Ketchup, torrkokt pasta och saftmängder

Bara i förra veckan blev jag skickad en skärmdump följt av ett digitalt »DET ÄR JU DU!«-utrop från en ny bekant som jag inte känt särskilt länge. Hon hade suttit och glåmat på ett gammalt avsnitt av dejtingprogrammet »Första Dejten« och varit nära att sätta kaffet i vrångstrupen när hon plötsligt sett min nuna flimra förbi i kulisserna.

För de få trogna läsarna av denna portal är det däremot ingen nyhet att jag fallit pladask för den svenskt stela dejting-tv-genren så till den milda grad att jag åkt ut till Vaxholm en heldag för att agera statist. För omkring två år sedan började jag smida planer på att nylansera min dejtingperson igen och tänkte att jag skulle ladda upp genom att grotta ner mig i det bästa som svensk dejting-teve hade att erbjuda. Det blev en höst där jag bland annat lärde känna den yvige vinvevaren i »Första Dejten«, Sveriges mest forcerade scarfbärare (inpulad i funktionsryggsäck!) i »Gift vid första ögonkastet« och till sist så sköts hela min tilltänkta nylansering upp med omkring ett halvår efter att jag sett scenen där den säsongens enda flintifierade deltagare stod och stirrade håglöst in i sin svinstia efter att två av hans kvinnor valt att lämna hans gård i »Bonde Söker Fru«.

I år har jag bestämt mig för att gona ner mig i den stela ändan av svensk dejting-teve igen och efter kvällens avsnitt av »Bonde Söker Fru« känner jag att jag behöver ventilera en detalj.

Jag tycker vi börjar i den här ögonblicksbilden:

Vad är det som kan ha fått mjölkbonden Pelle, 28, att lägga sig an med det obekväma minspelet? Han ser både rädd och rosenrasande ut på samma gång: som om han stått inför Hin håle själv, alternativt en PR-konsult från Oatly. Vad är det i hans blickfång som kan ha gjort att han blivit helt högröd i ansiktet, att hela huvudets underrede förvridits av oro och att han plötsligt börjat vakengnissla tänder i sitt eget kök?

Har någon olovligen gjort sjömansbiff på gårdens främsta mjölkko?

Nej, vad han får se när han kliver in i sitt kök är en styggelse värre än så. Vi zoomar ut:

Kvinnorna i huset, som han bjudit in i hopp om att hitta sin framtida fru, har gjort i ordning »tacos« till middag. Påstår de. Men vad gäller beredandet av det kanske 2000-tals-svenskaste vi har, långt mycket svenskare än bondgårdar och öppna landskap och johannesört, så har dessa kvinnor ställt fram en rött lysande flaska Heinz Ketchup som centralpunkt i en överlag väldigt skral samling »godsaker«.

Tittar vi närmre på utfallet, vilket TV4:s klippare låter oss göra, så ser vi att en av kvinnorna lyckats skrapa ihop den här första festmåltiden under den allra första kvällen på gården:

Det är förstås lätt att reagera på bananens plats i anrättningen och vi ska heller inte glömma bort att det mycket väl kan vara ketchup som balanserar på den grått stekta köttfärsen (jag hoppas TV4 är behjälpliga när rättsmedicinalverket i framtiden kommer vilja använda bilderna för att slå fast exakt hur grovt övergreppet på svensk matkultur varit). Men jag tycker nästan att det allra mest oförlåtliga under denna den första härliga tacoskvällen tillsammans är vilken framträdande roll som gurkan tillåts ges inuti det mjuka skalet. Tomat och gurka: det är de två grönsakerna. Banan och ketchup på det. Vik ihop.

Angående citatet i nedre bildkant så ska det ju, till råga på allt, sägas att Pelle tryckte denna sorgliga brödbit till näbben under precis den del av programmet där han insåg att den fjärde kvinnan som han bjudit in till gården inte dykt upp. Det är aldrig roligt att bli »stood up«, men framför allt inte att bli det medan man tuggar sig igenom en grå massa av kryddlös köttfärs samtidigt som bananen och ketchupen gifter sig incestuöst i gommen, i samma veva som man slås av insikten om att det är någon av dessa tre tacomarodörer man kan få dras med i resten av livet.

Det var dock inte bara hos mjölkbonden Pelle som den allra första festmåltiden gick att klaga på. Den 37-årige jämten Jimmy hade ställt i ordning pasta i en skål, cocktailtomater i en annan och oliver i en tredje och titulerat sin anrättning för »självplock«, vilket frambringade det typ av »men vad fint!«-utlåtande som bara kan undslippa någon som är väldigt om att vinna ett dejtprogram på teve:

Ni noterar att där fanns en skål med crème fraiche att förlusta sig över för kvinnorna, men av teve-bilderna att döma så ser ingen ut att ha unnat sig något såsigt på tallriken:

Det är helt sonika bara rakt-upp-och-ner-kokta pastaskruvar, tomater, oliver, någon gurkskivling och delar av ett salladshuvud; mat som inte går att äta på annat sätt än genom den gamla fågeltaktiken, där man låter (den överflödiga) kniven vila och helt sonika pickar sig fram med gaffeln i hopp om att mellan varven kunna få fast en torr pastaskruv på gaffeln.

Getbonden Oscar, som är den enda som jag tycker utstrålar någon genuin bondsk charm (även om hans dragning till en av kvinnornas lastbilskörkort närmar sig objektofilin), bjöd sina damer på snittar.

Och även om vissa finsmakare från innerstadsmiljö säkert kunde ha synpunkter på att han valt de allra mest standardiserade saltinerna, en trekvarts-brie av enklaste modell samt en Philadelphia-bytta med vitlök och örter så kan ingen vettig människa lasta honom för det.

Inte heller faktumet att hans jämnåriga intressenter tyckte att getkorven smakade falukorv kan han lastas för:

Oscar är blott 22 år gammal och han är redan belevad nog att bjuda på snittar och mousserande vin till sina besökare. Det ska han vara stolt över.

För i samma avsnitt visade den tretton år äldre Alexander hur det bevisligen kan se ut när man följer med en kärlekskrank bonde till affären. TV4 har laddat upp klippet på Youtube under rubriken »Alexanders stora matmiss — glömmer plånboken hemma« och det stämmer: det gjorde han och det får väl kategoriseras som en miss. Men det var långtifrån det som tevetittarna borde ha reagerat på när 37-åringen guidade sina damer runt i matvarubutiken i egenskap av vuxen man.

Det var galet nog inte heller faktumet att han köpte på sig den här mängden kött som var det allra märkligaste:

(En kilotung stav med fläskytterfilé, ett kilo kycklingfilé och ett ytterligare stödkilo nötfärs och så en »räcker det?«-fråga på det, till två slanka kvinnor i sina bästa år. Precis när jag klivit in i vuxendomen och påbörjat det egna handlandet så köpte jag ofta med mig en purjolök, mest för att dess stjälk skulle sticka upp ur påsen på vägen hem och skänka min påse en viss vuxen och mogen utstrålning — men jag tror att man behöver mer än en liten stjälk för att kunna väga upp för det där gymnasiala köttberget.)

Men varken det gamla plånbokstricket eller den bisarra köttmängden var alltså det allra märkligaste med Alexanders tur på affären. Det märkligaste han gjorde var när han stannade till i någon typ av nischad sockerhörna, fylld av allsköns typer av läskeblask, och ställde den här frågan till de två kvinnor som han hoppas ska falla för honom:

Men här har TV4:s textare gjort ett fatalt misstag. Han ställde egentligen frågan »dricker ni mycket saft?«, som om han helt sonika gjort ett grundantagande om att de båda vuxna kvinnorna dricker en viss mängd saft på regelbunden basis. Frågan är om de räknar sig som, inte saftdrickare överlag, utan stora eller mindre stora saftdrickare; en fråga som jag antar ska utmynna i ett köp av en större eller mindre flaska av Bobs blandsaft.

När Alexander får tveksamma men ändå tydligt nekande svar tillbaka (den typ av svar som vuxna män borde får när de frågar om volymen på ens förgivettagna saftdrickande) så vilar han inte på den sockersugna hanen utan dyker – som en diabeteshärjad kungsörn – direkt nedåt längs sin favorithylla och drar fram en ny fråga ur det frågebatteri han använder för att hitta kärleken:

Jag gillar hur det tar ganska precis exakt samma fjärdedels sekund för de båda kvinnorna att börja skaka på huvudena till den »marmelad?«-frågan; som om de båda hinner tänka ifall det är värt att påstå sig villig att mula marmelad för att stiga i rang hos denne gottegris. Men nej: någonstans får man dra gränsen för vad man låter sin tandemajl utstå för att försöka kurtisera en 37-årig man i trekvartsbyxor.

Så tolkar jag den korta pausen mellan frågan och huvudskakandet i alla fall. Vad gäller hans tankebana så behöver den ingen tolkning alls, utan är fullständigt glasklar: enligt honom finns det två typer av människor och därför har han redan plockat fram den risgrynsgrötstjocka förpackningen när han ställer frågan.

»Inga stora saftdrickare, va, men då suger ni istället i er en och annan plasttub med marmelad?«

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *