Upprinnelsen till Första Dejten-veven

I vårvintras skulle jag på en födelsedagsfest och kvällen innan satt jag och drack öl med två vänner som också skulle på samma fest. Vi kom fram till att man förstås, enligt gängse presentkutym, behövde ha med sig någon symbolisk gåva till den årsfyllande festarrangören. Idéerna var allt annat än nyskapande utan som hämtade från ett kristdemokratiskt partiprogram gällande presentvett och -etikett: det var »kanske en blomma?« hit, »roligare med en lättskött planta?« dit, någon snabbt nerskjuten biobiljettsidé. Beslutsprocess saknade helt entusiasm och idérikedom och hade antagligen till slut autopilot-landat på Systembolagets breda landningsbana.

Om inte.

Plötsligt tittar en av vännerna upp från sin mobiltelefon, som hon suttit och mjuggscrollat under det lågintensiva present-brainstormandet. »Det här då!«, utbrister hon.

»Var statist på Första Dejten!«

Hon börjar förklara man kan anmäla sig till att sitta med som statist i SVT-dejtingserien »Första Dejten«, realityserien jag föll så pladask för under förra året, och hon har mig redan såld vid »trerätters lunch ute på en restaurang i Vaxholm för 120 kronor«.

Det är den perfekta presenten. Inte bara för att det är ett alldeles ypperligt pris eller för att det ger en chansen att synas i SVT – utan för att presenten, till skillnad från en krukväxt eller en flaska bubbel, besitter en alldeles perfekt mängd yvighet.

Jag känner inte den födelsedagsfirande festarrangören särskilt bra, egentligen: jag gillar honom och tycker han är mycket trevlig, men vi har aldrig någonsin setts på tu man hand, alltid bara i grupp, och inte under särskilt lång tid heller.

Vänskapsrelationen känns som att den håller på att stadgas på just den träffas-i-grupp-nivån och det är ju en i sanning trevlig nivå att vara på och en vi skulle kunna stannat på i åratal.

Men.

För den som vill att ens person ska omgärdas av en viss yvighet och oberäknelighet är ju just detta läge, när vänskapsrelationen håller på att stadgas, perfekt för att skaka om saker och ting.

Precis när ens halvnya vän börjar känna sig trygg och landa i relationen, när den börjar veta precis var vi står och var vi är eller inte är på väg – då vill man komma med ett oannonserat njurslag som skakar om hela den relationella tillvaron.

Pang, bara! Här får du som födelsedagspresent: en inbjudan till trerätters lunch ute på Vaxholm, på tu man hand, en blanktisdag i snöslaskets marsmånad. Allt du trodde om vår stadgade ses-ute-bland-vänner-och-dricka-öl-relation omkullkastat med ett enda ClipArt-tätt presentkort.

För maximal yvighet berättade jag förstås inte om SVT-inspelningen och upplägget, utan bara att det var en trerätters lunch ute på Vaxholm, en tisdag om ett antal – ja, till och med rätt många – veckor.

Döm av min besvikelse när denne individ en dag innan inspelningen ställer in den sedan länge planerade lyxlunchen, på grund av att han inte tagit tillräcklig höjd för en fyra-timmars-sittning ute i Vaxholm i sitt jobbschema.

Scenerna när min vän ovetandes valsade in till riggade tevekameror och fullt public service-pådrag uteblev alltså.

Det blev till slut inte den perfekt lynniga födelsedagspresenten, men i egenskap av humaniorastudent utan tillräckligt med sysslor att fylla ut vardagen (se: tusentals skrivna Pirkt.se-tecken) så vägrade jag bli näbbdragen på min trerätterslunch, så jag kastade ut ett snabbt nät och vid vittjandet sprattlade min likaledes understimulerade klasskompis Oscar villigt i maskorna.

Och vilken upplevelse det var. SVT-skjuts ut till Vaxholm i minibussar med andra förväntansfulla statist-dejtare och väl på plats var jag bevisligen på så pass helspänn att jag sms-spred fake news till mina Första Dejten-intresserade vänner, då jag – trots det tystnadslöfte jag skrivit under – inte kunde undgå att caps lock-veva ut att »DET ÄR EN BLIND JÄTTEGULLIG GUBBE MED!!!« när jag såg en äldre silverräv ledas omkring i ett par blindglasögon (det senare visade sig strax därpå att alla fullt seende deltagare vallades runt på samma sätt, innan inspelning, för att undvika riskerna att de skulle få syn på sin kommande dejtpartner inför det teveinspelade mötet).

Gubben var inte blind, men han var jättegullig. Och det kunde jag och Oscar se redan på plats i restauranglokalen, då vi satt på bordet bredvid – men det fick tevetittarna också se i måndags, då programmet sändes.

Och jag ska inte säga att jag är besviken över air timen, men nog hade jag tänkt att jag och Oscar – som formligen skrattade oss igenom ett par bra timmar av engagerade samtal – skulle få figurera på några fler svepningar med kameran, så att folk framför tevesofforna skulle få chansen att utbrista »VARFÖR VISAR DOM INTE MER AV DET DÄR KARISMATISKA GAYPARET SOM VERKAR HA SÅ ROLIGT???«, på samma sätt som jag gjorde under förra säsongen, då jag inte förstod att vissa restaurangbesökare bara var statister.

Vid ett enda tillfälle blev det konkret inzoomning vid vårt bord, i ett par sekunder bara!, och man skulle förstås kunna vara besviken över faktumet att en teve-klippare väljer att bara ta med ens bakhuvud i bild.

Men för en som såg sig själv i profil ett par gånger och insåg att han var oroväckande lik dejtprogramsprofilen som sa »tjänna« häromsistens (en referens för anti-finsmakarna) så är jag dels tacksam över att inte ha blivit inklippt framifrån – och också mycket glad över att kameran fångade mig mitt i vad som ser ut att vara en yvig bords-bankning:

Jag antar att vi får döpa denna gest för »Första Dejten-veven« och den är säkert undermedvetet tänkt som en desperat signal till teve-teamet om att »filma här!, för titta så engagerande och kontinentalt bordsbankande samtal vi för!«, ivägskickad från en ängslig man som vitt och brett utlovat för hela bekantskapskretsen att han kommer att synas i teve och som väl på plats noterat hur de många kamerorna inte alls panorerat oss i tillräcklig utsträckning under sittningen.

(Hitta förresten någon som tittar på dig som Oscar tittar på min bordsbankande person.)

Programmet går att ses i sin helhet här och vi syns uteslutande när det äldre paret är i bild (hade jag vetat att min vänstra profil skulle bli så exponerad hade jag satt på mig en Pirkt.se-sponsrad kaptensbindel). Men jag tror att det borde kunna vara så att vi även ses i något kommande avsnitt, då jag vill minnas att vi hann sitta igenom även en annan tv-dejt på bordet intill.

Den herren var dock, likt mig, av flintifierad natur – och sett till hur ovilligt inställda SVT:s klippare verkar vara mot oss i vår samhällsgrupp (en enda inzoomning bakifrån, med fokus riktat mot bordets hårfagre!) så kanske den stackars mannens dejt helt klippts bort.