sändas till de stora massorna?

Jag såg den på bion och de två männen bakom mig – i 25-30-årsåldern – skrattade sig närmast harmynta vid så orimligt många tillfällen.

Jag har aldrig i hela mitt liv skrattat så mycket som dessa bakomvarande män gjorde till vissa scener i denna film.

Bland annat vred de sig i skratt efter följande händelseutveckling:

Leonardo di Caprios rollfigur våldtar en kvinna. Leonardi di Caprios rollfigur slår samma kvinna i ansiktet.

Men så, tio sekunder efter ansiktsslaget så häller Leonardo di Caprios rollfigur ut en ansenlig hög kokain på bordet och börjar suga i sig näsledes och då, förstås, tjuter männen bakom av skratt.

Tjut-er!

Dessa medmänniskor, som alla gånger lämnar biosalongen med en känsla av glorifiering kring hur ärkesvinet till huvudkaraktär lever och frodas, borde inte exponeras för denna film.

Men de gör det. I horder, massor, hundratuseltal.

Vi har det nog illa som de är: dessa människor måste ta sina myrsteg åt rätt håll: inte åt fel.

Kort recension av filmen? 

Leonardo di Caprio spelar lite av samma roll som i föregångaren ”The Great Gatsby” – fast här är han konstant vidrig, kroniskt uppknarkad och så knullar han i princip alla som kommer på hans fest.

4. Nicklas Bendtner (NY)

Att han var ute och festade på någon sorts semistrippklubb till klockan halv fem på natten efter att Arsenal åkt på en blytung 2–0-förlust hemma mot Barcelona var väl ganska precis vad man förväntade sig.

Inget att brusa upp över. Bendtner being Bendtner.

Men det övergår mitt förstånd hur man…

bendtner
… med en obegränsad klädbudget kan välja att gå utanför huset utklädd i denna Game of Throne-prins-cardigan med tillhörande utsvängda jeans.

Fotnot: Jag följer inte alla trender. Det är möjligt att jag missat något. Så om detta är det nya svarta: var då så artig att i god ton påpeka detta för mig eller trä då varsamt en slaktmask över mitt kala huvud och avsluta mitt jordeliv.

5. Tillbaka till Bromma (NY)

Processed with VSCOcam with f2 preset
Det är illa nog att det finns människor som betalar inträde och popcorn för att se en film med en Peter Magnusson.

Har det någonsin kommit ett värre formbesked i någon form i något gebit än detta från den svenska filmbranschen; när Peter Magnusson tillåts ha alla tre huvudrollerna i en film som inte går direkt till VHS?

2 thoughts on “Innelistan och Kasslerlistan, vecka 8:

  1. Wolf of Wall Street är en klar 4 och di Caprio är som vanligt grymt bra! Det är kul att följa din blogg i stort sätt så tycker jag precis tvärtom som dig i de flesta frågor :)

  2. Visst Peter Magnussons filmer är verkligen inget att ha. Men. ”Fakedokumentären” om Bromma som han gjorde för ett par år sedan var faktiskt bra. Till och med väldigt bra.

    Kolla om du orkar. Det var tre delar och nog inte så mycket i budget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *