Fredagsveven: Lidingö gör en Katalonien?

Snabbt! Skingra er! Bilda en krater! Här kommer ett gäng hårda gräddkolor farande!

Och om ni tycker att de här fredagsströsslade karamellerna är hårda och att få i plytet en gång i veckan — då ska ni bara veta vilka knastertorra pastiller jag sprider ut i den flyktiga Instagram Story-etern. Där talar vi om småsnask så utgånget och förstenat att fyra av varandra oberoende morfäder i turordning skulle behöva ge sig på pepparmintskaramellerna med sin samlade pastillsugkraft för att eventuellt kunna urvinna en liten förnimmelse av Marianne-smak.

Och ändå måste jag erkänna att detta ++-contentskapande stundtals upptar en hel del av min tankeverksamhet.

Eller: inte det faktiska contentskapandet (det består mest av en snabb höftskjutning) — men de missade möjligheterna till contentskapande.

I måndags var min syster på besök hos mig och vi tog en promenad längsmed vattnet, från Huvudsta och in mot stan. I höjd med Karlbergs slott så ser jag på håll hur en gubbe i gammaldags Kling- och Klang-polis-mundering kommer cyklandes emot mig. Han har antagligen någon tjänst i det militära, men är klädd i polisblått och kommer cyklandes i sakta gemak på en ranglig gammal cykel.

Jag famlar i fickan, försöker bända upp mobilen ur det trånga utrymmet, fipplar efter upplåsningskoden, försöker få upp Instagram-appen, ser den gamla telefonens långsamma processor jobba för fullt, försöker trycka mig in på Story-funktionen — men så är han borta.

Han har cyklat förbi och är utom filmavstånd.

Det var det bästa tillfälle jag kanske någonsin kommer få när det gäller att skriva ett +++-skämt i stil med att »Kanal 5-serien ›Pacific Blue‹ gav en skev bild av den ridande polisens coolhet«.

Det hade inte varit mycket, men det hade givit ett par chuckle. Chuckle, ja: engelskans motsvarighet till svenskans begränsade »skrocka« eller »småskratta«, som min gode vän Sinan etablerat som det man alltid siktar på med sitt skapade content. Att få folk att konkret skratta är övermäktigt — men ett framjobbat chuckle kan man gå efter.

Och det är ju så: man vill bli älskad, i brist därpå genuint omtyckt för att man är en fin och god människa, i brist därpå chuckle:ad åt när man kommit på en +++-fyndighet.

Och jag missade chansen.

Jag har nog aldrig tidigare så konkret övervägt att börja bära min mobiltelefon i ett hölster utanpå byxorna, för enklare tillgänglighet.

Och på väg från universitetet i onsdags såg jag en äldre man som under en av senhöstens hittills allra pissigaste dagar (en dag där jag gick runt och torr-nynnade ljudligt på »IDIOTER, MEN VI BOR HÄR/HALKAR MELLAN HEM OCH AFFÄR«-textraden från Alkbergs nya skiva) gick och höll ett trasigt, närmast live-sönderfallande paraply över huvudet i skydd mot duggregnet.

Det var en Roy Anderssonskt mörk scen som sammanfattade känslan av hur det är att försöka överleva oktober och november i Sverige — och inte heller då fick jag fram telefonen i tid.

Det fanns någonting där, bättre än allt annat ++-content jag slafsat ut i etern under veckan, och jag missade det.

Vi kanske måste prata mer om stressen i att vara en oavlönad men självutnämnd contentskapare och chuckle-sökare i detta content-tidevarv.

Tur då att det här forumet finns: att en gång i veckan få samla alla sina ++-spaningar i ett enda långt och inte o-desperat chuckle-sökande döpt till Fredagsveven™.

(Till den som ifrågasätter varför alla slappa spaningar inte bara läggs ut på Twitter så vill jag meddela att min verksamhet i den kanalen i det närmaste lamslagits av faktumet att Aftonbladets Per Bohman – känd för att ha tagit de femtaliga punkterna till svensk fotboll och för att sitta på hela medie-Sveriges kanske krispigaste byline-nuna – tagit sig uppgiften att betygsätta varenda en av mina interaktioner. Ofta är betygen generösa och välsinnade, men rädslan för att få en notifikation om att det enda gensvaret på en tweet är en kortfattad »+«-kommentar från Bohman lamslår mig. Som tur var har han ännu inte givit sig på Fredagsveven™ med samma raka och krassa betygssättning.)

 

Med den meta-content-diskussionen avklarad kan vi röra oss mot veckans uppsamlade stoff.

Det pratas på sina håll om att införa en karenstid så att inte partipolitiker kan gå direkt från en post inom politiken till att sätta sig på en välbetald styrelsestol i näringslivet.

Jag tror att vi måste börja prata om att införa samma typ av karenstid när det gäller—

—GIF-spelare och uppstartandet av padelhallar.

Vänsterbacken Dennis Olsson driver ju en padelhall i Sundsvall under sin aktiva fotbollskarriär i allsvenskan – och nu ger sig alltså även Johan Eklund, allsvensk i Giffarna så sent som förra hösten, in i padelbranschen i det padelsvarta hålet Dalarna.

(Tipstack till Basse: min enda vän som regelbundet scannar sajten Padelfeber.se.)

Den som sett hur Dennis Olsson gått från en av landets mer lovande vänsterbackar till att som 23-åring vara tredjeval på vänsterbacksplatsen i ett allsvenskt bottenlag inser att det kanske är en övermäktig uppgift att driva padelhall och spela i allsvenskan samtidigt.

I veckan valde ju Smajl Suljevic att säga upp sitt kontrakt med GIF Sundsvall och är man kapabel att lägga ihop ett och ett så börjar man misstänka varför:

Gråtskrattsemojin är kanske fel radbrytning, inser jag, men innan Facebook lanserat en riktigt stark chuckle-emoji så får den fortsatt förtroende.

Jag visste inför den här veckan att medmänniskor kunde gå runt och ha en tydlig »snart klar för SJK i finska ligan«-utstrålning.

Men så i veckan slog det mig: det är den utstrålningen Anders Bååth lufsat runt med i alla år.

Äntligen kunde man sätta ord på den.

(Att jag vågar mig ut på den tunna finländska fotbolls-isen igen, efter att det här gamla inlägget – om att i princip samtliga svenska fotbollsspelare kan vara aktuella för IFK Mariehamn – nästan fått åländska män att simma över sundet för att ge mig på trynet.)

Jag har alltid haft problem med uttrycket »ACAB« (All Cops Are Bastards). »Hallå! Min kusin är polis och hon är jättesnäll!« har jag velat ropa till alla »ACAB«-vevare, vilket genast fått dem att inse sin tankevurpa.

Men om inte det argumentet biter så tror jag att inte ens den mest hårdnackade snuthatare kommer att kunna hålla sin ställning i framtiden. Jag såg nämligen ett framtidsspanande avsnitt av SVT:s Korrespondenterna där den här lille krabaten dök upp i bild:

Låt den som kan titta in i de stora robot-ögonen och se annat (typ våldsmonopolets upprätthållande av förtryckande strukturer) än gullighet kasta det första »ACAB«-glåpordet.

När min syster var på besök passade vi på att gå på en etiopisk restaurang i Sundbyberg. Det var andra gången på kort tid jag var på den relativt nyöppnade restaurangen (nu på lunchbuffé, senast på middag) och båda gångerna har det varit helt tomt på andra besökare.

Det känns lite som när Seinfeld har fastnat för Babu Bhatts restaurang, fast där han behöver få Babu att överge sin mix av italienskt, mexikanskt och kinesiskt för att satsa helhjärtat på mat från sitt eget land så har ju denna etiopiska restaurang redan nischat sig på det som de är bäst på.

Och det är så väldigt gott. Och ändå är där inget folk.

Så jag försöker propagera för det av mig nyupptäckta etiopiska köket i alla chattkanaler jag når ut i.

Bevisligen. Kanske lite för mycket.

För helt plötsligt åkte man på den här trynstöten från min vän och contentförebild Putto:

Kanske ska Fredagsveven™ alltid innefatta en fast punkt där veckans chatt-trynstöt utses; den här veckan går hur som helst priset till Puttos kulturella approprierings-smocka.

Få har helt missat utvecklingen i Spanien, där Katalonien vill bli en självständig stat och bryta sig loss från Spanien.

I veckan snubblade jag över den här videon, där Pernilla Wahlgren besjunger Lidingö över bilderna på invånare som försöker uppbåda entusiasm nog för att kunna frammana några tafatta danssteg:

Jag vet inte hur man ska sammanfatta den här styggelsen, mer än att till och med kommunikatörerna på Lidingö kommun haft den goda självinsikten att—

—göra sitt yttersta för att undvika en smädelsestorm i kommentarsfältet.

Men jag var ute på Lidingö för ett par veckor sedan och slogs verkligen av hur fint och dyrt och välmående allt kändes. Överflödet symboliserades kanske tydligast i faktumet att lägenheten jag åt lunch i hade dubbla balkonger; en för morgonsol och en för kvällssol.

Det är ett välmående område, långt över rikets snitt, precis som…

Katalonien?

Ni behöver verkligen inte lyssna igenom hela bedrövelsen till video, men kolla på de sista fem sekunderna (här!) och så kan vi väl gemensamt slå fast att Pernilla Wahlgren tydligt sjunger—

 

—och inte stad. Hon sjunger om en egen stat innan hon och hennes lilla knähund gemensamt blickar ut över vidderna.

(Även tidigare i själva videon är hon och tallar i gränslandet mellan d- och t-ljudet i nästan samtliga refränger.)

Jag vet inte exakt hur man startar den snåriga processen med att som region bryta sig ur en stat för att bilda en egen stat — men inte skadar det att regionen i mjugg skaffat sig en egen separatistisk hymn att enas kring.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *