Fredagsveven: Sundsvallsspecial

När den här Fredagsveven™ skrivs är jag hemma i Sundsvall. Jag står på fönsterkarmen till mitt pojkrum och kastar ner hårda gräddkolor ner i snötäcket som vätter hela vägen bort mot Sidsjövallen.

Jag har redan hunnit vara här ett tag och jag kommer att vara det längre än jag varit i ett sammantaget svep på flera år.

Det är mestadels mycket fint, som illustrerat ovan, vid torsdagseftermiddagens promenad runt Sidsjön i brandgul solnedgång. Men det finns förstås också delar av Sundsvall som inte ens den patriotiske medelpading som draperat sig från topp till tå i »Heja Sundsvall«-merch med den godaste av vilja kan sortera in under kategorin finhet.

Som den centralt belägna källare där etablissemanget Vuxenvideo fortfarande håller till.

Ibland funderar jag kring det faktumet, att mitt i den öde stenstad där köpman efter köpman tvingas klappa igen sin verksamhet och lämna stadskärnan med den kapitalistiska svansen mellan benen så har alltså en liten källarvåning överlevt; en liten verksamhet vars enda PR-ansikte utåt är en liten vingförsedd penis fäst på en skylt i en gränd.

Det ska sägas att det är ganska långt mellan gångerna som jag funderar på Vuxenvideo och deras ruljans av porrpolletter, men i dagarna blev jag påmind via den här reklamblaffan i lokaltidningen:

Och då slog det mig: att det märkliga är inte främst denna »ståndaktiva« affärs relativa framgång (att hålla sig levande i en stad vars centrum alltmer börjar likna ett handels-Tjernobyl) – utan den lynniga sexbutikens rekordyviga användande av begreppet »à la carte«.

Att som sex- och porrbutik vilja betona att det man säljer, det gör man i »à la carte«-format… jag vet inte, jag. Det kanske är klokt. Det kanske faktiskt sänder ut signaler om att man säljer ett fåtal väl utvalda produkter och att kunderna kan peka och välja saker utanför menyn av slentriansex.

Men jag vet inte, jag. Om er hjärna fungerar på ungefär samma sätt som min så får betonandet av restaurangvärldens »à la carte«-försäljning en osökt att tänka på en motsats jag dittills inte varit kapabel att föreställa mig i tanken.

Jag tänker nu tanken att det finns en stor majoritet av likartade etablissemang som inte betonar sin »à la carte«-policy när det kommer till serveringen av allt som hör den sexaktiva sänghalmen till. Jag ser således framför mig andra lynniga källare i mellanstora svenska städer som istället erbjuder ett buffébord, dignande av allt från penispumpar till groteska dvd-filmer.

Kanske serveras det till och med mat i dessa »ta så mycket du orkar«-sammanhang, som i den här Always Sunny-sketchen, där en utlovat galen sexorgie anti-urartar till ett halvnaket buffé-partaj, där det mest spännande inte är vem som döljer sig under maskens näbb utan huruvida räkorna är färska eller bara upptinade:

Enligt gammal medelpadsk tradition så bör en Fredagsveven™-skribent med självaktning inte lämna en lokal sexbutiks reklamblaffa utan att göra minst två spaningar.

Därför ska vi – som det anstår en kritiskt granskande publikation som Pirkt.se – titta lite närmre på penishuvudet.

(Tänk om man kunnat skicka information tillbaka i tiden, till den 19-årige version av mig själv som full av storvulna drömmar stegade in på Mittuniversitetets journalistutbildning. Tänk om man kunnat berätta att om åtta år kommer du fortfarande tycka om att skriva, men från din CSN-ihoplånade journalistplattform kommer du bara ta avstamp för att detaljgranska lokala sexbutikers penisansikten utåt.)

Jag antar att vana läsare av Fredagsveven™—

—reagerar direkt när de vilar ögonen på det »glada« ollonnyllet.

Är det… inte…, undrar ni, antagligen samtidigt som tafatt en handflata förs över en lätt gapande mun.

Jo. Nog är det en version av den alltid:

Den kokande smilfinken, som redogjordes för i en tidigare upplaga av Fredagsveven™. Den version av »glad gubbe« som helt saknar värme och genuin glädje, utan bara kamouflerar en pågående kokning inombords genom att mjuggvika upp läppens ytterkanter.

Och om det är så att ägaren till »Vuxenvideo à la carte« känner till den kokande smilfinkens inneboende icke-glädje och helt sonika valt att använda detta illa dolt besvikna ansiktsuttryck för sitt penisansikte utåt så är det inget annat än genialt.

Jag visste att det fanns ytterligare en dimension gömd i det som den icke-glada :)-gubben utstrålade; något som var svårt att sätta fingret på – och nog fan kan det ha varit en sexuell otillfredsställelse. Kanske är den kokande smilfinksminen exakt den min människan gör när någon efter en älskog frågar ifall det »varit skönt« och man egentligen inte riktigt njutit i fulla drag – då det i anrättningen saknats någon »à la carte«-leksak från en diffus sexkällare – men fortfarande svarar »ja« med sammanbitna tänder och den här minen:

Kanske är det en finurlig passning till Pirkt.se-finsmakarna, att ge penishuvudet just den kokande smilfinksminen.

Vuxenvideo serverar ändå sina atteraljer à la carte.

Det har blåst mycket kring det svenska akademiska systemet på sistone. Ifjol gick professorn Dick Harrison ut och sågade nivån på de högre utbildningarna i Sverige, sa i princip att studenterna vallades förbi E-gränsen som en våpig fårskock – varpå debatt följde.

Det var onekligen ett uttalande som tog skruv – vilket märktes allra tydligast när jag i veckan slog upp lokaltidningens sida för gratulationer; den som uteslutande används av far- och morföräldrar som skickar in gulliga bilder på födelsedagsfirande barnbarn i dagisålder.

Mitt bland dessa barn hade en udda fågel smugit sig in.

Accelerationsfysikern Jim Ögrens närstående har påverkats så  pass mycket av Dick Harrisons utspel att de ser på hans disputerande som något som bör gratuleras så som man gratulerar ett barn för att den lyckats fylla fyra.

För andra vintern i rad så smälldes det upp en ståtlig isdrake på Sundsvalls torg – och för andra året i rad så vandaliserades den.

Det här är ingenting ni får läsa i PK-media, men Sundsvalls stenstad är onekligen en no-go-zon för isdrakar.

Förra året fångades en ung man på film då denne – gissningsvis med ett antal skumbägare innanför västen, på väg hem från Svenssons Kök & Bar – gav på draken en rejäl vänsterkrok över ryggfenan.

Den här fredagsmorgonen vaknade staden upp till att isdraken var vandaliserad igen, bara ett dygn efter att den öppnades upp för allmän rutschkaneåkning längsmed svansen.

Den här gången hann inte de drakansvariga få upp några övervakningskameror, så det finns ingen specifik syndabock för pöbeln att rikta högafflarna emot. Maria Åslin, affärsområdeschef på Näringslivsbolaget, kan istället bara konstatera att själva staden Sundsvall inte är moget en isskulptur i glas; att där finns »krafter« i staden som verkar emot all form av iskonst.

– Vi får fundera på om vi överhuvudtaget kan ha något sådant här vackert i vår stad framöver när det finns sådana här starka krafter, summerar hon för Sundsvalls Tidning.

Och det är klart att hon har all rätt att vara besviken, då det pungats ut omkring 60 000 kronor för isdraken.

Men jag har läst om detta isdrakesfiasko i flera stora nyhetsmedier under dagen. Riksmedia har tidigare under vintern inte brytt sig ett skvatt om staden Sundsvall, inte ens då Tommy Körberg kommit och sjungit »Stad i ljus« på torget under den juleförberedande »lyslördagen« – men idag skrivs artikel på artikel där det refereras till Sundsvall som »julstaden Sundsvall«.

Man behöver inte vara PR-ansvarig på Sundsvalls kommun* för att inse att här finns en jättechans för årlig julexponering. Om gråbleka Gävle, den svenska stadsflorans motsvarighet till en Pelle Olsson-fembackslinje, kan sno åt sig hela decembers mediala sökljus på grund av en enda halmbocks vara eller icke vara så skulle förstås julestaden Sundsvall kunna försöka rikta om det mellannorrländska medielampan mot frågan om deras vackra drake kommer att åka på en iskrossande rallarsving eller ej.

*= Enkelt knep om du söker efter en PR-ansvarig på Sundsvalls kommun, men inte har någonting att gå på: gå runt till stans alla tatuerare och begär ut listor på vilka som bokat tid för att först tatuera in »Norrlands Huvudstad« och sedan en ny tid för att lasra bort detsamma.

Frågan är om Sundsvallsborna är redo för att låta isdraken förfaras ett par år för att ha chansen att få till en ordentlig, rikstäckande och årligen återkommande »snackis«? Ett PR-mässigt marshmallow-test, om ni så vill, för medelpadingen: håll tillbaka ilskan över iskrossen idag – för chansen att kunna få en mer levande stadskärna om några år.

En titt på medelpadska Facebook säger att Sundsvallsborna, ehm—

—inte riktigt verkar vara redo för det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *