Fredagsveven: Att få se sin cykel tillintetgöras i en hydraulisk press

Triggervarning: Följande upplaga av Fredagsveven har inte den kännetecknande gråtskrattsgubbsdrivna styckeindelningen.

Jag tycker jag gjort mig tämligen stora åthävor för den svenska coronastrategins skull under denna pandemis andra våg. Jag har suttit hemma. Jag har inte träffat särskilt många vänner. Jag har inte varit på lokal. Jag har väldigt många gånger muttrat buttert när jag gått förbi fullsmockade barer i Vasastan eller på Söder när jag beslutsamt vandrat hem till ännu en kväll av Tegnelltroget hemmasittande på sofflocket.

Men det allra mest självuppoffrande jag gjorde under denna vinter och utdragna vår att jag cyklade överallt, hela tiden. Jag brukar vanligtvis ställa undan cykeln när novemberrusket kommer och när inga handskar eller huvudbonader i världen kan kompensera för den nollgradiga väta som letar sig in i alla skrymslen och vrår; det typ av snöblandade regn som bara den topp-till-tå-klädde spandexmannen kan klara av med bibehållen, inte värdighet, men värme och sinnesro.

Nu cyklade jag genom november, genom december, ja till och med genom de delar av januari som inte var täckta i ett krispigt snö- och istäcke.

Och jag tänkte på två saker när jag – en man som fortfarande tassar runt sina bästa år som katt runt het gröt – blev omcyklad uppför backar av gamla tanter eller trivselviktade gamla farbröder, samtidigt som det nollgradiga novemberregnet daskade en i ansiktet och de första domningarna började kännas i nävarna innanför det tunna Thinsulate-skalet. Jag tänkte dels på att det här gör jag bara för Anders Tegnells skull. Jag borde sitta i en tunnelbanevagn och läsa en god bok nu, istället för att bli nesligt omsusad av en gammal gubbe i grådaskigt novemberväder. Men jag befinner mig här i cykelbanan, inte sällan nynnandes på Alkberg-textraden »Idioter, men vi bor här / halkar mellan hem och affär«, för att försöka blidka Anders Tegnell och hans diffusa riktlinjer.

Men så tänkte jag också, för att försöka glädja mig själv i denna utsatta position, på att det åtminstone äntligen börjar hända saker på marknaden för farkoster. Vi lever ju i en farkostmässig framtidsbesvikelse, sett till att det fortfarande inte finns ens en tillstymmelse några flygande bilar (även om några av världens rikaste män börjat intressera sig väldigt mycket för att susa iväg till andra planeter, på ett sätt som hade gjort mig lite misstänksam ifall jag inte trott så helhjärtat på att marknaden själv kommer lösa klimatkrisen). Teknologin går äntligen framåt, för ibland var det bevisligen så att de fryntliga tanterna eller de späda gamla gubbarnas cyklar – som ledigt och ljudlöst susade förbi mig i alla dessa snöblandat regnpiskande uppförsbackar – inte verkade ha en synlig elmotor.

Jag har därför slutit mig till att den tekniska utvecklingen nu gjort elmotorer till cyklar så smala och tunna att de ibland är omöjliga att uppfatta för det ovana mänskliga ögat. Jag tänker på den scen i Seinfeld där Kramer berättar om fördelarna med sin nya charkuterimaskin, som med hjälp av ny teknik hyvlar alldeles osannolikt tunna skivor: ibland så tunna att han inte ens kan se dem.

Nu är vi bevisligen där med elcykelmotorerna till cyklarna.

Jag har genom hela denna långa cykelvinter bara kunnat anta att det suttit en liten elcykelmotor gömd på alla de cyklar som passerat mig.

Det är så jag klarat mig genom vintern: tanken på allt gott jag gör för den svenska coronastrategin och tanken på den tekniska ingenjörskonstens landvinningar. Tegnell och tekniken, tekniken och Tegnell.

Sedan kom till slut våren och värmen och närvaron i känselspröten under Thinsulate-vantarna slutade fluktuera fram och tillbaka. Det blev härligt att cykla igen. Jag har cyklat till skolan på Kungsholmen med ett fånigt leende över näbben, bytt ut den buttra Alkberg-slingan mot en helig triad av tre olika typer av visslingar. Jag har alltid varit en svag visslare. Trots att jag, på grund av mina multipla och svårt sammanfogade talfel, växte upp bland logopeder (som Mowgli hos djuren) så var det först i vuxen ålder som jag började behärska visslandet, vilket gjort att jag fortfarande försöker träna och utveckla mitt taffligt mun-koreograferade utblåsande.

När jag cyklar har jag således tre visslingar som går runt runt runt, som om min cykel haft en sådan gammaldags CD-växlare på instrumentbrädan. Det är dels den socialistiska kampsången »Bella ciao«, som är en mycket trevlig melodi att trudelutta på, inte minst när man cyklar igenom Östermalms alla chablis-läppjande uteserveringssittare. Men eftersom jag till hösten kommer att arbeta som en nyanserad samhällskunskapslärare, som ger eleverna alla perspektiv på den samhälleliga tillvaron, så varvar jag denna rödfärgade kampsång med en av de mer liberalt sinnade låtar jag kan: introt till Lilla Sportspegeln, som förkunnar att »Du kan alltid bli nummer ett / bara börja sätt i gåååång«. Och för att sammanfatta vad det är att vara människa med en tredje låt i den mentala CD-växlaren så har mina visseltränande läppar valt den högst opolitiska hymnen till Looney Tunes, den som går ungefär ba-rappappapapadaa, ba-rappappapadadam i en snabb och loopande rytm; en låt som alltid får mig att tänka på nannyn i Curb Your Enthusiasm, hon som fått grav Looney Tunes-PTSD efter att ha arbetat i femton år på Disney World till tonerna av den slingan på rundgång i huvudet.

Dessa är de tre musikaliska ben vårt samhälle står på: tanken på den solidariska socialismen, den liberala tanken om att vara sin egen lyckas Lilla Sportspegeln-smed – och så den typ av icke-tanke som finns i en snabb och loopande Looney Tunes-slinga.

Hur som helst: det har varit ett lättare cyklande under våren och försommaren. Jag har åter hittat tillbaka till det lösa och lediga trampandet på min gamla Crescent, som inte sällan får lite fart i en nerförsbacke och sedan bara rullar genom staden utan pedaltramp.

Döm därför av min otrolig besvikelse när denna min gamla Crescent totalförstördes härom veckan.

Jag har väldigt dålig koll på vad som pågår på Youtube, då min inblick inte sträcker sig mycket längre än den jag fick härom helgen när jag tillbringade en helg tillsammans med min flickväns nioåriga bror. Bland nioåringarna verkar det fortsatt mest populärt med I Just Want To Be Cool-videor (en av de tre deltagarna i humorgruppen hette Joel, vilket var lite udda, tyckte nioåringen, som föreslog att man kunde »tänka att det är som Noel fast med ett J«), men jag tror att det även bland dessa ynglingar blivit populärt att titta på den typ av videor som mest är tänkt att bjuda på ögonmässig avkoppling; bland annat de videor som visar hur en hydraulisk press får löpa amok genom diverse prylar av olika material.

Jag har själv inte fastnat för dessa typer av videor, men härom veckan fick jag själv se hur min cykel agerade huvudroll i en ofrivillig inspelning av just en sådan video, där en hydraulisk press i form av en lastbil långsamt men taktfast och beslutsamt backade sönder min cykel mot en stolpe.

Vi såg det ske genom rutan, rusade genast ut på gatan – bara för att se min kära gamla trofasta Crescent gå ungefär samma öde till mötes som detta glatt leende och inte ont anande leksakståg:

Den var häpnadsväckande att från nära håll få uppleva den hydrauliska presskraft som tydligen uppstår när en väldig lastbil från en större kyl- och frysfirma backar igenom ett par cyklar (även min flickväns cykel stod lutad åt andra hållet) och över en skylt. Det var hjärtskärande att se den stora lastbilens bakända knyckla ihop bakdelen av min gamla Crescent-trotjänare till oigenkännelighet, som vore cykelns materia plötsligt upphettad till det gradantal då man kan blåsa glas eller bända metaller.

Vi skrek, tjoade och vinkade, men lastbilschauffören verkade inte ens ha märkt att han var i färd med att idka Youtube-sensation. Han bara stod kvar där, med bakdelen fortsatt pressad mot de nu skeva cyklarna och den stackars böjda stolpen. Till sist kom han ut.

Han bad om ursäkt, men verkade inte särskilt skakad över incidenten. Det är sådant som händer på vägarna, förklarade han. Det stora kyl- och frysföretag han jobbade åt hade en försäkring. Allt var i sin ordning. Ni kommer att få nya cyklar, förklarade han. Stockholms Stad kommer att få en ny skylt. Alla kommer att kunna gå vidare med sina liv.

Vi utbytte uppgifter, jag fotade demoleringen, registreringsnumret och själva incidenten. Allt skulle ordna sig. Jag skulle inte få tillbaka just min cykel, på samma sätt som den som lånat ut sitt leksakståg till en Youtube-contentskapare inte får tillbaka sitt sönderpressade tåg, men jag skulle få en motsvarande gammal Crescent. Även min flickväns cykel, som blivit likaledes demolerad framtill, skulle ersättas av en likvärdig.

Även när jag ringde till företagets avdelning för fordonsskador verkade allt vara i sin ordning. Det verkade, på det lugna och tillmötesgående sättet, som att det väldiga kyl- och fryskoncernen var vana vid dylika incidenter och att Kramer hade rätt när han konstaterade att sådana jätteföretag bara genomför skattelättande write-offs så fort de blir ersättningsskyldiga i ett försäkringsärende.

Det verkade bara vara att slanta upp. Det man förlorar på cykelgungorna har man igen på de kylda och frysta fraktkarusellerna. Jag och den ansvariga på skadeavdelningen kom överens om vad en ny cykel kostar i den stockholmska pandemisommaren och så lät allt frid och fröjd. Vi skulle gå och köpa varsin ny cykel, skicka kvittot och få en slant i retur.

Men så kom mejlet. Mejlet som förkunnade att det inte längre var så enkelt att lösa min och min flickväns ersättningar, eftersom de kommit på att även Stockholms Stad – som fått sin fina stolpe överkörd – skulle ha en del av den ersättningsmässiga kakan. Detta var då inte längre något som den skadeansvarige på lastbilsföretaget kunde lösa genom att trycka på några snabba write off-knappar. Nej, nu skulle hela ärendet över till ett försäkringsbolag som jag aldrig hört talas om; ett av alla dessa försäkringsbolag som poppat upp som svampar ur bördigt nyliberal jord, rikligt vattnade med löst grundade idéer om »valfrihet«.

Jag ska inte namnge det aktuella försäkringsbolaget (det finns säkerligen många små försäkringskrämare som förtjänar en skopa av samma ovett), men det här kändes från första början som den typen av försäkringsbolag som skulle kunna ha som affärsidé att »vi bjuder på popcorn medan du väntar på en försäkringshandläggare«. Absolut ingenting fungerade i deras robotröststyrda telefonkö, där de hänvisade till en ring-upp-när-det-är-din-tur-funktion som tyvärr, när man väl valt den och knappat in sina uppgifter, visade sig vara ur funktion. Jag vet inte hur många gånger jag försökte nå fram genom denna futuristiska mardröm av dålig röst-AI innan jag till slut fick berätta samma historia som jag berättat för kyl- och frysföretagets skadeavdelning.

Men döm av min irritation när jag till slut fick mig ett mejl där försäkringsbolaget uppskattat värdet på de två gamla cyklarna till ungefär en fjärdedel av det jag varit överens med företaget om. Det var en summa för vilken man knappt skulle kunna köpa en begagnad gammal cykel nere i en ljusskygg hamn av någon som via Blocket uppgett namnet Tjuv Tjuvsson och som bara tar kryptovalutor.

Och jag ligger just nu i fejd med detta försäkringsbolag om att få en skälig ersättning för de två massakrerade cyklarna. Mitt senaste drag var att jag just gick och köpte mig en 40 år gammal Crescent-cykel på ett garanterat tjuvfritt etablissemang för lite drygt fyra tusen kronor. Nu ska jag bara skicka in de olika kvittona och kräva igen pengarna för vad som varit ett personligt nollsummespel ekonomiskt – men ett mentalt förlustparti där det lär dröja innan jag kommer över den mentala bilden av en kär ägodel som hydrauliskt pressas till döds av en skevt backande lastbil.

Om det okända försäkringsbolaget finns kvar än, det vill säga.

Känslan är att de kan gå samma öde till mötes som det flygplansbolag i serien 30 Rock som hade som affärsidé att servera just popcorn på flygplanet, men som klappade ihop verksamheten så fort en storm ställde in ett par flighter och verksamheten därmed fick sin första lilla motgång.

Kanske blir det till slut inga pengar för några cyklar, utan till slut bara en förlåt-strut med popcorn från detta nya och pigga försäkringsbolag. Just no more försäkringspengar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *