Som ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm tänker jag framöver försöka ta mig in till stan i alla lägen där det sker demonstrationer som försöker rädda svensk välfärd.
Som fackligt engagerad i skolan borde det vara självklart att solidariskt sluta upp också bakom andra som kämpar mot samma typ av motståndare, vare sig det är inom vården eller omsorgen.
Gör det du också. Börja på lördag.
Idag, torsdagen den 12 december, klubbar utbildningsnämnden i Stockholm ett beslut om rekordstora nedskärningar på skolan i Sveriges största och rikaste stad. Nämnden kommer märkligt nog att kunna göra detta utan att tvingas höra vrålet från tiotusentals demonstranter utanför fönstret och de kommer att kunna låta klubban falla utan att behöva bli grillade av en samlad skara av skjutjärnsreportrar efteråt.
Trots att många medborgare säkerligen är medvetna om situationen i svensk skola, där ingen vill jobba som lärare och de få som ändå gör det sliter ut sig i hög utsträckning. Trots att många förstår att förutsättningarna knappast blir bättre om man i det läget genomför stora besparingar. Trots att många, ja nästan alla, vill att deras barn ska få en bra skola.
Kanske är det på grund av att det inte bara är skolan som sparar i budget och går fram med slaktkniven i verksamheten. Alla sparar. Alla måste spara. Tiderna är tuffa. Lågkonjunkturen kommer. Vad ska man göra?
I november blev det rubriker när skrytbygget Nya Karolinska Solna skulle varsla 600 vårdanställda i ett läge där den svenska vården samtidigt skriker efter mer personal, men någon tiotusenhövdad hydra som argt drog fram längs gator och torg följde inte på de artiklarna. Inte ens när även Södersjukhuset och Danderyds Sjukhus varslade om att de också skulle göra stora nedskärningar drog ilskna skattebetalare ut på gatorna. Inte heller när flera vårdchefer klev fram och berättade att en redan svag patientsäkerhet helt säkert skulle försämras vallfärdade välfärdsvurmande skaror ner till torgen. Det blev rubriker i ett par dagar, kanske en och annan arg ledarartikel, men frågan om den faktiska och beslutsamma nedmonteringen av svensk skattefinansierad välfärd har varken fått människorna att bege sig ut i mobiliserade protestmassor eller fått medierna att släppa allt annat och rapportera spaltmeter om krisen.
Kanske är det för att medialt fokus på sistone varit väldigt mycket riktat åt ett annat håll. I dag, den 12 december, hålls ju nämligen också det spektakulära nyvalet i Storbritannien, där en pressad premiärminister på sistone tvingats knycka åt sig mobiltelefoner och gömma sig i frysfack.
Det är ett val som förstås oundvikligen kretsat en del kring Brexit-frågan, men de krafter som värnar en stark och jämlik välfärd har gjort precis allt de kunnat för att försöka paketera in sitt budskap i tre kraftfulla stavelser:
NHS.
Enn-Eijdsh-Ess.
NHS står för National Health Service: det skattefinansierade och jämlika brittiska sjukvårdssystemet som baserar sig på vård efter behov och inte plånboksstorlek. Storbritannien har många institutioner med anrik historia, men när det brittiska folket svarar på vilken de är allra stoltast över så hamnar NHS i den absoluta toppen. 87 procent av alla britter anser sig vara stolta över att ha ett sjukvårdssystem som solidariskt nog är till för alla som blir sjuka eller skadade, vilket är långt många fler än de som anser sig vara stolta över exempelvis kungafamiljen, BBC eller prestigeuniversiteten Oxford och Cambridge.
Nu är NHS kraftigt underfinansierat och det brittiska nyvalet handlar – enligt Labours partistrateger – om att rädda NHS, om att försvara NHS, om att kunna behålla NHS. Det är också tämligen tydligt att det är konservative Boris Johnson som är ansiktet utåt för de krafter som vill försvaga NHS så till den milda grad att det till slut helt kan slopas, men bakom honom och hejar på står också amerikanska The Apprentice-jurymedlemmen Donald Trump, mindre ljusskygga riskkapitalister och längst bak den ansiktslösa kraft som är den nyliberala världshegemonin.
Det är alltid bra att kunna peka på en tydlig fiende, en skurk som orkestrerar alla ondsinta attacker på det man tycker om, men det brittiska valet har fått mig att inse att det framför allt är otroligt mycket värt att ha ett tydligt namn på det man själv kämpar för.
NHS är tre bokstäver som ger varje brittisk röstberättigad en bild i huvudet. Vare sig man gillar det eller inte så är NHS förkortningen för ett gemensamt finansierat välfärdssystem där den som tjänar mycket solidariskt är med och betalar cancerbehandlingen för den som tjänar lite eller till och med ingenting alls. NHS fungerar som en konkret och tydlig förkortning för solidaritet när den är som finast.
När NHS nu är konkret hotat så har det därför gått att mobilisera ett motstånd. ”Nämen vad fan säger du? Är NHS i farozonen? Nä nu!”
I Sverige har vi inte tre lika tydliga bokstäver som förpackar det relativt världsunika välfärdsprojekt vi håller på med. Men vi har ju hållit på ett tag.
Något av det som gör mig allra mest stolt som svensk är de gånger då någon förälder till ett svårt sjukt barn lägger upp en bild på ett sjukhuskvitto på, säg, 80 kronor när hon kommit hem efter fjorton operationer, ett tjog transplantationer och någon månads sjukhusvistelse. När jag vet att vi tillsammans, vi som människorna i det här landet, pytsade in för resten, så att kuvertet på hallmattan inte blev tyngre än Klarna-finansierad Vesuvio.
Men vi saknar en sammanfattande förkortning för det. Vi har inte tre bokstäver som kärnfullt sammanfattar att vi vill att vården ska vara styrd på det sättet: att jag som frisk och skattebetalande är med och betalar för den sjuke som behöver det. Det står i både skollagen och i hälso- och sjukvårdslagen om den jämlika välfärd vi kämpar för, men varken skolans eller vårdens jämlikhetstanke går tyvärr att sammanfatta i tre bokstäver.
Men vårt gemensamma är under samma typ av attack som det brittiska NHS-systemet, och orkestreras av såväl utåtagerande individer som ställer upp med namn och bild på nedmonteringens barrikad som av de som hejar på i förgrunden. Och det är dags att vi sätter den attacken i fokus.
I en intervju med Dagens Nyheter nyligen sa Irene Svenonius, som har ansvaret för Stockholms sjukvård, att hon tycker att Sverige borde titta mot att införa privata sjukförsäkringar och betonar en ännu större ”valfrihet” inom vården: precis den valfrihet som lett till att det finns ett drygt dussin vårdcentraler bara på rika och friska Östermalm och långt mycket färre ute i fattigare delar av Stockholms stad, där det allmänna hälsotillståndet är sämre. Svenonius gav nyligen ut en bok där mångmiljardfiaskot Nya Karolinska Sjukhuset inte nämns, enligt DN, men där hon glatt betonar att ”Sverige har blivit en spelare på den globala vårdmarknaden”.
Hon är nog det närmsta vi kommer ett ansikte utåt: en som öppet vill kasta idén om en solidariskt finansierad vård efter behov framför den nyliberala marknadsbussen. Men bakom henne står alla de urstarka krafter som har insett att världsmarknaden för nya varor är hårt konkurrensutsatt och att det enklaste sättet att tjäna maximalt med pengar istället är att börja stjäla lagligt av det gemensamt uppbyggda.
Så vad göra? Det är lätt att känna sig hopplös mot den utveckling som beskrivits ovan, speciellt då fienden ofta ter sig både osynlig och övermäktig. Varje gång jag känt mig riktigt välfärdspolitiskt sänkt nu under hösten så har jag tagit mig in på Spotify, höjer upp volymen och slår på en låt som heter ”Don Quijote” med Mattias Alkberg. Efter en inledning om att bråka med regeringen, om fäktande mot väderkvarnar i form av abstrakta makter som osynligt lurar i vassen så kommer den förlösande refrängen:
I tisdags hade omkring två tusen Facebook-klickare markerat att de ville komma på en demonstration mot neddragningarna i Stockholms sjukvård, utanför Landstingshuset där förhandlingar om den kraftigt beskurna budgeten just då pågick. Jag är ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm, en liten förening som egentligen är tänkt att röra oss kring lärarstudenters frågor på huvudstadens olika lärosäten, och vi kan på pappret tyckas stå långt ifrån en frusen sjukvårdsmanifestation utanför Landstingshuset – men det är det jag tycker att vi måste inse att vi inte gör.
Vi var på plats, som tre av kanske fyrtio deltagare (glöm att de snart äger din hjärna: Facebooks stora problem är att de inte bestraffar folk som sprejar intressemarkeringar utan att dyka upp med avstängningar från intressemarkeringsknappen), och vi halade upp vår medhavda banderoll, som ett försök att markera solidaritet över välfärdsgränserna.
Och jag tror att just det är en absolut nyckel för att någonsin kunna rå på de starka krafter som försöker nedmontera inte bara sjukvården, inte bara skolan, utan hela välfärdssamhällets grundpelare. Vi måste förstå att vi möter samma motståndare. Vi måste inse att även om det är Irene Svenonius eller Internationella Engelska Skolan-grundaren Barbara Bergström som är det snälla tantansiktet utåt så är det exakt samma krafter som står i kulissen och hejar på och pumpar in stöd och PR-pengar.
Tiden är, enligt mig, för knapp och läget för akut för att lärares fackförbund bara ska värna den egna professionens villkor och förutsättningar. På Lärarförbundet Students årsmöte i november togs det, tack vare flitigt motionsskrivande från vår Stockholmsfraktion, ett beslut om att organisationen – som på pappret organiserar över 30 000 lärarstudenter – ska vara tydligt kritiska mot styrmodellen New Public Management. Vi ska protestera mot den ideologiska galenskap som styr välfärden genom att systematiskt underfinansiera den, i tron om att utbildning av elever i en skola eller vård av en cancersjuk på ett sjukhus fungerar på samma sätt som tillverkning av korv eller ketchup i industrin.
Vi tänker framöver nyttja det mandatet genom att försöka stötta samtliga demonstrationer mot nedskärningarna i hela välfärden: vare sig det gäller skolan, sjukvården eller omsorgen.
För om framtidens historiker tittar tillbaka på vår samtid tror jag det kan komma att se mycket märkligt ut om våra fackförbund ser ut att ha fokuserat på strider om ytterligare höjda ingångslöner eller fler karriärvägar för sin specifika yrkesgrupp istället för att ha gått samman, alla välfärdens organiserade medlemmar, och försökt sätta stopp för slakten av det gemensamma innan det var för sent.
Även om vi just nu, i december 2019, kanske råkar framstå som en vilsen Don Quijote som fäktas mot den samhälleliga tangentens obönhörliga marknadsriktning så är jag övertygad om att det är det som alla välfärdsfack måste gå tillsammans och göra.
Lärare slåss inte med sjukvårdspersonal om lönerna. Äldrevårdspersonal slåss inte med förskolelärare om vettiga arbetsvillkor. Nej, vi som vill värna en solidarisk och offentligt finansierad välfärd slåss tillsammans mot de krafter som målmedvetet attackerar den.
Vi har kanske tyvärr inget kortfattat namn på det vi försvarar, som NHS, men vi kan gott gå samman och fäktas mot trestaviga hemskheter som NKS (Nya Karolinska Solna) och NPM (New Public Management).
På lördag anordnas Sjukvårdsmarschen i Stockholm, mot de kraftiga nedskärningarna i den stockholmska vården, och vi tänker i alla fall på nytt synas med vår lärarbanderoll. Har du ett omsorgsfack i ryggen? Kom. Har du en liten nischad skolledarförening? Kom.
Har du ett barn i svensk skola? Vad bra att du är arg som fan.
Är du stolt över det svenska samhällsbygget med en fungerande välfärdsstat som är tänkt att vara till för alla? Se till att ta dig in till stan.
Bli först att kommentera