Modespecial: Se ut som en glasskon

Det här är inte en portal som särskilt ofta brukar ta tag i frågor rörande mode och trender.

Varför? Tja, tidigare i höstas fick jag höra av en tjejkompis att jag »har utstrålningen av någon som ›passar på‹ att köpa fem par likadana byxor om han hittar några som passar«; en sågning i ankelhöjd som gör att min stilmässiga persona fortfarande haltar betänkligt.

(Vilket inte är bra, eftersom det är nog svårt som det är att stappla omkring på gatorna som singel, vilket – och det här är det få som känner till – är en sammanfattande förkortning för den längre ordsföljden »att gå runt och inte kunna vara säker på att en enda människa i världen förutom kanske ens mor tycker att en ser hygglig ut«.)

Men jag har, oavsett sanningshalten i den spaningen, äntligen blivit med halsduk.

Och är det någonting man behöver i Sverige under månaderna oktober till mars så är det följande, i turordning:

  1. Tak över huvudet.
  2. Mat på bordet.
  3. En riktigt rejäl halsduk.

Rejäl, ja. Under vad som kändes som månader (men som kanske var en lågintensiv halvvecka) så gick jag och kände och klämde på de flesta stora butikskedjornas halsdukar. Det var tunna och sladdriga polyesterhistorier, vissa så smala i sin utformning att de kunnat gå för slipsar. »Vad är det här för en scarfstad man har flyttat till???«, utbrast jag och rusade teatraliskt ut ur Weekday-varuhus efter Cos-varuhus.

Men så, till sist, i söndags, på höstens kanske allra värsta dag (när det blåste så pass många sekundmeter i Sundbybergs centrum att jag var rädd att få en flygande rekordmäklare från Notar i huvudet), så försökte jag gena igenom en sluten innergård som i den styva kulingen utvecklades till en veritabel vindtunnel.

Det var nätt och jämnt att jag fick upp dörren till H&M-butiken för att söka skydd (jag tror att jag vid ett tillfälle hade noll ben i marken och hängde i butiksdörren som en mänsklig flagga), men jag väl tumlat in så låg den där.

Stor som en pläd. Mjuk och len. Grå och vit och svart och fin.

Jag snodde den om halsen och jag vet inte om ni vet det här, men att iklä sig en bra hösthalsduk ska kännas precis som det kändes att bli täckesmässigt omstoppad av en öm mor under barndomen.

Man ska svepas in. Huvudet ska liksom bara titta ut och knappt ens det. Halsen ska kännas inslagen i bomull; inslagen med den sortens noggrannhet som en äldre tant slår in sin bröllopsservis inför flytt. Varv på varv på varv av skyddande materia: halsen ska bli onåbar för yttervärlden och dess elakheter.

Precis den känslan gav den här halsduken. Om det nu var en egentlig halsduk. Den låg lite udda placerad på damavdelningen och kan mycket väl ha varit en egentlig pläd, men det spelar ingen roll: nu och över hela den bitkyliga hösten och vintern så är den min halsduk.

Det går att klä sin kropp hur varmt som helst om de svenska höstvintrarna. Du kan klä dig lager på lager på lager – men lämnar du en glipa under hakan så är varenda textilie du försökt skydda dig med förgäves. Då är slaget förlorat; då letar sig den målsökande kylan ner under kragen och sprider sig som en löpeld, ända ner i märgen.

Axlarna åker upp emot öronen, humöret ned i botten.

Jag tror att en Ola Skinnarmo-figur hade kunnat bestiga en högre alptopp spritt språngande naken, bara han skyddat just halsen med en rejält gosig halsduk.

Och nu är min hals skyddad.

Jag går med halsen skyddad, axlarna nere, inte en isande vindpust letar sig in på skinnet via den gamla förrädiska jackglipan under halsen.

Då spelar det mindre roll att jag i och med det överdådiga plädköpet ser ut som en kon med mjukglass.

Jag struntar högaktningsfullt i om halsdukens väldiga storlek gör att den övre tredjedelen av min kropp växer sig abnorm, så att hela min uppenbarelse ser ut som en modemässig motsvarighet till en sån gym-snubbe-meme om någon som »skippat leg day«; att underkroppens proportioner blir helt skeva på grund av halsdukens abnormitet.

Eller: abnormitet och abnormitet. Den är väl inte fog för några—

»hallå, Lenny Kravitz ringde och ville ha tillbaka sin scarf«-skämt, sådana tänker jag inte ta emot utan opponering!!!, men om någon får ur sig en »är det där en pläd stor nog för en tresitssoffa du har under halsen eller blir du bara gosig av att se mig?«-kommentar så får jag nog svälja den rakt av.

Jag är mest bara glad att jag inte kommer att behöva gå igenom höst- och vinterrusket halsdukslös eller i någon av de tunna, slippriga scarfar som denna stads detaljhandel försöker nasa på en.

Och det här är inte ett inlägg i modedebatten. Jag tänkte så sent som idag på att jag fortfarande försöker efterlikna den stil jag tyckte att coola killar hade lyckats perfektera omkring år 2012, och att jag fortfarande inte riktigt är där men att jag sakta närmar mig detta då uppsatta mål, som nu är akterseglat med åtminstone fem år.

Det här är bara ett inlägg.

Ett inlägg som någonstans grundade sig i en kokning över att ha blivit kategoriserad som en som gärna »köper fem plagg direkt, om de passar«. Och som sedan – mid-text – utvecklade sig till en insikt om att jag där och då, när jag blåst in på H&M [branded content] och fick syn på den grå pläden, absolut hade kunnat köpt på mig ett halsdukar för fem vintrar i rad framåt, om bara finansen stått mig bi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *