Vi valde bort Sören Åkeby-fotbollen – men för vad?

ludwiggif2Foto: Ludwig Arnlund.

 

Jag hade verkligen älskat tre poäng.

Men jag hade hatat hur vi hade tagit dem. 

Efter fyra riktigt svaga insatser var den femte direkt pinsam. 

Vad sa man egentligen på det där mötet inför hemmamatchen mot Ängelholm? 

 

2–2 via lågt försvarsspel mot ett väldigt defensivt Ängelholm.

2–0-förlust borta mot det Östersund man pulveriserade i våras.

1–1 utan mersmak hemma mot seriens näst sämsta lag.

En bedrövlig en-chans-ett-mål-insats borta mot Ljungskile som på något oförklarligt sätt genererade tre oförtjänta poäng.

Och så en enda poäng i kväll mot Värnamo, ett lag som ligger på kvalplats nedåt; en poäng som lika gärna kunde – kanske borde – ha varit noll och intet.

En fotbollsanalytiker hade kunnat se en trend.

En sinnessvag, ointresserad mentalpatient likaså.

Och jag har av goda källor hört att man på inför-match-mötet innan just, hör och häpna!, Ängelholmsmatchen hade tryckt väldigt mycket på att man ”inte fick bli övermodiga i höst”. Något som liknades vid ett brandtal hölls om alla faror som hösten skulle kunna medföra om man inte var väldigt, väldigt försiktiga och hade den största respekt för motståndet. Något om ”att inte blotta sig”, något om att ”inte ta för mycket risker”. 

Det var vad som parafraserades för mig – och vi har nu sett resultatet spela ut sig framför våra oförstående, frågande, ilskna, förbannade ögon.

Framför våra desperat skrikande näbbar.

ludwiggif3
Foto: Ludwig Arnlund.

 

Vad sa man inför dagens match?

”Det finns en anledning att Värnamo ligger där de ligger, grabbar.”

Hm. Ja. Jo. Riktigt. Fortsätt.

”De har stora, klassiska lag som Brage och Örgryte bakom sig i tabellen – och det finns en anledning till det. Vi måste ha den största respekt vi möjligtvis kan ha. Ligga lågt, låta de rulla bort så mycket tid de vill och inte vara för aggressiva: då kan vi gå bort oss mot det här laget som alltså inte alls är sämst i serien.” 

Typ så, antar jag?

Det tog bara någon minut innan anfallaren Alhaji Kamara – i våras petad i Division I-bottenklubben IK Frej – hade snurrat upp miljonimporten Jon Gudni Fjoluson och skaffat sig ett jätteläge i straffområdet.

 

Norrporten Arena har verkligen förvandlats till en gästfrihetens högborg. Hit kan Örgryte IS komma och rulla bort tio, femton minuter av matchen i backlinjen om de känner för det.

Hit kan Ängelholm komma och ligga lägre än några innan dem, och ändå få äga boll ohotat när man väl vunnit den – på grund av att GIF lade sig nästan lika lågt tillbaka.

Och även Värnamo får – efter dessa fyra föregående matcher, mot ett GIF som borde vara i desperat jakt efter ett trendbrott – komma hit och rulla sin Sören-boll precis som de ville.

Jag vet inte hur de trillade sig till farliga inläggslägen i nästan varje anfall i den andra halvleken – jag brukar ha svårt att förstå hur bottenlag rullar upp topplag på bortaplan – men jag antar att den obefintliga GIF-pressen hjälpte till.

Sören-bollen, ja. Den vi (inte minst jag!) valde bort – för det här.

Jag ville inte ha den, vill fortfarande inte ha den – men jag vill inte ha det här.

Jag vet inte ens vad det här är.

Jag hade ställt mig upp och skrikit, precis som vanligt, om Simon Helgs stolpskott letat sig in. Jag hade älskat de tre poängen – men jag hade hatat hur de tagits.

Efter fyra svaga höstinsatser hade det varit fortsatt oroväckande även vid 3–2 hemma mot Värnamo.

Vid 2–2, i en match där Värnamo är närmast segern, är det ju fullständig katastrof.

Och jag ser ju ingen ljusning. Inte ens en tendens.

I en match där Värnamo skapar de flesta chanserna och har det bästa anfallsspelet så är anfallsduon Adam Chennoufi och Johan Eklund kanske planens två bästa Giffare.

Det säger någonting om grundspelet, eller: den totala avsaknaden av grundspel.

Vi gör ett mål på en försvarsframspelning och ett i efterdyningarna till ett långt inkast. Jag vet inte hur många planlösa, stressade bollar som skickades iväg – på hemmaplan mot detta bottenlag. Det går nästan att räkna på ena handens fingrar hur många fina uppspel Chennoufi och Eklund fick arbeta med.

Marcus Danielsson knoppade dit det viktiga kvitteringsmålet – men jag har sällan sett honom slå så många uppspel direkt i gapet, det där farliga gapet, på rättvända, omställningsklara motståndarmittfältare.

Det känns som att han behöver en trygg, stabil mittback intill sig för att vara bra. I fjol när Ålanders form sköts i total sank under hösten så kroknade Danielsson, efter en Eredivisie-osande vår, som en höstskygg krokus.

Och Jon Gudni Fjoluson är tyvärr inte den mittbacken.

Vi är inget spelande lag. Jag vet inte riktigt vad vi är, men vi är ett lag som på hemmaplan lämnar över det spelmässiga initiativet till seriens allra sämsta lag.

Är man ett sådant lag kan man inte spela med Nicklas Maripuu på ett rakt 4–4–2-innermittfält. Tyvärr. Det går inte.

Jag ser det, du ser det väl?, och jag kan för mitt liv inte förstå hur Joel Cedergren och Roger Franzén inte kan se det: hur de inte kan påpeka för Maripuu att han kanske kommer att bli tvungen att gå in i en närkamp innan säsongen är slut.

Hans presspel är helt obefintligt och hans defensiva jobb är så lojt och bekvämt att man som GIF-supporter inte kan bli mycket annat än arg.

Ni kanske tyckte det såg dåligt ut på teve – det är rent upprörande live.

Man får slå bort bollar, man får ha en dålig dag med bollen – men man måste i alla lägen jobba. Det är det enda man kan begära – åtminstone av en innermittfältare i årets GIF.

Han är stundtals en gudabenådad passningsspelare (han var exempelvis helt utomordentligt lysande mot GAIS hemma), men i dag stod han bara för en genial framspelning (yttersidan till Robbin Sellins ena friläge), många felspelningar, bolltapp, ännu fler ”duttar” i närkamperna– och som sagt en obefintlig arbetsinsats.

Och intill honom går Kevin Walker i Idol-tankar.

Och då kom aldrig ens ett andra byte. Rúnar Már måste väl därigenom – och med tanke på att han nötte bänk när Chennoufi, Maripuu, Dibba och Helg bildade fyrmannamittfält – vara en av de sämsta värvningarna på länge.

”Det ser ganska bra ut, va? Vi vill ju inte chansa bort oss. Det finns en anledning till att Värnamo inte ligger allra sist.”

Det höll, till slut. Vi fick oss en pinne. Fredade av stolpen.

ludwiggif1
Foto: Ludwig Arnlund.

 

Och det är väl så man säger:

Tar man bara en poäng hemma mot seriens allra sämsta lag och blundar och hoppas på att man genom en enda målchans i usla bortainsatser kan ta tre poäng –då går man upp.

Visst?

Allvarligt. Tre frågor: Hur ska vi någonsin nå en direktplats? Vilket kval ska vi gå igenom?

Och vad ska vi upp och göra?

4 thoughts on “Vi valde bort Sören Åkeby-fotbollen – men för vad?

  1. …om det stämmer, med nåt slags inför-hösten-snack, så blir jag 1) vansinnig över att ledarna skapar ett problem där det inte ska finnas ett problem 2) vansinnig över ST:s extremt lull-lulliga uselhet i bevakningen av Gif. All heder åt Pirkt.se-portalen – men det där är ju vanligt hederligt nyhetsarbete.

  2. Blir ändå mer tragikomiskt när man läser i Fotbollspuls att Danielsson säger att det var sagt innan matchen att: ”Vi sade att vi skulle sätta press”, isåfall så är det ju ruskigt illa om det man sysslade med i första halvlek var att sätta hög press?!

  3. Sällan sett en så konsekvent matchide som Värnamo genomförde, och på vilket sett de gjorde det. 10:an Kamara? måste ha sprungit mer än hela Giffarnas mittfält tillsammans och presspelet innebar 3-4-5 till och med 6 spelare aggresivt mot en stackars Giffare som hamnade långt nere på egen planhalva. Samtidigt jättelika ytor för GIF om man nån gång direktspelat, väggspelat eller lyckats driva förbi sin gubbe, men icke, Värnamosarna bara vände, sprang ickapp och tog av dom bollen. Jag blev så besviken att min till och med min tennismatch i morse gick åt he..vete

  4. Pingback: pirkt.se | Innelistan och Kasslerlistan, vecka 39:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *