Det är inte Henrik Åhnstrands fel att han här blev det ofrivilliga ansiktet utåt för den hängande armbågen: den hängande high-five-nävens pandemiska kusin.
Det brukar inte ingå i GIF-tränarskapet att hantera en studiosituation. Det kommer med tiden, med studiovanan.
Det andra? Det vete fan. Men åtminstone ett lokalt vete fan.
Jag tror att en av de primära anledningarna till att den här portalens nischade GIF Sundsvall-filial har vuxit sig så stor genom åren (och då stor räknat i antal hyllmeter av skriven text: vi har en Palme-utredning i arkivet) är faktumet att GIF Sundsvall inte analyseras av någon annan.
Nästan ingen annan. Nästan aldrig någonsin.
Det gör att fältet ligger öppet för vem som helst – bevisligen vem som helst: oavsett avsaknad av formuleringsförmåga eller analytiskt öga – att ta chansen att försöka komplettera Mittmedias »koncernbra« rapportering.
På försättsbladet till mitt examensarbete på lärarlinjen – ja, jag är klar nu: till hösten snörar jag av allt att döma på mig en ryggsäck fylld av whiteboardpennor och räknestickor och sätter mig på centralen och väntar på pling från lärar-gig-appen Humbly – så skrev jag dit följande citat:
»… ibland öppnar historien, som av en slump, en unik springa in i framtiden.
Ja?
Då får man tränga sig in genom den.«
Det är från PO Enquists Livläkarens besök och jag tänkte att jag kunde unna mig en liten högtravande lökighet nu när en av mina absoluta favoritförfattare precis gått bort och nu när jag – när min Chile-resa ställdes in – passade på att skriva om den hastigt uppkomna distansundervisningsluckan på gymnasiet.
Nu var det precis tvärtom, för mig och den här portalen: som om någon från framtiden – fylld av nya streamingtjänster och spelbolagsmiljoner – täppt igen en lucka som varit vidöppen i omkring ett decennium.
För efter att ha varit väldigt kritisk till DPlays inledande två sändningar från superettan (i den första tydde allt på att kommentatorn satt i en skrubb i Stockholm, i den andra fungerade inte tv-appen) så dök den plötsligt upp, som en hägring efter ett fotbollsliv i medelpadsk ökenvandring: studion.
Det var flera tv-människor på plats samtidigt för att bevaka fotboll i Sundsvall! En expertkommentator! En programledare! Stefan Ishizaki!
Försnack! Halvtidssnack istället för en kamera som blickar ut över IP:s konstgräs till tonerna av Sundsvalls Energi-låten och Jetpak-jingeln! Eftersnack me utklippta situationer från matchen som analyserades!!!
Som på riktig fotboll!
Det spelade ingen roll att de analyserade kring hur viktig Juanjo Ciercoles var för Giffarnas uppspelsfas. De hade för min del lika gärna fått komma med analyser om vilken viktig roll Urban Hagblom spelar i GIF Sundsvalls kansliverksamhet eller någon annan analys som varit självklar för någon som följt Giffarna längre än en Corona-vår.
Bara att få höra ett par avlönade tv-profiler man känner igen tala om GIF Sundsvall före, under och efter en fotbollsmatch var en lisa för en ytterst tv-svältfödd GIF-själ. Jag tror knappt att jag överdriver när jag påstår att Medelpads socken sett fler skvadrar genom åren än GIF-matcher som sändande bolag utsett till studioförsedda huvudmatcher.
Jag vet faktiskt inte – med reservation för att jag varit på plats på i princip alla matcher som spelats mot Stockholmslagen – om Giffarna överhuvudtaget spelat en huvudmatch sedan jag skrev den här tweeten i juli 2015 (Malmö borta, 0–3), vilket jag kommer ihåg eftersom jag åkte på en rejäl trynstöt i och med Åke Ungers dräpande »kämpa«-autoreply:
Det var en upplevelse, det här med studio. Det var glädjande och positivt – men det var rentav förlamande för någon som brukar ha ambition med att komma med något nytt. Nu kom jag med en gif – en som inte uppstått utan den GIF-tränar-ovana interaktionen i tv-studion – men rent analytiskt fanns inget att tillägga.
Stefan Ishizaki hade ett gäng kloka tankar (Dalkurd lyckades pressa fast Giffarnas kortpassningsspel i andra, John Junior var jobbig, Dalkurd var klart närmast segern över nittio), Pär Hansson hade någon dum (som att han – även efter tio reprisbilder – inte tyckte det var straff) och Dalkurdtränaren med den otroliga landslagssjukgymnast-utstrålningen fick analysera kring hur mycket de fem tillåta bytena hjälpte till med vad gäller deras möjligheter att bibehålla intensitet och uthållighet (mycket) i presspelet mot Giffarnas bollrullande.
Så. Allt utrett.
Även om Giffarna antagligen mer än i tidigare matcher såg ut som det lag som jag tror att de vill se ut som – när de fick kombinera sig fram i första, mot ett mer passivt Dalkurd – så var det gästerna som var klart närmast segern, som såg ut att orka mer och som borde ha fått avgöra via dagens andra skottstyrning.
Henrik Åhnstrands lags insats var ungefär som den han gjorde med armbågen i studion: lyckad och stabil första, hängande och vilsen andra.
Dennis Olsson visade i alla fall den höga superettankvalitet som han bör hålla (det är sex år sedan han var den här seriens hetaste vänsterback senast: egentligen borde han vara någon helt annanstans), det känns roligt att kunna talang-alternera mellan Jesper Carströms rivighet och Albin Palmlöfs kvickhet på ena kanten och bevisligen är det nära att räcka med en enda snabbt slagen frispark för att kunna lämna en match med tre poäng, om man har Pontus Engblom ensam på topp. Det var den tilltänkte post-Juanjo mittfältsmotorn Pontus Silfver som slog den påpassliga frisparken (även om han haft lite svårt att få ut maximalt i övrigt hittills), han hade efter ett tag både Umeå-ynglingen Anton Eriksson och Umeå-gamlingen David Myrestam bakom sig och när han kroknade hoppade Ljusdals stolthet Tobias Eriksson in och ersatte.
Man känner sällan att man vet var man har Urban Hagblom. Ena stunden har han helt gått ner sig i spanska spår (då hugger han efter Juanjos trinde kompis istället för att försöka få hem Sundsvallssonen Engblom i tid), sedan dyker vi tillbaka i Norrlandslaget när ekonomin och serietillhörligheten säger det och helt plötsligt står han där med en närmast Doktor Mikael-artad solbränna i en studio och ler underfundigt kring Hallenius-rykten.
Men jag tror att om du hade bett honom sluta ögonen och dagdrömma – vid vilken given tidpunkt som helst, under hela 2000-talet – så är det något liknande den 48:e matchminuten mot Dalkurd han föreställer sig:
En 18-årig egen talang viker in och smeker en boll i kryssribban efter att en 23-åring han nyss plockat in från Hudiksvalls i tvåan beslutsamt älgat upp bollen som om han fötts in i en svensk elitfotbollsskrud.
I helgen spelade jag Korpen Cup i ett mixedlag som jag i sista stund fått hoppa in i. Redan i den första matchen hamnade jag på efterkälken, var tvungen att glidtackla efter en kvinnlig motståndare och landade på ett urbota klumpigt sätt som gjorde att det knakade i hela foten. Idag är den svullen och bollen som jag kastade mig fotstupa efter gick i mål ändå. Jag har också en alldeles otrolig träningsvärk i ljumskar och lår: om jag haft tillgång till en mätare som mätt mängd träningsvärk i musklerna per sprungen meter så tror jag världen hade fått se en ny toppnotering.
Jag hade ingen ork, ingen fart, ingen grundteknik – nej, inte ens hur man glidtacklar undan en boll – försvarsspelarens bröd och smör – kom jag ihåg från när jag spelade fotboll. Och jag trodde nog att om man startade på summan noll vad gäller kapacitet att göra ett snabbt första-metern-ryck, när man stod på sin fotbollsmässiga topp, så skulle man åtminstone inte kunna gå neråt, men jo: negativa tal existerar helt uppenbart vad gäller fotbollsmässigt ryck i steget. Jag är ett levande bevis, efter att ha lufsat runt menlös i solgasset på Kärrtorps IP i en lånad damtröja med nummer 23 på ryggen: som en The Last Dance-överentusiast med nyvunnen Michael Jordan-vurm och för smala höfter.
När jag var 23 år gammal lade jag av med fotbollen efter att ha lyckats med konststycket att göra noll minuter i två olika superettantrupper och avrundat karriären med att, i egenskap av lagkapten, Costa Concordia-lämna Selångers FK som inte bara rasade ner från division 1 utan också rakt ner i ett ekonomiskt slukhål som mynnade ut i konkurs.
Ibland, bara ibland men kanske lite oftare nu när jag är på väg att precis fylla 30, undrar jag vad som hänt om jag inte gjort det: om jag knegat på, provspelat här, halvtidsjobbat där och fortsatt viga nästan samtliga uteserverings-kompatibla helger åt att kuska land och rike runt i buss.
I lördags gjorde Timothy McNeil sitt första mål i svensk elitfotboll: vi är ganska precis lika gamla, spelade i Umeå FC samtidigt och när jag flyttade ur mitt grävlingsgryt i Umeå tog han över kontraktet. Han har varit iväg på lån till Skellefteå, öst in mål för en friskolekoncerns fotbollsfilial och gjort en lyckad division 1-vända i Karlstad: knegat på mycket bra i alla år.
Nu är han segerskytt i superettan och samma helg ramlar jag ihop i en grimaserande och ömklig svetthög på Kärrtorps IP, men ibland undrar jag ifall jag inte också till slut hade kunnat få göra en superettanminut eller två om jag haft bara en liten skvätt »grit« i den av självhjälpsboks-evolutionen utvecklade grit-tanken.
Och då – ibland, verkligen bara ibland!!! – tänker jag på hur jag i så fall hanterat den allra första insatsen: hur det känts, hur nervös jag varit, hur jag försökt spela, hur mycket jag vågat tro på mig själv.
Och jag vet inte exakt hur det hade sett ut – men den självinsikten har jag att jag vet att det inte hade sett ut som när Niklas Dahlström, 23, gjorde sin debut för GIF Sundsvall.
Vi får helt enkelt anta att ingen med Mikael Lustig-förutsättningar blir kvar i Division 2 Norra Svealand fram till 23 års ålder, så för en spelare som ifjol mötte lag som Kungsängens IF, Kvarnsvedens IK och IFK Stocksund gäller det att maximera utnyttjandet av sina fysiska och tekniska kunskaper när man kastas ut i superettavattnet. Inte flaxa och paniskt veva med alla tillgängliga lemmar i hopp om att flyta (som jag misstänker att jag kunnat göra), utan lugnt och tålmodigt bara fokusera på att göra varje aktion så tryggt och behärskat och fokuserat som möjligt; bara kallt räkna med att en enkel femmetersbredsida är lika enkel att slå i superettan som i tvåan och att det är ungefär lika svårt att sätta stopp för en galloperande norrländsk älgtjur oavsett om motståndaren får betalt i rikskuponger eller månadslön.
Jag fastnade för honom ganska tidigt i matchen – ungefär när han satte iväg och fyllde på in i straffområdet och var nära att knoppa dit ett inlägg – och sedan tyckte jag att jag studerade hans varje aktion utan att upptäcka ett enda misstag, utan varje situation löstes med ett lugn och ett mod och en tydlig förvissning om att hans fotbollsmässiga grundkunskap skulle räcka.
Och som den räckte: jag tyckte Dahlström var klart bäste GIF-spelare på banan – tydligast illustrerat av hur han låg bakom en av två (väl?) hemmachanser i den andra halvleken, då han som i en Hagblomsk feberdröm satte full fart med bollen från bakplan, genom någon lagdel, innan han vackert smekte fram Jesper Carström till ribbskottet.
Jag är en enkel man utan större drömmar (ett meningsfullt jobb, en meningsfull vardag, några nära vänner, kanske en socialistisk revolution som kullkastar det system som håller på att elda upp planeten), men om jag någonsin drömde om hur jag ville se ut under en superettandebut – och det gjorde jag nog, om jag ska vara ärlig – så var det så där som Niklas Dahlström såg ut i lördags: lugn, trygg, stabil och så pass brydd (noggrann, fokuserad, närvarande) att man lyckades se ganska obrydd ut.
Jag säger inte att vi har en ny Lustig eller ens en ny Robert Lundström eller Erik Larsson här, absolut inte, men om GIF Sundsvall ska bli långsiktigt allsvenska igen (de leder superettan nu, men har knappt varit ett uns bättre än en enda motståndare hittills) så tror jag att det snarare är just det här som kommer behövas: den kontinuerliga och effektiva omstöpningen av mellannorrländska division 2-spelare till rejäla elitfotbollsspelare.
Det kommer kanske säsongen igenom vara oklar kvalitet på det mesta: på laget, på motståndet, på serien och uppflyttningschanserna – men då kan vi åtminstone försöka glädjas åt att det är oklart men norrländskt genuint.
Bli först att kommentera