Fredagsveven™: Sälj alla era Stockholms-baserade aktier

Jag trodde att jag engagerade mig i Lärarförbundet för att få stå på barrikaderna och veva mot det New Public Management-styre som håller på att köra hela den svenska välfärdsmodellen in i en bergvägg, genom att hantera skolan som vore det en fabrik för tillverkning av keso.

(Jag skrev förresten en text om det i veckan: om det nya läraravtalet, om Jonas Sjöstedts fascination för tillverkningen av keso och om en stackars kommunikatör på Friskolornas Riksförbund som sträckte upp sitt fuktade friskolefinger i en veritabel skitstorm.)

Men kanske hade den egentliga, undermedvetna anledningen till att jag valde den fackliga banan en mycket mer specifik målbild: att göra läraryrket så pass slappt att alla lärare om fredagseftermiddagarna skulle få tid att slå sig ner och fila på en yvig vev på sina respektive webbportaler.

Dit är det långt. Sveriges lärarkår tvingas fortfarande upp i den lediga lördagsottan för att bjuda sina närstående släktingar på de spaningar som är så slappa att de inte är värda att ringa hem till Sundsvall för att dela med sig av. I den mån de nu gör det.

Men apropå att kliva upp i ottan så ska veckans stora spaning – den som kan få efterdyningar så stora att den spräcker hela den svenska belåningsbubblan – handla om just att kliva upp i ottan.

För det är nämligen så att nästan inga stockholmare gör det.

Nu har jag bara tagit mig ut till Sollentuna om morgnarna vid tre tillfällen, så empirin får sägas vara bristfällig, men jag har då lämnat ytterdörren omkring 07.20 och mötts av gator som varit allt annat än fulla av liv. Mitt i den vanligtvis tvåmiljonerstutande svenska huvudstaden så har det varit lugnt, stilla, ja, nästan öde. Detta vid en tidpunkt då gemene arbetsför stockholmare borde vara i full färd att ta sig till jobbet, om det nu vore så att det börjar arbeta vid 08.00.

Men det gör de inte.

Jag har en god vän från Sundsvall som jobbar som ingenjör och han har också länge gått och burit på denna spaning. Han är själv minutiöst noggrann med både rutinerna och stämpelklockan och är ofta på jobbet timmar innan kollegorna, så till den milda grad att han säkert skulle kunna ta ett sabbatsår av »flextimmar«. Även han har länge vittnat om att hans stockholmska kollegor i regel släntrar in vid nio, kanske halv tio.  Samtidigt som de åker hem från jobben som om de började vid 08.

Det är ingen rusning efter 18-rycket i Stockholm, den värsta rusningen sker mellan 16–18, precis som i vilken vi-börjar-klockan-åtta-stad som helst – men vid 07.30, 07.40 och 07.50 om morgnarna är det stilla och öde längsmed gatorna och på bussarna.

Det borde inte gå ihop.

Det här ska inte utvecklas till någon tvåtimmars The Big Short-historia, men vi kan väl summera det som så att den stockholmska ekonomin är en bubbla som oundvikligen kommer att spricka.

Jag tänkte på det här på fredagsmorgonen, jobbade en heldag (08.00 till 17.00!) och när jag skulle ta bussen hem från Odenplan – ett område jag får för mig rymmer väldigt många uppblåsta låtsasföretag som sysslar med typ »sökordsoptimering« – så såg jag tecknen tydliga framför mig.

På väg till Systembolaget såg jag två olika föräldrar gå och bära på färdiguppblåsta ballonger i varsina kassar. Jag vet inte hur man tydligare ska kunna märka att en ekonomi är uppblåst än när det handlas med faktiskt uppblåsta ballonger, som någon ägnat arbetstid åt att blåsa upp åt den stressade barnkalasplanerande föräldern.

Vem? Säkert nån jeppe.

Kanske en av de faktiska Yeppar som nu, på denna postmoderna arbetsmarknad, går att Yepstr-hyra för de sysslor som lämpar sig för unga och nyanlända, där jag antar att ballongblåsning ingår.

Väl inne på Systembolaget, dit jag fått kryssa mig mellan påsarna med färdiguppblåsta ballonger, så fann jag en öl som – såvitt jag förstod – var bryggd med hallon och som kostade 109 kronor för 33 centiliter.

Hyllan var rätt urplockad.

Och folk är inte på jobben vid 08.

Jag vill egentligen inte The Big Short-skrika så att alla Stockholms kontorsområden faller ihop som ett Fight Club-korthus, men:

Sälj alla era aktier i Stockholmsbolag!!!

Förra fredagen var jag på Grimsta IP och såg Giffarna besegra BP i regnet och vid uppladdningen på den lokala pizzerian så träffade jag på flera gamla vänner från Sundsvall som jag inte träffat på väldigt länge.

En uttryckte att han »inte trodde att jag skulle trivas i Stockholm« och jag förklarade att jag faktiskt gjorde det, men att det självklart fanns mycket att störa sig på i Stockholm.

Något av det värsta är förstås när stockholmare i grupp fått dille på någon ny trend. I år är det tydligen att plocka ner äpplena från sina dignande äppelträd och ta dessa till ett musteri för att få ut flaskor med egenodlad äppelmust.

Och det är väl helt okej, mina föräldrar i Sundsvall hade tydligen varit och mustat på ett lokalt musteri, men… det finns ju en gränslöshet i det stockholmska trendföljandet som jag tyckte att den här DN-artikeln tydliggjorde på bästa sätt:

Och kaos låter verkligen inte som någon överdrift, när Malin får utveckla kring hur äppelmustsugna stockholmare beter sig för att inte bli utan den gyllne flytande saften:

När man är så sugen på must att man går över Terry Evans-gränsen och börjar åberopa släktskap på andra sidan, då tycker jag att man gått för långt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *