Det som är viktigt för mig och dig är viktigt för Linus Hallenius

Att välja fotbollslag att hålla på är verkligen inte ett logiskt beslut man tar. Jag vill hävda att jag inte hade något val. Säkert inte du heller.

Allsvenskans näst bästa målskytt hade däremot alla möjligheter i världen att välja att bli mycket rikare och långt mer respekterad – men han valde GIF Sundsvall. 

Det som är viktigt för dig och mig är också viktigt för Linus Hallenius. 

I januari 2017 skrev Linus Hallenius på vad som sades vara ett fyraårskontrakt med Giffarna. Det handlade egentligen om ett avtal som löpte över två plus två år, där båda parter kunde bryta det efter halva tiden, och jag minns att just den detaljen nämndes på ett sätt som var avsett att lugna mig.

Med all rätt. Det gick att bryta efter två år. Skönt. Puh.

För Giffarna hade tecknat ett långtidsavtal med en anfallare som förvisso var född i staden och som förvisso varit hela Västernorrlands kanske största fotbollstalang i modern tid – men framför hade Giffarna slängt iväg ett kontrakt till med en anfallare som precis bråkat sig bort från en helt misslyckad sejour i Helsingborg, som dragits med sådana fotproblem att han ett tag knappt kunde skjuta bredsidor och som stod noterad för totalt fem allsvenska mål på sina två senaste säsonger.

Det var, som jag minns det, i övrigt bara Syrianska FC som var där och nafsade efter en kantstött 27-åring som – trots 45 spelade minuter i Serie A – även själv börjat inse att han nog aldrig skulle nå de höjder han verkade ämnad för när han gjorde slarvsylta av medelpadska pojklagsförsvar under uppväxten.

Han som under 2018 var allsvenskans överlägset bästa svenska anfallare övervägde att sluta med fotbollen för knappa två år sedan, när Urban Hagblom slängde ut ett kontrakt och Joel Cedergren en långsiktig plan för hur han skulle nå den fulla potential han visade i högstaserien redan 2008.

Han nådde slutligen fram till att se gammaldags rivig och slitig och jobbig ut under förra sensommaren och hösten 2017 – men med seriens bästa innermittfält bakom sig och roligare lekkamrater intill sig så fullkomligt exploderade han i år.

Till den tidigare uppvisade rivigheten och slitigheten – till allt det som hör ett exemplariskt kaptenskap till – lades plötsligt soloräder (Sirius hemma!), fysikvrickande yttersidor (Norrköping hemma!) och ett plötsligt kliniskt avslutande (Trelleborg borta!).

Han behandlade stundtals allsvenskan som vore det en mellannorrländskt undermålig pojkallsvensk serielunk under tidigt 00-tal; gjorde vad han ville med backar av vanligtvis hög allsvensk kvalitet; fick den gamla P12-taktiken »slå bollen mot Linus!« att te sig genialisk igen, för när han sög in försvarsspelare i sitt kraftfält verkade han inte kunna tappa bollen.

Arton mål och sex assister under en och samma allsvenska säsong i GIF Sundsvalls tröja. Jag hade nog aldrig trott att jag skulle få uppleva en GIF-spelare stå för en sån säsong. Hade jag vågat drömma om att någon blåklädd anfallare skulle vara nära de siffrorna så hade det nog till och med i drömmen handlat om någon diffus Ali Gerba-figur skjutit på allt som rört sig och fått maxutdelning och sedan försvunnit som en avlöning till någonstans där fotbollsvädret är varmare och lönekuverten tjockare. Aldrig någonsin om att Sundsvalls främsta anfallstalang skulle göra det som spjutspets i ett bolltrillande lag som charmade hela fotbolls-Sverige.

Det är egentligen fint nog att få ha upplevt.

Men att han nu väljer att stanna – efter den säsongen, i den förhandlingspositionen, på den postmoderna fotbollsmarknad där sign-on-bonusar strösslas ut genom den vidöppna delen på kryddburken – är på sitt sätt ännu finare.

Låt gå för att den samling klubbar som Expressen skrev att han jagades av – »ryska Arsenal Tula, FC Seoul i Sydkorea och APOEL FC från Cypern« – lät som premissen för Orup-singeln »Hellre jagad av vargar«, när det kommer till en medelpadskt stadgad familjefar.

Han hade alternativ som var långt mycket mer lukrativa, som tryggat hela hans ekonomiska framtid, och som tagit honom utanför den totala landslags- och prisutdelningsmässiga radioskugga som verkar råda strax nedanför Norra Berget.

Men han valde Giffarna.

Linus Hallenius sa i våras att han entusiastiskt »satt och räknade på fingrarna« kring hur många år han skulle kunna få chansen att spela »internationell toppfotboll« med Batanero och Juanjo i GIF-dressen. Men det kontrakt han erbjöds inför säsongen 2017, i ett läge där bara bottenklubbar från Superettan verkade konkurrera om signaturen, var förstås otjänligt för en 18-målsman som att döma av historien vuxit ur alla typer av GIF-matchtröjor.

Det var helt logiskt att det bröts, men helvete vad det gjorde mig orolig. För om inte klubben skulle kunna slanta upp ett riktigt saftigt nytt kontrakt till sin målkung, utan misslyckats med att få den lagkapten och ambassadör som sagt sig brinna mycket för klubben att stanna – ja, då hade jag nästan tappat tron.

För det verkar ju vara i det närmaste någon typ av vetenskaplig sanning, det här med att GIF-spelare gör sina allra bästa säsonger i samband med att deras kontrakt löper ut. Någon typ av »Urbans lag«, om ni vill. Och den lagen gör gällande att spelarna också alltid lämnar.

Bara fjolåret innebar tunga tapp av en gästrikländskt menlös dribbler (Eric Larsson) som vuxit ut till en landslagsaktuell evighetsmaskin och ett piggt VSK-fynd (Marcus Danielson) som bland riktiga kännare etablerat sig som en av allsvenskans bättre på sin position.

Men om Giffarna tappat stadens store fotbollsson på 00-talet till typ Djurgården (eller för den delen något obskyrt lag på den ryska tundran) så hade faktiskt gränsen nästan varit nådd för vad man ska behöva orka med som supporter.

Men det blev inte så.

När Hallenius skrev på sitt förra fyraårsavtal grunnade jag på om det inte vore bra ifall klubben var tydlig med att det egentligen var ett tvåårsavtal med option. För att lugna de GIF-intresserade massorna och de fotbollsallsvenska kännarna. Karln kunde ju inte använda bredsidan och hade inte presterat nära någon toppnivå sedan 2010. Det tedde sig som en enorm chansning.

Nu, i december 2018, borde klubben basunera ut nyheten om Linus Hallenius nya kontraktslängd så att det ekar över hela stadskärnan. Det må sitta plywood för vartannat butiksfönster och Sundsvalls sista nattklubb som inte innefattar karaoke må ha klappat igen – men det är en stad och ett lag som duger åt en allsvensk skytteligatvåa.

Och om det är någon som ska få Giffarna att bli just staden Sundsvalls egna lag, fullt ut, så tror jag verkligen att det är Linus Hallenius.

2018 har varit en osannolikt fint år för en Giffare. Vi vet inte mycket om hur 2019, 2020 eller 2021 blir. Har ingen som helst aning om 2022 eller 2023.

Vi vet att vi alldeles oavsett kommer bry oss. Vare sig det handlar om spanskspråkiga projekt så spännande att det får picadorer att gömma sig i höstackar för att få en skymt, eller om det skulle återgå till att bli ett planlöst och bespottat långbollande.

Det kan gå bra, det kan gå dåligt – men i fem år framöver vet vi att vi håller på ett lag med en lagkapten som kommer att riva, slita, läxläsa, volleybomba – ja, göra precis allt för GIF Sundsvalls bästa.

Vi vet att allsvenskans näst bästa målskytt tycker att Giffarna är fint nog för honom, resten av den aktiva karriären. Det var nog det finaste besked jag någonsin fått som GIF-supporter.

3 reaktion på “Det som är viktigt för mig och dig är viktigt för Linus Hallenius

  1. Lysande beskrivning av ett för oss trogna GIF supporters fantastiskt helt underbart beslut av Linus, han visar att han tänker med hjärtat och tackar klubben som gav honom chansen och som han ger tillbaka
    Vi ser fram mot årets allsvenska med Linus som härförare !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *