Årslistan 2020:

Mycket är sagt om det här pandemiska pissåret, men väldigt mycket har fortfarande blivit osagt och inte minst outrett.

Varför unnade sig Börje Salming inget påslakan? Hur påverkade cancel-kulturen de svenska jordnötspriserna? Och vilken självbiografi hade den mest pärmkompatibla innehållsförteckningen?

Pirkt.se summerar det oviktigaste från året som gått.

2020 års…

… bortglömda faktum:

Att man faktiskt gick in i det här året med råg i ryggen, schwung i steget och – för att använda ett överanvänt ord som bara egentligen borde användas av en lokal basketreporter när Håkan Larsson satt en viktig tvåpoängare för sitt Plannja – momentum. Det här var ju faktiskt känslan i januari, när Bernie Sanders kampanj verkade gå fram som en socialdemokratisk slåttermaskin i USA. Det här var exakt min känsla vid skrivbordet:

Visst borde ens filterbubbliska förväntningar fått sig en liten törn av att Jeremy Corbins återförstatligande politik fått ett brittiskt blanknej i trynet i december 2019, men icke: i inledningen av 2020 var jag helt övertygad om att kandidaten som gick till val på att erbjuda sjukvård till alla skulle ha en god chans att vinna ett val mitt under en rådande pandemi.

Jag hade förstås fel. Centristerna mobiliserade och då är de starka.

… allsvenska tyckare:

Visst: Per Bohman har gjort ett nytt starkt år och Simon Banks penna är fortsatt oöverträffad i svensk sportjournalistik.

Men 2020 var inget vanligt allsvenskt fotbollsår.

2020 var året då ingen slog an en samhällelig nerv som en 51-årig kvinnlig partiledare:

Nyamko Sabuni krävde den 19 maj att regeringen skulle ta beslutet att dra igång fotbollsallsvenskan för herrar, eftersom Folkhälsomyndigheten drog ut på sina besked kring ifall det skulle bli något allsvenskt spel.

Det är lätt att vara kritisk till detta tilltag, men antagligen har pressekreteraren gjort samma iakttagelse som jag gjort under flera år: att det finns en väldigt stor grupp svenska mediemän och allsvenska supporterprofiler som årligen lägger upp ett »kan inte allsvenskan starta igen???«-inlägg i sociala medier dagen efter säsongen tagit slut i tidiga november, eller ännu hellre: ett »nu spelar Liverpool mot Chelsea på teven, men jag byter det mot att se Falkenberg-Örebro i regn alla dagar i veckan« mitt i midvintern.

Om man räknar in alla dessa figurer och alla de som klickar på gillaknappen på deras inlägg så förstår jag att en folkpartistisk partiledare kan se stora möjligheter i att växa snabbt från den låga folkölsnivån ifall man går ut som dra-igång-allsvenskan-företrädare.

… slappaste reklaminsats:

Att gamla idrottsstjärnor gör reklam för olika produkter på ålderns höst är inget nytt. Om jag fått en krona för varje gång jag sett Stig Strand i VitaePro-sammanhang i en tv-ruta så hade jag blivit ungefär lika mycket av en miljonär som Strand säkerligen själv blivit på att nasa placebopiller till åldrade människor med diffusa diversekrämpor.

Men man får ge den gamle slalomhjälten att han åtminstone vet vad det är han saluför. Pillren och dess påstådda mirakelverkan står i centrum.

Det är mer än det går att säga om Börje Samlings reklam för det tyngdförsedda Cura-täcket. Vi tar oss en titt:

Kanske har Stig Strands synnerligen frekventa pillernasande fått alla åldrade svenska idrottsikoner att helt sonika anta att det gäller anti-åldrings-piller, när de ringts ut på ett reklamjobb av sin agent. För nog är det så att Börje Salming lägger otroligt mycket mer kraft på att visa sig vid god kast-arms-vigör vid fiskescenerna än han gör vid själva produktplaceringen. Det framstår helt klart som att Börje först lagt allt sitt krut på att se härligt aktiv ut, som om han antagit att det var ett mirakelpiller för muskler och leder som han skulle låna ut sin gamla läderhandske till nuna åt. När någon stackars producent sedan sagt åt honom att det var dags att krypa ner under själva tyngdtäcket så verkar Börje tyckt att han gjort skäl för reklammödan redan – och vägrar vänta på att någon assistent ska förse täcket med ett påslakan. Det finns det inte tid för. Scenen där Börje är tänkt att vakna ur en realistiskt god sömn förtas därför lite av att han varken unnat sig påslakan eller örngott i vad som är tänkt att föreställa hans egen säng, där han trynar så gott under tyngden av det tunga tyngdtäcket:

Det ihopknycklade tryne man ser i bakgrunden (under den fem-sekunds-sekvens han verkar ha gått med på) är helt tydligt ett 69-årigt anlete som bittert muttrar något om att Stig Strand, den åldrade idrottshjältarnas nasarnestor, aldrig hade tvingats gå med på ett nerkryp under täcke.

… kändis-gigifiering:

På tal om just Börje Salming så snubblade jag under året in på hemsidan Memmo.me och när man väl trillat ner i det www-hålet var det i sanning svårt att kravla sig upp. Där fanns alltså bland annat Börje, som till tonerna av 400 svenska riksdaler gladeligen expresslevererade en videohälsning till vem som helst från vem som helst:

Ingen specifik skugga ska dock falla över Börje allena, för nästan alla svenskar som någonsin skymtat förbi i en offentlig bildruta finns representerade på Memmo.me. Vissa för att samla in pengar till någon behjärtansvärd organisation, det ska sägas – men väldigt många bara för att det är ett smidigt sätt att utöka kassan genom en halvminutsinsats hemifrån soffkanten. Det tog mig säkert en timme innan jag kunde slita mig från det beckmörker som rådde på plattformen, där mediala halvfigurer bjöd ut sig för en femtiolapp i sina selfiekameror.

Även kändisarna har alltså dragits in i faktumet att detta varit ännu ett gigekonomins år, vilket klargjordes i denna väl sammanfattade tweet:

2020 har erbjudit rekordmånga tillfällen för gigjättarnas cykelbud att avancera till helt nya, mycket mer trygga och mer välbetalda tjänster på arbetsmarknaden. I mången dörrspringor har en nyanländ daglönare bara tänkt att hen skulle skynda sig upp till en port och sticka in en ljummen påse pommes genom dörrspringan, men istället plötsligt – via den osynliga hand som styr över vår meritokrati, eller för att den mysbyxklädde höjdaren innanför dörrspringan varit nöjd med potatisens salthalt – blivit erbjuden att bli mellanchef på ett hedgefondmäkleri.

– Du, har hedgefondmäklarna sagt när de stuckit näbben ner i den flottiga påsen, det verkar saknas en dippsås här?

Och precis när de ska till att ge på den stackars daglönaren en verbal avhyvling så har de lyft på en påse med mozarellastickor och så har dippsåsen legat där.

– Du, den låg här! Det var bra jobbat! Du skulle inte vilja jobba som managerial consultant på mitt börsnoterade företag?

Mekanismerna funkar så pass bra att Stockholms stad i slutet av året inledde ett samarbete med Foodora, dit arbetslösa i framtiden kan slussas för att hängas på en ryggsäck och placeras i vänthallen på T-Centralen, för att tävla om enstaka påhugg under en arbetsdag (eller arbetsdag är ett så tråkigt och gammaldags uttryck; arbetsdygn är mycket mer modernt).

… förlängda lista:

I 2018 års sammanfattande lista lyfte denna portal fram en insändare från en präst där han skrev om en urspårad sexualitet i samhället och där han, för att illustrera sin poäng, försökte lista alla olika typer av sex som slagit igenom i samhället:

När han lyft både genomsexet och gräddsexet, ja, till och med såväl över- som undersexet, så tänkte jag (med min ringa sexuella erfarenhet) att prästen tog sig vissa friheter då han slängde med den gamla sanningen om att listan skulle kunna göras ännu längre. Jag ifrågasatte faktumet att just den lista som innefattar gräddsex och leksakssex faktiskt kunde göras så väldigt mycket längre. Men tji fick jag under det här pissåret:

2020 var förstås inte det fluffigt vispade gräddsexets eller det njutbara supersexets år, utan istället året för för det nya och farliga kemsexet.

Och den här portalen, som saknar sex- och samlevnadsspalt av redaktionella kompetensskäl, får be om ursäkt till den arga prästen i Dalarna som bevisligen kunde ha förlängt sin lista.

… mest oroväckande Yepstr-trend:

Ingenting under året 2020 har gjort mig så orolig som den nya vetskapen om att några forskare luskat fram en genmanipulerande sax, kapabel att klippa och klistra ihop alldeles urspårade människohybrider — och att de valt att döpa den till Crispr.

Det låter som att vi alldeles strax kommer kunna appbeställa hem en DDR-dopad människotjur för att Yepstr-sköta hushållssysslorna så att man får ihop sitt vardagspussel. Och om man driver denna framavlade halvmänniska för hårt, så att den kolar under arbetsbelastningen, så är det bara att TippTappa bort kadavret till skroten. Man behöver inte ens göra så som man sedan 2020 gör med sina helmänskliga anhöriga:

Att man varsamt Lavendlar bort dem och får ihop dödspusslet.

… sämsta journalistiska gestaltning:

Under 2020 gav SVT en man vid namn Peder Brendmo fria händer att gestalta hur han upplevt sin avsaknad av hår. Han diktade i tv-serien Den kala sanningen ihop en föga trovärdig historia om hur han trodde att hans liv skulle bli komplett med en fullfjädrad kalufs på hjässan. För att försöka illustrera varför han var så olycklig kring att tillhöra de skalligas skara så tog han till den allra mest befängda samling pixlar man kan samla ihop vad gäller att visa på vilka människor i samhället som saknar hår:

Om man framställer hela gruppen av tunnhåriga män genom att låta två bröder Rongedal flankera den gamla Gladiator-köttklumpen Hero (vilket tillsammans bildar en scen som tagen ur en dystopi där en Crispr-modifiering av ett gäng nakenkatter gått hiskeligt snett) så är det förstås lättare att försöka rättfärdiga att man vill satsa på kinesiska skalpkrämer och turkiska laserbehandlingar av hjässan.

Som lök på den identitetspolitiska torsken skulle Brendmo sedan försöka ge alla skalpmässigt undervegeterade individer stöd och råd genom att blanda in den här figuren i handlingarna…

… i exakt samma veva som polisens insats mot sexköpare satte dit sin allra mest kända brottslig, som fick se hela sitt pastasåsimperium falla.

… bortglömda cancel-rea:

På tal om Paolo Roberto så kunde väl ingen missa hur pastasåserna och de frysta canneloni-färdigrätterna från den cancellerade sexköparens italienska märke reades ut i matbutikerna under 2020.

Men under sensommaren briserade också en annan stor kändisskandal, om än av mindre modell, som inte nådde de stora dags- eller kvällstidningarna. De som följde sociala medier i augusti månad kunde dock knappt undgå det, men allra bäst koll fick man förstås som alltid ifall man (som jag) följde realisationsmönstren på överskottshandeln Matsmart.se:

Fem påsar jordnötter för bara 25 kronor. Det spelar ingen roll om nöttillverkaren är tysk och ifall det faktiskt saknas en bokstav i företagsnamnet; den som slaviskt följer valuta- och nötkurserna på MatSmart.se förstår direkt att här ligger en hund begraven.

… bästa gifar:

Den här kombinerade raise-the-roofarn, hämtad från SVT-serien Gift vid första ögonkastet (där jag alltså inte var med, även om mycket tydde på det), tyckte jag var värd ett mer viralt öde:

Perfekt för när någon kompis berättar att hen fått en kram i slutet på, säg, fjärde dejten, eftersom sexologen Kalle gjorde dessa överdrivna glädjeyttringar när ett par berättade att de ibland rörde ömt vid varandra.

Även denna rörliga gråtskrattare, från ett SVT-program där semi-åldringar som Claes Malmberg försökte lära sig använda internet, tycker jag inte skulle ha gjort bort sig i ett chattverktyg:

… starkaste morph:

Jag har en god vän som ogärna skyltar med sitt namn i diverse sammanhang, men som gärna står och gömmer sig i faggorna och bidrar som spök-kreatör. Det kan gälla allt från spök-kokade saffranskolor till ett mini-julfirande med släkten till spök-tillverkat content till vänners blogginlägg. Tidigare i år spök-bidrog han till den här spaningen:

Att den socialdemokratiska civilministern Lena Micko är mycket lik skådespelaren Owen Wilson. Och när han placerade de båda i ett gammalt hederligt morph-verktyg, som väver samman de två nunorna, så var det nästan kusligt hur i princip bara…

… glasögonen försvann på civilministern.

… mest nedslående gåva:

Jag skrev inte ett enda inlägg på nära nog två månader i somras. Det får nog sägas vara den här portalens längsta uppehåll i modern tid. Varför?

En delförklaring är att jag under sommaren tog del av Sundsvalls Tidnings-nyheten att Stefan Tärnhuvud skulle lägga spikskorna på hyllan. Sundsvallssprintern har varit Medelpads snabbaste man så länge jag kan minnas, han har tagit dubbla SM-guld på hundra slätt, nått semifinal såväl inomhus- som utomhus-EM och år efter år utmanat hitflugna amerikaner på den lokala kraftmätningen Sundsvall Wind Sprint.

I nästan ett och ett halv decennium har den idag 35-årige Tärnhuvud gnetat sig fram på det envetna sätt som man nästan bara kan finna hos svenska kortdistanslöpare. Det är en speciell typ av envetenhet som får någon att härda sig igenom vinter efter vinter i medelpadska kulvertar och som tålmodigt står ut med lokalpolitikens hårdnackade vägran att rusta upp friidrottsfaciliteterna på Baldershov, och allt detta för att någon gång per sommar ges chansen att nagga någon hundradel på sitt personliga rekord på 10,35. Stefan Tärnhuvud har länge varit ett föredöme för oss medelpadingar som gnetar på, år efter år, och som inser att vi aldrig någonsin kommer att bli bäst, men ändå kämpar för att bli lite, lite bättre.

Jag läste därför artikeln om hans slutgiltiga beslut att ge upp karriären med stort intresse och noterade nöjt hur han uppvaktats med såväl helsida i ST, blombukett och ett inramat personporträtt:

Men sedan stannade jag upp och tryckte trynet lite närmre den konstnärliga gåvan, som jag först upplevde som genuin och personlig:

Och så tog jag en titt till på den Stefan Tärnhuvud som jag lärt känna:

Och det visar sig helt klart att Stefan Tärnhuvud, som själv besitter slanka och i vissa vinklar rent näsvisa drag, inte alls har fått någon personligt målad tavla när han valt att avsluta sin långa och trogna tjänst för svensk och medelpadsk friidrott. Nej, han har blott beärats med sitt namn på nummerlappen till en generisk Robert Kronberg-prototyp.

Vad är det ens för mening att gneta på som medelpading, om inte ens Stefan Tärnhuvud kan ha gjort sig förtjänt av att få sin nuna korrekt avmålad? Allt som kan tänkas vänta en, även efter den allra längsta och trognaste av tjänster, är att få sitt namn ditslafsat på någon uttjänt gammal konstverks-mall som ansvarigt förbund haft liggande.

… missade möjlighet:

1986 mördades Olof Palme på öppen gata. 1987 lanserades dataprogrammet PowerPoint för allmänheten.

I 34 år har Palmegruppen fått arbeta och i 33 av dessa har man alltså haft tillgång till det ledande presentationsprogrammet på marknaden. Men när deras slutsats så slutligen skulle förmedlas så var det inte bara själva uthängningen av den avlidne Scandia-mannen man kunde opponera sig emot, utan också hur Sveriges genom tiderna mest bevakade PowerPoint-presentation lades upp. Att de inte smyckat den med bilder eller annat krimskrams må vara förståeligt, men för en lärare (som bygger mycket av sin pedagogik kring att ord ska sväva och dansa in i bild) var det oförlåtligt att de inte ens unnat sig de två klicken som behövts för att addera lite animerad spänning till presentationen:

… pärm-kompatibla innehålls-förteckning:

Den var mycket som gick att reagera på vad gäller den tidigare ÖFK-bossen Daniel Kindbergs självbiografi, döpt till Mitt liv: inget försvarstal. Det var en bok som skyndades fram på snabbskriven Marcus Birro-prosa av en anledning som absolut inte var att det behövdes ett försvarstal under pågående rättsprocess, utan kanske att akademiledamöterna skulle hinna läsa innan de bestämt sig för Louise Glück.

Man hade förstås kunnat stanna en stund vid omslaget…

Kindberg Daniel - Mitt Liv - Inget Försvarstal - (Inbunden) - böcker -  Ginza.se

… men det starkaste för mig (som snabbt ögnade igenom boken i jakt på eventuella omnämnanden av en klyktattare till hemåtnickare) var snarare innehållsförteckningen, som till väldigt stora delar liknade den man brukar finna i försättsbladet till riktigt privata pärmar med olika viktiga papper man sparat på sig genom åren:

Kapitlet med Kindbergs egen berättelse om vad som hänt sedan polisen slog till mot kontoret är det som alla suttit och suktat efter; den som får läsarna att lätta på lädret och köpa boken. Att då välja att döpa det kapitel till ett enkelt »2018-2020«, som om det bakom pärmfliken dolde sig en oorganiserad plastficka där man pulat in gamla kvitton och någon instruktionsmanual till den där nya digitalkameran man köpt, är det enda som jag hittills funnit älskvärt i hela den här ÖFK-härvan.

Sedan kommer 22 sidor markerat »Privat«, dit man antagligen inte bör bläddra om man har någon respekt för privatlivets helgd.

… satirkropp:

Under 2020 fortsatte jakten på superkroppen för väldigt många. Eller: superkroppen och superkroppen. Snarare den kropp som man får efter att ha förvägrat sig själv mat och brutit ner den under 16 helvetesveckor, vilket den här mannen uppmuntrar till:

Tony Andersson är upphovsmannen bakom succémetoden 16 Weeks Of Hell. Och vem vill inte svälta sig för att tillskansa sig den här oemotståndliga lystern hos en hålögd man som ser ut att vara ungefär ett uteblivet mellanmål ifrån att falla ihop i en hög av märkligt dimensionerad muskelmassa:

Många är de gamla manliga idrottshjältar som i genomgått Tonys 16 veckor av chockartad omställning av diet och träning och som sedan ställt sig framför en kvällstidningskamera i optimal belysning. I vissa fall har det faktiskt känts som att själva belysningen varit en stor del av skillnaden, som när Challe Berglund bara ser ut att ha slutat med att aktivt puta ut magen och samtidigt börjat se marginellt mer glad ut:

Men i andra fall får man ge deltagaren att man faktiskt ser närmast bisarra effekter av 16-veckors-helvetet, eftersom en så senigt definierad muskulatur ser lite märklig ut på en så gammal kropp. Som den gamle hockeyprofilen Anders »Masken« Carlssons förvandling:

Och i just »Maskens« fall kanske man borde lyfta på hatten, men jag väljer istället att lyfta fram de otroliga likheterna mellan den gamla Leksands-profilens glada poserande med sin nya och plågsamt framtvingade kropp och den här The Onion-satir-artikeln:

Det är samma typ av satiriskt dumma förvåning.

… likhet:

Det här var lite för likt mig på Stormzy-konserten i vintras:

… Pirkt.se-inlägg:

Det var mer än vanligt tunnsått med kvalitativa inlägg på den här portalen i år. Men ett som jag verkligen lade ner min själ och mitt hjärta i var det som handlade om vilka företag i Stockholms innerstad som, att döma av deras namn, rimligtvis borde klappa igen först av alla när Corona-krisen lamslog ekonomin. Jag gick under veckor, kanske till och med månader, runt och letade efter svengelska bluffnamn som osade av luddiga Mossack Fonseca-upplägg och skum skalbolagsverksamhet.

Och jag tyckte mig hitta en fin samling till slut, där jag ställde de obekväma frågorna som ingen ekonomijournalist vågat ställa, kring vad som försiggår bakom StruSofts fasadskylt eller vad som sker bakom dörren till Flexenclosure.

Det andra inlägget jag kan tycka hade något var det här, som samlade rörliga bilder på när fotbollsagenten Patrick Mörk gjorde ett väldigt slappt jobb vad gäller att försöka tona ner sin koloniala hästhandlaruppsyn i SVT-dokumentären där han gjorde affärer nere i Elfenbenskusten:

Och för den som blir sugen på fler slappa spaningar utspädda på alldeles för många tecken så kommer Pirkt.se finnas kvar även under 2021.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *