En anfallare kan också få skulden

Jag blev uppringd i egenskap av »GIF-profil« inför matchen mot Norrköping igår och fick bland annat lägga ut texten om min gamle vän och Umeå FC-lagkamrat Maths Elfvendal, som sedan han lämnade det karriärfördröjande energifält jag omges av har blivit SM-guldvinnare och den som viskar fotbollsklokskap i Sveriges förbundskaptenen öra under VM-turneringar.

Jag sa bland annat något om att Härnösandsfostrade Elfvendal (som kan ha passerat Lasse Lindh som bygdens store son) måste haft årets hittills enklaste analysuppdrag när han satt och, antar jag, halvslumrade framför Giffarnas fart- och hundraprocentigt frejdlösa anfallsspel mot Sirius senast.

Men kanske tog IFK Norrköping lite för väl stora intryck av Giffarnas bottennapp i Uppsala senast och tänkte att »det här laget slår vi hur vi än ställer upp« (vilket i sig är en fullt rimlig tanke för den som just skärskådat Sirius-matchen) – för det här var första gången på jag-vet-inte-hur-länge som ett motståndarlag inte alls verkade anpassa sig till Giffarnas kortpassningspotential.

De fick inte sota för det, eftersom vann komfortabelt, men de hade alla gånger kunnat få göra det.

För även om 0–2 lyste kristallklart på resultattavlan efter fyrtiofem spelade så kunde jag inte annat än konstatera att det här varit hela årets bästa GIF-halvlek, utifrån motstånd och hur Giffarna vill och alltid kommer vilja spela sin fotboll. 

Maths Elfvendal och hans tränarkollegor hade underskattat hur vassa GIF Sundsvall faktiskt kan vara när de får ytor framför sig centralt i banan. Och vem kan klandra dem? Jag borde ju veta, men det var som att Sirius-insatsen senast (och i viss mån ÖSK-matchen innan dess) alzheimerblästrat bort alla gamla minnen med en högtryckstvätt.

GIF-laget fick rulla runt och ge Batanero tid att tvåtouchtänka – och med rätt ytor under sig var Maic Sema sitt gamla jag: den där helt avgörande länkspelaren mellan de två tröga och icke-djupledslöpande mittfältarna och den ensamma anfallaren. En i första halvlek femstjärnig Sema gav det vana runtrullandet dess raka djupledshot tillbaka, efter att ha saknats sedan fjolhösten.

Maths Elfvendal må alltså ha hamnat lite snett i sin roll som inför-match-analytiker, men som målvaktstränare måste han ha gjort något alldeles extra för att få den lille kuben Isak Pettersson att se ut som en skräckinjagande gestalt som skulle nå till precis varenda kvadratcentimeter av målburen.

Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån.

För skytteligaledaren Linus Hallenius han serverades chans på chans på chans och han sköt och sköt och sköt – men aldrig på mål.

På tre högoktaniga frilägen – ett från höger, ett från vänster, ett från vad som kändes som två meter – så drog han bollen rätt långt utanför, knappt utanför och så till sist – som om precis alla skyttekonungsliga tendenser runnit av honom och som om lille Isak Pettersson vuxit ut till en jätte – en utspark som höll på att lämna Östergötland.

Jag tänkte ofta att en viss del av anledningen till att jag ofta var nervös innan matchstart när jag spelade a-lagsfotboll var att det som mittback var så lätt att sabotera för hela laget. Med en enda halkning, en liten missad passning runt eget straffområde eller, förstås!, en lättare nick mot egen målvakt (ett riskbeteende som SVT:s Uppdrag Granskning lyfte härom månaden) så kunde man ju sabotera en hel fotbollsmatch eller, bevisligen, få ett helt fotbollslän att sjunka ner i Division II Norrland-avgrunden.

Och då står man där med hundhuvudet.

Som anfallare eller lynnig ytter tänkte jag att det skulle vara så mycket enklare: bara gå ut och spring och hoppas få nån chans, hoppas att nån dribbling lyckas och skjut mot stolparna och hoppas den sitter. Stämmer absolut ingenting kanske du byts ut i sjuttionde.

Därför var det befriande att se GIF-kaptenen Linus Hallenius gå ut och vara så hård mot sig själv i Sundsvalls Tidnings intervju efter matchen.

Pol Moreno och Alexander Blomqvist gjorde – sett till vad de är tänkta att bidra med för styrkor – ett svagt arbete i eget straffområde (det kändes farligt varje gång Norrköping lyfte in bollen) och försvarsarbetet ska absolut klandra på det otroligt viktiga 0–1-målet, men i den andra änden stod en just nu uppenbart formsvag skyttekung och satte sitt lag i det egentliga klistret.

Giffarnas fina rull från bakplan och Maic Semas eminenta framspelningar borde ha lett till en ledning under första halvtimmen. Linus Hallenius skulle ha gjort mål, det var han väldigt tydlig med själv.

Nu blev det inte så. 0–2 är 0–2 och när Giffarna hamnar i underläge mot lag som inte längre är stressade och pressade att gå framåt så finns det faktiskt inte ett enda verktyg som Joel Cedergren kan dra upp ur Soccer Service-lådan.

Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån.

Man kan reagera på att han inte gjorde det tredje bytet – men man kan också fundera på vem på bänken som skulle klivit in och bidragit. Däremot reagerar jag på att det inte kommer ett första byte tidigare, när matchbilden verkar passa Peter Wilson som en medium-overall passar David Haro.

Jag har inte tillgång till WyScout eller andra verktyg som människor som säger saker som »defensiv forecast« har en förkärlek för, men jag hade uppskattat Expected Linus Hallenius Goals-siffran till tre i den första halvleken (med relativ normalutdelning) och jag hade uppskattat andelen Peter Wilson-bolltapp per interaktion till uppemot åttio procent.

Där borde det ha blivit ett byte i paus; inte som en markering mot en oacceptabel prestation (Peter Wilson är en renodlad djupledslöpare och ska inte förväntas kunna tiki-taka-kombinera sig igenom ett samlat Norrköping) utan som ett kort konstaterande om att matchbilden helt sonika inte passade honom. Speciellt inte när Norrköping leder med 2–0 och kan lägga sig lägre med sin extremoffensiva grunduppställning.

Den här portalen ska återkomma om det finansiella mörkret (jag utvecklade som hastigast om det i den här intervjun) så småningom och dess redaktionsledning kommer fortsätta anlita närområdets främsta schaman för taktfast mässande om tillfrisknande för Eric Björkanders ljumske.  Men för den som helt gett upp hoppet efter Sirius- och ÖSK-förlusterna så måste denna den fjärde raka förlusten vara i viss mån hoppingivande.

GIF Sundsvall kan spela fotboll, de kan hota i djupled och bara Linus Hallenius får ordning på det sikte som för någon månad sedan var hela allsvenskans mest välriktade så kommer det här laget inte vara ett av allsvenskans tre sämsta den här säsongen.

3 reaktion på “En anfallare kan också få skulden

  1. Bra krönika !
    Känns som Giffarna skulle lägga lite extra träning på avslut
    Häcken, Örebro och nu Norrköping hade kunnat sluta helt annorlunda om vi varit mer kliniska och hjort första målet
    Men vi kommer igen

    • Ja, faktiskt. Nu senast mot Norrköping tyckte jag att IFK – som verkligen var tvunget att vinna – såg pressat ut när Giffarna fick äga bollen efter 10–15 och fram till deras mål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *