Fredagsveven: Lorentz i foträta snöskor

Jag har ju flyttat för ganska precis två veckor sedan, vilket präglat hela den här portalens verksamhet sedan dess.

Jag har flyttat till innerstan. Jag bor nu inne i Stockholm. Innanför tullarna.

Och det är klart att man funderar lite över hur det ska påverka en. Om ens mellannorrländska särprägel kommer att erodera bort i takt med att man sitter och pratar upprört om Slussen-projektets fulhet över några mellanrätter på ett hippt asian fusion-ställe utan skylt på utsidan.

Jag tycker redan att jag har börjat gå lite snabbare, generellt, men det kan förstås också bero på att jag nästan i varje ledig sekund haft bråttom till eller från Clas Ohlson. En dag skyndade jag dit tre gånger under en och samma eftermiddag. Sista vändan småsprang jag dit, skyfflade in hyllplan under armen, betalade och knep åt med armgipan och joggade hem. Och väl hemma fick jag sedan bevittna några riktigt starka hantverkarminuter där min far – som var nere på konferens över dagen och som hade ett tåg att passa på kvällskvisten – formligen smackade upp hyllorna i nästan samma sekund som jag satte dem i näven på honom i en Tomtens Julverkstad-bisarr takt.

Det har varit påfrestande veckor, minst sagt. Men när det var som allra jobbigast så räddades jag gång på gång av en enda tanke; en tanke som både är dagsaktuell och som jag hoppas säger något om min fortsatt grundmurade icke-stockholmighet.

Tanken kretsar kring artisten Lorentz – en av Stockholms allra hippaste innemänniskor – i ett par riktigt foträta snöskor.

Jag ska förklara. Den 26-åriga stockholmaren Lorentz – som fyllde Annexet i Stockholm med sin spelning igår, lördag – är på den nivån av hipphet att han i princip varvat hela skalan, något Fredrik Strage pricksäkert noterade under förra årets Popaganda-spelning, där dåvarande »Loso Yamamoto« (som nu växlat upp sitt smeknamn ytterligare till »Doggfather«) klev ut på scenen iförd en flytväst:

Det är svårt att summera hur människorna i Stockholms allra innersta innekretsar klär sig, för de läsare som aldrig vilat ögonen på denna hipster-elit, men då min läsarkrets främst består av medelpadska farföräldrar (som aldrig sett nån som kallar sig »Doggfather« glida förbi en kö) så känner jag mig tvungen att göra ett försök.

Det här, ungefär, frågar man sig när man ser en av dessa individer:

Min bild är att de ser till hälften ut som framtidsosande månlandare (silvriga jackor? smala och kolsvarta brillor?) och till hälften ut som utländska byggarbetare på väg hem från ännu en dag på ett semi-svart galleriabygge i typ Solna (en baltiskt håglös anti-glow?). Allt detta är förstås skrivet med reservationen att inne-stilen nu – kanske medan jag skriver det här – kan ha hunnit svänga hundraåttio grader igen.

Jag ska göra klart att jag gillar Lorentzs musik; att hans melodier onekligen har något och att jag såg honom en gång i fjol (Popaganda) och en gång i år (Way Out West) och att jag tyckte att båda spelningarna var väldigt bra. Många av mina vänner gillar Lorentz. Hade jag haft fler polletter i min spelningskassa hade jag kanske unnat mig att se honom även på Annexet igår.

Men en majoritet av alla ur-stockholmare jag känner ogillar Lorentz. De stör sig på honom. Ordentligt. Jag är ganska säker på att det grundar sig i att han är ansiktet utåt för den schablonartade nidbild som människor utanför Stockholm kan ha av den unge hippe stockholmaren. Ungefär på samma sätt som jag hade hatat om ansiktet utåt för Sundsvall faktiskt hade varit en hundrafemtio kilo tung träpatron som åkte land och rike runt för att på en scen sitta och frosseri-lapa i sig löjromstoast.

Nu: till tanken.

I ett av spåren på Lorentz första skiva – Robyn Fenty – så går refrängen så här:

»Går’e här för snabbt för’ej?

Går’e här för snabbt?«

Han fortsätter sedan med att han »kan sakta ner« så att den andra »känner att hen kommer ikapp« och har man bara texten klar för sig så är det ganska uppenbart att han pratar om inledningen av någon sorts kärleksrelation (läs gärna fler av mina musikrecensioner på News55.se).

Men i säkert ett par år efter att den låten släpptes så sjöng jag fortfarande med på det här sättet:

»Går över snabbt före,

Går över snabbt«

Som om Lorentz – en av landets allra hippaste människor – skulle ha skrivit en refräng om känslan av att få snöra på sig ett par rejält foträta snökängor och sedan traska på över ett riktigt snabbt före.

Varje gång jag sjunger med i den refrängen så ser jag den här bilden framför mig och skrattar till. Allra roligast är tanken på att Lorentz – en hipp stockholmare som gör musik för andra hippa stockholmare (eller typ unga Sundsvalls-bor som bara väntar på att få gå ut gymnasiet och få flytta ner och bli stockholmare) – skulle vara så down med längdskidebegreppet »före« att han skulle kunna utelämna ordet och bara låta det vara underförstått vad han syftar på i raden »går över snabbt«.

(Även fortsättningen av låten går att limma ihop med att refrängen handlar om ett snabbt före. Vid den efterföljande »jag kan sakta ner så du känner att du kommer ikapp«-raden så kan man förstås tänka sig att den skaljackeklädde Lorentz står lutad över sina stavar och väntar på att en från topp till tå Fjällräven-munderad Little Jinder, som halkat efter i det hurtiga vandringstempot, ska hinna ikapp honom. Kanske kan man tänka sig att han passar på att plocka fram en liten torkad köttbit från ett av de många funktionella facken i hans skaljacka och att han tar sig ett par beslutsamma nafs.)

Jag vill någonstans hävda att denna norrländskt kodade Vinterstudion-tolkning av den här Lorentz-refrängen håller mig icke-stockholmsk i åtminstone några år till. Att om ni inom kort skulle se mig sitta och beställa in mellanrätter i en silvrig halvdunjacka intill några högljudda reklamare så får ni absolut uppstuds-tänka att »visst, nu ser han ut att ha slagit ut i fullskalig Stockholms-blom och helt brutit med sina norrländska rötter«, men ni måste då också minnas att »just det: han är fortfarande en man som ganska nyligen trodde att Lorentz skrivit en låt om att fjällvandra över ett riktigt snabbt före«.

Det borde rädda mig ett tag till.

För att ge ett exempel på när begreppet »snabbt före« används så leder en googling fram till bland annat Falköpings AIK:s webbsida, där de kungör följande:

Och jag vet inte med er, men jag har svårt att se Lorentz stå på startlinjen intill Anton Persson från SK Bore och tävla om ett armbandsur från Klackmaster Falköping.

Jag vill ju hävda att jag är från Norrland (låt oss återkomma en annan gång om det geografiska mellanförskap som en uppväxt i Medelpad medför), men inte ens jag har en särskilt stark relation till begreppet före.

Min starkaste anekdot om före kommer från min vår som praktikant på Sportbladet, när jag blev uppringd av en reporter som var utsänd för att bevaka någon typ av tävling i längdskidor, antagligen i Lahtis eller Kuusamo eller motsvarande karg skandinavisk by.

Rapporten jag fick lämnad till mig handlade om föret. Den utsända reportern läste in de väderleksmässiga förutsättningarna inför loppet, som vore hen en uppläsare av morgonens sjörapport i P1. Det här var bara någon halvtimme–timme innan start, så det gällde att veva ut någonting snabbt på denna informativa rapport om föret.

Så jag smattrade på, försökte översätta de Excel-torra siffrorna om luftfuktighet och tjocklek på skaren till kvällstidningssvenska – och lämnade en text som rubriksattes typ »FÖRET KAN HJÄLPA SVENSKORNA«.

Döm av min förvåning när telefonen ringde igen, några tio minuter senare, när en upprörd reporter frågade hur jag tänkt när jag vinklat hens före-nyheter så felaktigt. Så här minns jag konversationen, på ett ungefär.

»Du kan inte slå fast att svenskorna gynnas!«, gastade reportern stressat.

»Jaha, tolkade jag det fel?«, undrade jag med nervös praktikantstämma. »Är det så att de missgynnas av just det här föret?«

»De varken gynnas eller missgynnas!«, summerade reportern.

»Men vad är då… nyheten?«, försökte jag.

»Att föret blir så som det blir.«

»Men…«, trevade jag. »Det verkar ju inte betyda något för någon?«

»Men föret blir ju så. Det är själva grejen.«

»Det kan väl inte vara en grej i sig, ändå? Då tar jag väl ändå bort artikeln?«

»Nej, det är fortfarande en artikel. Om själva föret. Den måste ut nu, men den kan inte vara vinklad så där.«

»Inte vinklad som att föret gynnar svenskorna? Heller inte vinklad så som att föret missgynnas svenskorna? Inte någonting alls om hur föret påverkar svenskornas chanser? Bara en artikel om att föret är som föret är?«

»Precis så. Föret är föret.«

Jag försökte leta upp den slutgiltiga artikeln i efterhand, men misslyckades. Kanske är den pluslåst bakom en port som jag tror att Lorentz och hans klick skulle vara rätt långt ifrån att glänta på.

Är ni redo för än mer yvig identitetspolitik?

Förra söndagen var jag ute och strosade med min gode vän Erik Häggström. Trogna vänner av Pirkt.se känner redan till hans bakgrundshistoria, som är av det imponerande snitt som hade lett till att han kostat multum om han exempelvis varit född till norsk skogskatt.

Vi kan väl sammanfatta hel hans digra barndoms- och uppväxtskildringar – blåsningen i sametinget!, hans tidigt utstakade bana som övertagare av ett sågverksimperium!, den totala brytningen med sitt samiska arv för att istället åka till Sundsvall och göra underground-karriär genom spela in luddiga Vine-videor med hjälp av en mjukdjursbäver! – som att han kommer från Norrbottens glesbygd och att han har samiskt påbrå.

I söndags var vi på ett antal julemarknader och det samiska påbråt gjorde sig främst påmint under vår tripp till Gamla Stan, där knallar från hela landet samlats för att försöka nasa på rika stockholmare sina viltkorvar och hemsnidade träslevar. Där smög vi omkring, från bod till bod och levde –inte hand till mun– men smakprovstallrik till mun i någon halvtimme, med näbben ångande av en synnerligt ohelig andedräktstriad byggd på lika delar söt saffransglögg som på whiskeykorv och kräftinlagd sill (hade svenskt tandläkarväsende haft möjlighet till REVA-artade kontroller och gripanden så hade de uppstuds-plockat in en vid blotta åsynen av ens härskna utandning i kylan).

Till slut letade vi oss fram till ett stånd som kort och gott hade överskriften »LAPPLAND«. Häggström stannade till, fick någonting granskande i blicken och på håll – ståendes bakom den långt ringlande kön – så började han verkligen nagelfara den gamle mannen och kvinnan i luckan, som krängde saker som… ja, såg samiskt tillverkade ut (tänk: allt snidat krimskrams man skulle kunna tänka sig ryms under den breda överskriften »LAPPLAND«) som om det inte fanns någon morgondag.

Efter ett tag lät Häggström det första omdömet slippra ut.

»Jo, det ser ut som riktiga samer.«

Nu har han ju en KTH-utbildning som slagit ut i full blom (sedan Vine-marknaden för klipp på mjukdjursbävrar svalnat har han ställt om imponerande snabbt), men annars så såg jag ett framtidsyrke framför mig här: att som sameättad åka runt och granska alla de stånd som – inte minst runt juletid – åker runt och saluför småplock under den vida överskriften »LAPPLAND«, för tt se till att det inte pågår någon form av kulturell appropriering. Inte gå fram och be om antavlor på de lappländska nasarna – nej, så ska vi inte behandla våra minoriteter – men bara åka runt och göra just precis en sån riktigt slapp koll, från behörigt avstånd, summera »jo, de ser samiska ut« om gubbor och gummor, för att sedan sätta sig i den leasade företagsbilen och åka vidare.

Vi var inte bara på Gamla Stans julmarknad. Nej, vi var också på den tusen gånger mindre folkliga julmarknaden som Beckmans designhögskola arrangerade.

Och om det limmade väl med Häggströms norrländska kynne att på-håll-inspektera samiska knallars samiskhet så skulle en kunna tänka sig att den norrbottniske sågverkssonen skulle vara mer obekväm i kretsar där några av Stockholms allra hippaste innekids ställer ut sina allra hippaste kreationer i en liten intim lokal i hjärtat av Östermalm.

Men icke. Där jag tassade omkring och i möjligaste mån försökte undvika ögonkontakt med var och en av coolhetsknallarna så stövlade Häggström med råg i ryggen fram till vart och ett av borden och unnade sig exempelvis att ta sig en krabbnäve av ett par framlagda tesorter och vant näbbnafsa lite efter rätt sorters dofter bland de torkade bladskotten av finaste märke.

Han verkade inte alls tycka att det var lika jobbigt som mig att sakta promenera runt bland borden, där hippa människor – stöpta som i en enda hipp pepparkaksform – satt och hade lagt ut slutprodukten av deras allra innersta kreativa drivkrafter till försäljning för vanliga dödliga som oss.

Och jag inser väl att… någonstans… beror det  kanske… på att jag… innerst inne vill vara en sån där hipp människa??? Att jag blir obekväm i närheten av just hippa människor måste grunda sig i rädslan för att bli avslöjad som icke-hipp!!!

Jag försökte därför aktivt hålla blicken fäst på pinalerna som låg framlagda (allt från väldigt fina teckningar till orimligt luddiga konstellationer) och därmed undvika ögonkontakt med någon av Beckmans-studenterna. För annars – om jag gått runt och mött hippa innerstadsblickar ett helt varv – så var jag livrädd att jag skulle köpa minst en pryl vid varje bord, om inte annat för att med min köpkraft säga att »jo, givetvis förstår jag det hippa i den här statyetten där du virat en telefonkatalog runt en ljusstake« och kommit därifrån omkring åtta tusen kronor fattigare. Och jag hade bara kunnat ställa mig utanför dörren, blickat ner på en Handelsbanken-app som gapat helt tom på polletter och suckat fram ett »jaja, det var ju socialt oundvikligt«.

Den där luddiga konstellationen med telefonkatalogen var inte tagen ur luften; dylika byggen fanns insprängda bland alla fina amplar och egendesignade brickor.

Mitt incitament med att gå på julmarknaden var att hitta något litet max-två-hundra-kronors-paket att köpa till släktens julklappsspel – och jag kunde inte undgå att tänka att jag, som nybliven innerstadsbo, hade chansen att med ett enda drag med betalkortet hade kunnat bryta banden med mina medelpadska rötter en gång för alla.

Blotta tanken på att min farmor eller farfar skulle öppna ett inslaget paket och finna, säg, en liten metallstolpe med fastlindade Duplo-gubbar på (jag har verkligen för mig att jag såg en sån på ett av borden), som de får reda på att deras Stockholms-boende avkomma har betalat ett par hundra kronor för… Ja, jag vet inte: Medelpad är inte Norrbotten – men jag tror ändå att ett sånt julklappsköp hade räckt för att släkten en gång för alla skulle släppa taget om den ivägflugna Stockholms-fågeln som ersatt sina flygsäkra fågelvingar med ett par i bly som en Beckmans-student sagt såg »fetare« ut.

Vi hann till slut, tro det eller ej, svänga förbi även en tredje julmarknad. Vi strosade förbi Medborgarplatsen när vi stannade till utanför Scandic Malmens entré. Där stod en skylt om att de arrangerade en julmarknad inuti, visst, men vi var ju egentligen trötta och mätta på allt vad julmarknader hette, så det var knappast det faktumet som lockade oss in i värmen.

Nej, snarare var det så att efter en enda snabb blick in i hotellets lobby så var det omöjligt att inte vika in på en liten strapats. Om Lorentz är schablonbilden för en ung inne-stockholmare så var det här en närmast parodisk schablonbild för hur det blir om människor som oironiskt kallar området söder om Folkungagatan för »SoFo« tillåts få fria tyglar med begreppet »julmarknad«.

För en contentskapare av denna smala identitetspolitiska natur så var en blick in i den lobbyn motsvarigheten till när en tecknad karaktär känner en synligt lockande dofthinna dra in över snokpartiet:

Det var helt omöjligt att värja sig ifrån den distinkta doften av rent contentmässigt guld.

Och jag tror aldrig att jag någonsin kommer att stöta på något mer söderaktigt schablonartat som när jag klev in i julmarknadens epicentrum, där de smällt upp en skateboardramp mitt emellan ett antal loppis-klädhängare. Där stod en livs levande verklighetsupplaga av den här Steve Buscemi-karaktären—

—och nasade någonting skateboardrelaterat vid ett bord, samtidigt som ett knippe vuxna ungdomar i inomhusmössa susade omkring och bidrog till att stämningen blev så där genuint orolig som den bara blir när folk försiktigt tassar förbi rampkanten med instinktiv rädsla för att bli av med en tandrad eller två för att någon PR-mellanchef misslyckats med en kickflip och skeppat iväg brädad horisontellt över ens käkparti.

Jag sitter i detta nu och letar på diverse aktietorg efter privata tandregleringskliniker på Södermalm att investera tungt i, för att jag antar att var och varannan av dagens söderboende stockholmare har erfarenhet av att få en och annan hörntand skateboard-utslagen (följt av ett snabbt »sorry, mannen« som man bemöter med ett ännu snabbare «äh, fan det är lugnt, bra försök, mannen« för att verka cool) medan de stått och mjuggkikat på ett par begagnade Hope-byxor till nära nog fullpris.

2 thoughts on “Fredagsveven: Lorentz i foträta snöskor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *