Fredagsveven: Mysteriet med Ola Rapaces okommenterade koppling till köksinstallationer

Då var det fredag igen och åter dags för vad som brukar vara veckans stora mediala höjdpunkt för 31-åriga män av medelpadsk härkomst men internationellt gångbar självcentrering. Men den här veckan var det faktiskt torsdagskvällen som var allra mest medialt laddad för mig personligen, då jag bänkade mig framför säsongsinledningen av SVT:s nysatsning på Draknästet: programmet där drivna entreprenörer ställer fram sina älskade men riskkapitalbehövande hjärtebarn framför en obarmhärtig jury av gamla sluga företagsrävar som gjort sig miljoner och miljarder ute i den stenhårda kapitalistiska konkurrensen.

Inte sedan jag agerade statist under ett program i Första dejtens andra säsong har jag slagit mig ner i tv-soffan med samma puls. Den där elektriskt dubbeltaktade kommer jag att ha klippts bort-pulsen som bara drabbar den som besökt en tv-inspelning och sedan tvingas invänta resultatet i blindo.

Och tyvärr. I bild tilläts en massa gamla övervintrade UF-företag visas upp på bästa sändningstid, men min pitch syntes inte till. Bara genom kontakter inom SVT har jag till veckans upplaga av Fredagsveven – det kommersiella koncept som ställdes ut framför juryn – lyckats lösa en stillbild från säljmötet, där jag tagit en blädderblockssida ur den gamle GIF-ordföranden Johan Nikulas gamla succébok om hur man lockar investerare:

Men det som var gott nog för att rädda GIF Sundsvall, när klubben befann sig på ruinens ekonomiska brant 2017, var bevisligen inte tillräckligt för att få till varken kapitalinjektion till Pirkt.se eller tv-tid till min entreprenöriella nuna.

Men berömmet från juryn, om att jobbet som läggs ner på att samla veckans överblivna spaningar under gemensam och rörligt bildsatt flagg var fantastiskt (om än inte kommersiellt gångbart), värmer förstås och nästa steg är viktigt, precis som Jonas Eriksson var inne på i de bortklippta scenerna. »Du har byggt upp ett bra fundament av vad som verkar vara Sinan Akdag-lånat material och vad som förefaller vara knyckta spaningar av någon som kallar sig Den Bilburne Befruktaren«, sa Eriksson och spände blicken i mig. »Men nu är det dags att du börjar leverera egna spaningar av hög kvalitet som kan tänkas samla läsarskaror i sådana mängder att du kan smycka portalen med en reklam för ett olicensierat casino eller ett tvivelaktigt medel för penisförlängning.«

Vi fortsätter på Draknästet-temat.

Jacob De Geer är en av de fem drakar som ska avgöra huruvida affärsidén som presenteras för dem är en verklig enhörning eller mer som tre högstadielärare som trängs i en brun särk för att tillsammans försöker efterlikna ett hästkreatur under en skolpjäs. Han har, sitt utländskt klingande efternamn till trots, gjort en strålande karriär som risktagande egenföretagare och sålde härom året sitt företag iZettle för strax under 20 miljarder kronor. Så nu har han minst sagt pengar på fickan, men han vill förstås göra någonting mer med dessa än att bara sitta och strössla miljoner över gamla övervintrade UF-företag i en SVT-studio.

Blev det laxarna i de övergödda haven? Blev det barnen i de utsatta områdena??? Nej, svaret fanns – insåg han – precis framför ögonen.

[Spoiler alert för alla som ännu inte hunnit med veckans läsning av Svenska Dagbladets Perfect Guide]
Det blev något så tidstypiskt som en padelhall – men utan profitsyfte. Otroligt. Man blir nästan tårögd. Ett mer modernt Rädda Barnen-projekt, kan man säga, men för alla de barn som har råd med tjugo timmars elitsatsande racketsport i veckan, där det uttalade målet är att få fram en Grand Slam-vinnare från Upplands Väsby.

Delar av Väsby har tidigare kategoriserats som utsatt område och Jacob själv vet precis hur tufft det kan vara att växa upp i just Upplands Väsby, då han själv växte upp på Stora Väsby slott: den friherrliga föräldragården som han nu har ärvt. Det skjuts i vissa delar av Upplands-Väsby som är dominerade av utanförskap och gängkriminalitet och jag vet inte vad ni tog med er av Nicolas Lunabbas starka sommarprat härom dagen – men det jag tolkade in mellan raderna var att det som saknades för att de utsatta ungdomarna i Malmö skulle få en bättre framtid var känslan av att någon från bygden hade chansen att gå långt i en stor internationell tennisturnering.

Jag var uppe i Luleå härom veckan och imponerades av stadens mängd gallerior (är det lösningen för den plywoodbelupna och spöktomma In-gallerian i Sundsvall; att styckas upp i flera mindre gallerior???). I en av dessa (de hade säkert fyra, kanske fem) fann det här intressanta restaurangnamnet:

Då jag fortfarande har SVT-dokumentären om Solviksskolan färskt i minnet, när det kommer till waldorfpedagogik, gick tankarna direkt till att lunchgästerna får sig en släng vuxensanktionerad mobbing till sina fyra små rätter. Eller kanske att besökarna på den waldorfpedagogiska restaurangen inte tillåts beställa vad de vill ha från menyn, utan att gästerna istället sorteras in i Rudolf Steiner-ordnade kategorier. Vi valde ett annat lunchhak, men jag kan tänka mig att om jag stuckit in mitt omfångsrika huvud i lunchkön så hade servitören omgående och okommenterat slafsat upp en kung pao-kyckling på min tallrik innan jag hunnit opponera mig, och så fort jag hade försökt förklara att jag i möjligaste mån försöker äta vegetariskt så hade hen avbrutit mig med ett tydligt och bestämt pek mot menyn på väggen.

Där hade det stått i svart på vitt:

Dagens Lunch:

För flegmatiker: Kung pao (kyckling)

Och så hade det bara varit att böja på sitt flegmafyllda huvud och lomma iväg med den uppslafsade kung pao-kycklingen på tallriken.

Jag fick min andra spruta i förra veckan och för alla som är 31 fyllda och inte hunnit få sig ett andra stick än så börjar ursäkterna snart tryta, angående varför man smyger runt i samhället ovaccinerad. För nu börjar verkar det som att vaccinet nått rätt långt ut i den europeiska civilisationernas ytterkanter:

När till och med de serbiska bergseremiterna – som närmast bokstavligen verkar bo under en sten – har lyckats få i sig ett par sprutstick så borde ingen svensk trettioplussare kunna skylla sin vaccinlöshet på någon halvkrånglande Alltid Öppet-app.

Min käre vän Sinan Akdag är känd för mycket i Sundsvallstrakten; bland annat för att i sin ungdom ha haft en av fotbolls-Medelpads allra mest välkalibrerade vänstertassar (en tass som om torsdagskvällarna fortfarande skär djupa hål i backlinjer i Korpen Stockholm Division Öppen Vardag Väster Division 4). Men frågan är om han inte borde vara allra mest igenkänd som en av de utflyttade exil-Sundsvallsbor som bryr sig allra minst om sin födelsestad. Trogna läsare av den här portalen minns hur han för många år sedan lyckades med konststycket att börja nämna att han »sett nån nyhet om att Sundsvall låg under vatten?« till mig, varpå jag förstås genast satte igång det signalsystem som varje medlem av den sundsvallska diasporan har inbyggt i sig och med tårfyllda ögongipor skrek gällt om mer detaljer, varpå han lakoniskt svarade att han inte visste mer utan att han »scrollat vidare«.

Nu var det dags igen. Flera år efter den klassiska förbiscrollen, där inte ens faktumet att Sundsvall blivit till ett modernt Atlantis kunde locka till ett patriotiskt klick på mobilskärmen, så visade det sig att tidens tand inte påverkat hans snabbt svepande scrollfingrar. De tjugoåtta sekunder av videoklipp som dolde sig bakom den här saftiga rubriken hade han nämligen inte en tanke att stanna till vid, klargjorde han:

Till min kamrats försvar kan man säga att det nästan måste misstänkas att det hela var ett PR-jippo från Sundsvalls kommuns kommunikationsavdelning, i ett försök att konkurrera med regnöversvämmade Gävle om den lilla del av medieutrymmet som de rikstäckande nyheterna har råd att viga åt naturkatastrofer i mellersta Norrland.

Avslutningsvis vill jag – som driver en portal som förespråkar solidaritet och som gillar tydliga exempel på när människor ställer upp för varandra – passa på att lyfta den här annonsen från kökstillverkarna Hagströmsgruppen, som jag fick skickad till mig av min ömma syster från Göteborg:

Där står Ola Rapace och drar fingrarna genom sitt välfriserade hår i ett kök som vi får anta att Hagströmsgruppen har monterat ihop, även om det inte framgår inte av annonsen. Ola Rapace bara befinner sig i köket, helt okommenterat, intill en informationsblaffa om fasta priser inklusive montering och transport.

Han har helt enkelt ställt upp för någon som han känner inom köks- och monteringsindustrin. Vad fint, tänker jag.

Först. Men sedan tänker jag igen. Varför skulle Ola Rapace inte ha kunnat unna sig ett litet citat intill bilden på sig själv, som kopplar samman honom med denna köksbyggande verksamhet? Bara en kort blurb hade gjort så mycket för mig som famlar i kontextlös blindo vad gäller Ola Rapaces koppling till nybyggda kök. Varför vägrar han säga någonting kortfattat om köksinstallationens utmärkta kvalitet?

Har jag missat någonting? Har Ola Rapace nyss gjort en hyllad rollprestation som köksmontör i en ny Netflix-satsning? Har Ola Rapace dragit igång en svensk The Fast and the Furious-franchise som kretsar kring någon som åker runt och levererar Marbodalkök till fast kostnad? Vad är det jag missar?

Jag blir orolig.

Det här spaningssamlande segmentet är egentligen inte till för djupt grävande skjutjärnsjournalistik, men jag var bara tvungen att gräva mig ner i detta mystiska kaninhål. Och inte blev jag särskilt lugnad över sakernas luddiga tillstånd när jag tog mig en titt på Hagströmsgruppens Facebook-sida. För där återfinns ganska snabbt den eventuella köksentusiasten Ola Rapace i flödet:

Vad är det för en svårtydd min som den erkände tuffingen Ola Rapace lagt sig till med? Ser han inte lite orolig ut? Tittar han inte lite räddhågset in i kameralinsen? Visst ser det ut som att han inte riktigt vet vad han ska göra av sina svällande biceps runt den säkerligen nyinstallerade köksluckan?

Han ser mer än en aning vilsen ut, där han helt okommenterat bildsätts som ansiktet utåt för Hagströmgruppens 1000:e offert i år. Jag är verkligen helt förbluffad över att ingen har fler frågor än huruvida Hagströmgruppen målar sommarhus på Värmdö eller ej. Jag måste ha missat något.

Det är nästan – men bara nästan – att man här börjar misstänka att Ola Rapace inte alls ställt upp för en köksinstallerande kamrat, utan att han rentav hålls fången i ett Hagströms nyinstallerade kök. Att vi alla borde starta en #FreeBritney-kampanj för att befria Ola Rapace från någon typ av reklamknutet förmyndarskap i köksbranschen.

Men så scrollar jag vidare och lugnas en aning.

Ola är bland kändisvänner. Även Dogge Doggelito verkar ha en näve nere i den blomstrande svenska köksbyggarindustrins syltburk.

Ja, mer än en näve: vid ytterligare scrollning visar det sig att den svenske hiphoplegendaren har hela underarmen dränkt i Hagströmsgruppens söta nektar:

Jag vet inte om det räcker med en tydlig kändiskoppling på marknadssidan för att en gång för alla reda ut Ola Rapaces okommenterade närvaro i Hagströmsgruppens köksreklam. Men nyheten om att Dogge blivit marknadschef för en byggfirma ledde mig i alla fall vidare till annat material som verkligen stärkte min redan starka känsla av att det här med att jobba som marknadsmänniska i sociala medier-eran måste vara alldeles bottenlöst menlöst. Härom veckan snubblade jag över det här sponsrade inlägget från den nya mobilbanken Lunar (tecken på att vi lever i kapitalismens absoluta slutskede: bankerna tvingas – i brist på lediga namn – låna från gamla krypin-plattformar):

Det känns säkert bra och rimligt att försöka kommunicera med gråtskrattgubbar i en bankreklam år 2021, men har man gett sig in i den leken tvingas man – i egenskap av någon typ av content manager på firman – leken sedan tåla när någon Bo kliver in och säger som det är:

Då är man bevisligen fast i att… svara någonting, vadsomhelst – bara det har samma lättsamma emoji-ton.

Som ni ser så har jag gynnat kommentaren med en gilla-markering, och det var framför allt för att jag verkligen kände för den stackars contentansvarige som hade det på sin arbetstallrik att sitta och icke-svara med låtsasemojispråk på alla kritiska kommentarer. Det låter ju ofta så härligt framtidsosande när någon berättar att de är content creative director på det företaget eller social media chief executive på den banken – men det är alltid det där jag ser framför mig: att man tvingas sitta och försöka kommentera på kritiska kommentarer på ett sätt som anses vara on brand för ett brand som säkert knappt fanns för någon månad sedan och kanske inte finns om en månad igen.

Men sällan har jag känt mer för en marknadsföringskopplad människa än jag nu gör för den marknadschef som haft till uttrycklig uppgift att »ta ett grepp om« ett köksföretags »marknadsaktiviteter«, och som ett par månader senare återfinns på den här tre-sekunders-videon i Hagströmsgruppens flöde:

Och på sistone tycker jag att jag sett många memes på det här temat, om att man ännu inte hunnit ta in vad som skedde under pandemins genombrottsår 2020 och redan börjar 2022 närma sig runt krönet:

Me still processing 2020 2022 in four months meme - AhSeeit

De är mycket ackurata, allihopa. Vi var nog många som hoppades på ett klart bättre 2021 när vi skålade ut 2020, men det verkar som om Dogge Doggelito – som utöver sin tjänst som marknadschef och eventuell Ola Rapace-kontakt på Hagströmsgruppen verkar extraknäcka också åt en mängd andra företag – anade något om det kommande året skulle fortsätta i ett pandemiskt töcken. För den här reklamen för ett girlang- och ballongföretag i Tumba (som av någon outgrundlig anledning är vidarebefordrad ut i etern via Hagströmsgruppens Facebook-konto) osar inte av entusiastisk framåtrotation:

Jag lovar att om pandemin kopplar ett nytt järngrepp och kväver mina möjligheter att aktivera mig under hösten så kommer jag att skåla in 2022 med exakt den typ av tillgjort låtsasglada »BLAUH! HEHEY!«-tillmäle som annars bara syns i Facebook-reklamfilmer för tillverkare av uppblåsbara champagneflaskor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *