Fem miljoner är för lite

Om Hemingway hade varit GIF-supporter och levt på 2000-talet hade han skrävlat om att han minsann kunnat skriva en sorglig roman på sex ord.

Han hade sedan skrivit följande: 

Romain Gall, till salu: fem millar.

Man vill ju gärna ifrågasätta siffrorna. Vrida och vända på dem och komma fram till att det inte alls egentligen handlar om fem miljoner kronor utan om mycket mer, men när en Expressen-reporter som är nischad på fotbollsövergångar skriver ut en summa så får man faktiskt ta att lita på den.

Den tilltron till Sveriges silly season-specialiserade journalistkår har jag. Inte respekten, märk väl, eftersom tillförlitligheten i ungefär precis alla fall har att göra med att reportern i väldigt många fall borde ha en dubbelhövdad hydra-byline, där skribentens eget huvud sitter på en hals och aktuell spelaragents nylle sitter på en parallell extrahals.

De har liksom insyn, de här reportrarna. De vet.

Så även om det inte är precis på kronan fem miljoner så kan man nog med säkerhet slå fast att det är där i faggorna. Kanske är det sex, kanske sex och en halv. Och så får man räkna med att det åtminstone ingår en vidareförsäljningsklausul.

Men hur jag än räknar kommer jag, som så många andra, till den här slutsatsen: det är för lite.

Inför den allsvenska premiären i våras satt jag ner och pratade framtid med de norrländska fotbollspatrioterna Linus Hallenius och David Myrestam. Vi pratade om att klubben, som ett led i en ekonomisk överlevnadsprocess, verkligen måste bli bättre på att få betalt för sina framträdande spelare, när de väl slår igenom och blir eftertraktade. Vi kom in på Romain Gall, som under försäsongen visat tydliga tecken på att han hade tagit stora steg i utvecklingen och att han stod på tur att slå igenom som nästa heta GIF-namn.

»Där har du ju en potentiell storkova«, sa Linus Hallenius. »Kanske den absolut tydligaste.«

Då sa han ändå i samma intervju att innermittfältsparet Juanjo och David Batanero var seriens allra bästa, att det kändes som att »få spela internationell toppfotboll i Sundsvall« när man fick kombinera sig fram med spanjorerna.

Men ändå: Romain Gall, 23, var den allra mest uppenbara »storkovan«.

Jag pratade med Urban Hagblom också, precis innan seriestart: bland annat om hur hur han tänker vad gällde kontraktsförlängningar. Vi pratade om att hela Medelpads fotbollssocken kunde se att Romain Gall skulle kunna blomma ut till en attraktion i 2018 års allsvenska — och huruvida man därigenom borde försöka teckna upp honom på en proaktiv kontraktsförlängning efter hans ypperliga försäsong.

Urban började ställa den kostnaden (spelaren vill ju gärna ha högre lön och kanske även en liten bonuspeng på att förlänga ett redan långt kontrakt) mot andra kostnader i sin budget och det var förstås rimligt och helt i sin ordning; han tvingas ju hålla ett tjockt industri-gummiband över sin lilla plånbok.

Och det är klart. Romain Gall hade kontrakt över 2018 och 2019. Skulle han slå igenom redan under våren så skulle man kunnat få betalt för honom, även utan en förlängning.

Men frågan är vad man ens vågade hoppas på för genombrott? Jag hade nog sett tre-fyra Gall-mål och någon assist under säsongens första halva som ett genombrott för den som stått bakom Jonathan Morsay i rangordningen under 2017. Då hade man kunnat hoppats på några miljoner, tänkte man väl.

Romain Gall gjorde alltså sju mål. Och tre assister. På tretton matcher. Han har tveklöst varit en av seriens allra bästa och mest spännande offensiva mittfältare. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Det uppstår därför medial huggsexa under försommaren: Malmö FF gläfsar, ÖFK är där och provocerar, utländska klubbar anmäler intresse på rad och precis när man tänker att ett budkrig ska till att trappas upp — ja, då är han, från en dag till en annan, såld. Precis i anslutning till att det svenska övergångsfönstret öppnat.

För fem miljoner, eller därikring.

Fem!

Malmö fick det dubbla för sin utlånade TFF-mittback Dennis Hadzikadunic, 20, som gick till ryska Rostov utan att ha gjort en enda MFF-start i allsvenskan. De ska ha fått 45 miljoner för Mattias Svanberg.

Och de ska ha fått samma fem Gall-miljoner kronor när de släppte tillbaka Alexander Jeremejeff till Häcken i dagarna.

Då är något fel: när man kan köpa in en av seriens mest intressanta offensiva poängproducenter från ett mittenlag och släppa iväg en överbliven och nästan mållös anfallare (som dessutom är två år äldre än Gall) till ett annat — och gå ungefär plus-minus-noll på kuppen.

Och jag tror tyvärr att felet ligger på GIF Sundsvalls sida. Det där var en för billig försäljning. På tok för billig.

All den entusiasm som jag kände när jag skrev inlägget om AIK-matchen (där Gall gång på gång snurrade upp det annars så vattentäta serieledarförsvaret) rann av mig, när Romain Gall hux-flux var ljusblå och omkring fem svartsiffrade miljoner ramlat i Giffarnas kassabok.

För den här snabba hanteringen, och den här billiga försäljningen, måste tyda på att det brinner i knutarna. Att pengar måste in. Nu.

Då blir det en så här dålig känsla efter en övergång.

Giffarna och Urban Hagblom kan vara stolta över hur de utvecklat en då 21-årig division 1-spelare de varit rätt ensamma om att lägga märke till i Nyköpings BIS. Joel Cedergren och Ferran Sibila kan se det som en fjäder i hatten att Gall gått ifrån att se ut som just en »spännande« division 1-ytter till att kunna slentrianrunda allsvenska ytterbackar när andan faller på.

Och Romain Gall ska ha tack, för en fin utveckling i GIF Sundsvall, för en alldeles magnifik vår och för att han aldrig började veva om att vilja lämna, ens när de utländska ryktena florerade som mest. Grattis till en fin flytt.

Trist bara att den känns på tok för billig.

One thought on “Fem miljoner är för lite

  1. Saknar din trevliga analys efter Kalmar
    Men du behöver säkert lite ledigt
    Kanske ses mot Djurgården ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *