Fredagsveven: Var Per Bohman någonsin i Sundsvall?

Ibland kan man få ett meddelande där allting bara stannar upp, det liksom tystnar runtomkring en och jorden tycks liksom sluta rotera runt sin egen axel, och så känner man en ilning genom hela det centrala nervsystemet.

Det hände mig i veckan, då jag helt oförhappandes fick syn på det här meddelandet i min Messenger-inkorg:

En kall kår forsade som en springflod genom kroppen, ut i yttersta kapilär.

Skulle Per Bohman, min gode vän och en av de jag håller allra högst vad gäller allsvenska långintervjuer, bara ha påstått sig åkt upp till Sundsvall för att intervjua Joel Cedergren? Kunde det vara så att han i stället mjuggsuttit kvar hemma i Stockholm för att i godan ro —medelst hörlurar och ett sol-och-vårar-nöjt smil över näbben — tillgodogöra sig samtliga Joel-utläggningar i Mittmedia-framdukad poddform?

Nej!, tänkte jag instinktivt, och blev förnärmad över att frågan ens ställdes. Det var ju inte bara ett indirekt misstroendevotum mot journalisten Per Bohman — det var ju också en förlängnings-indirekt anklagelse mot att jag skulle ha brustit i omdöme gått i god för och salufört en ren bluffmakares knyckta alster inför en köpstark krets av GIF-intresserade släktingar och löst bekanta.

Och jag visste ju att Bohman faktiskt hade varit i Sundsvall. Och jag visste att Joel Cedergren skickat honom ett uppskattande mejl efteråt där han tyckt att han blivit rättmätigt porträtterad som nyfrälst Ekkono-missionär. Och jag vet att Bohmans intervju gjordes innan GIF-poddens avsnitt med GIF-tränaren släpptes.

Så jag vidarebefordrade inte ens frågan till Per Bohman.

Men.

Sedan tänkte jag till.

Jag tänkte på vad jag egentligen hade för bevisning kring att Per Bohman, som alltså påstod sig vara uppe i Sundsvall härom veckan, verkligen besökt det som en gång titulerades »Norrlands Huvudstad« (innan kommunens PR-lobbyister till slut gav upp den långdragna och infekterade kampen mot sina kollegor i Umeås kommunhus).

Och så såddes ett litet frö av tvivel; ja, ett fruset frökorn som sakta men säkert växte ut till ett iskallt spett som lade sig längsmed hela ryggraden. De isande kalla kårarna var tillbaka, för nu började jag så sakteliga gå igenom vad Per Bohman har sagt om staden Sundsvall genom åren.

Per Bohman (med emfas): »Jag var uppe i Sundsvall i veckan och träffade Joel Cedergren.«

Också Per Bohman (vid annat tillfälle): »Sundsvall [utsedd av arkitektupproret till Sveriges finaste stad] är en ful stad.«

Per Bohman (lite forcerat, ungefär så som att den som vill bevisa något brukar kunna prata): »Uppe i Sundsvall var jag i veckan, och träffade Joel Cedergren gjorde jag.«

Också Per Bohman (vid annat tillfälle): »Restaurangen Apa [en hipp hamburgerbar i centrala Sundsvall, vars affärsmodell är byggd kring högrev och dyr hipsteröl: den typ av restaurang som fortfarande är inne i Stockholms innerstad och som därför per definition är en mycket bra restaurang och där jag bland annat sett en julledig Emil Forsberg hålla hov under en juldagskväll, reds anm] var inte en bra restaurang.«

Jag vet inte vad man ska tro.

Jag har i alla fall sagt upp min Plus-prenumeration efter det att mitt enkronas-abonnemang löpt ut. Man kan inte vara nog säker kring folk som far med osanning om medelpadska stadskärnor och högrevsburgare.

Pirkt.se kan här ha snubblat över den största härvan som rör kvällstidningen Aftonbladet och GIF Sundsvall sedan dåvarande GIF-anfallaren Stefan Silva felaktigt hängdes ut i den fejkade rårisskandal som skakade allsvenskan under hösten 2016.

Riktigt trogna läsare av den här portalen vet att jag sedan länge har en viss aversion gentemot nederländska affärsmän, efter att min ungdoms Gatufest-upplevelser till viss del smolkats på grund av den ständiga närvaron av en flamländsk köpman i dobbelindustrin. Den skrupellöse nasaren kom varje sommar dragandes på en stor vagn med ett tillhörande chokladhjul, där man sades kunna vinna allsköns godsaker i hutlösa mängder — om det inte hade varit för att den Schengen-shanghajande världsmedborgaren hade mixtrat med mekaniken.

Mannen, som hos den spelsugna men ganska snabbt snopna barnaskaran gick under namnet »Choko-Dutch«, bröt alltid upp i ett hånfullt smil som spann mellan örlob och örlob så fort det ropades om fusk efter förlorad guldpeng och med sin juridiska järnkoll på den flamländska chokladspelbranschens alla riktlinjer så lyckades han alltid insinuera att hans hjul i själva verket var riggat — men utan att fullt ut någonsin erkänna det, av rädsla för inspelningar och repressalier.

Det var länge sedan jag tänkte på de otaliga dusterna med »Choko-Dutch« och när han väl kommer på skrift så börjar man förstås fundera på vilka vägar livet hade kunnat ta sig om man inte hade stått där vid chokladhjulet och frustat om att »även nederländska gycklare torde ha någon sorts hederskodex«, utan i stället kanske befunnit sig på samma festivals skumdisco-dansgolv, där man gjort upp med sina jämnåriga i det kondomregn som av någon anledning alltid stod i centrum på alla medelpadska mellanstadiedisco-tillställningar.

Nåväl.

Jag kom att tänka på denne flamländske ruffel-och-båg-magnat då jag i veckan såg en annan holländare avslöjas för att ha bluffat till sig betydligt större belopp:

När man som barn ropade att »hjulet funkar inte som det ska!!!« efter att man blivit berövad ytterligare en guldtia hos »Choko-Dutch« så kunde han på sin höjd undslippa sig att hjulet »faktiskt funkar precis som det ska« och ge ifrån sig ett gultandat vargaflin, vilket förstås på ett halvtaffligt dolt sätt indikerade att hjulet faktiskt var riggat för att inget barn någonsin skulle få sätta tänderna i en kexchoklad av jumbostorlek.

Men inte ens »Choko-Dutch« skulle någonsin vågat svara så där arrogant om nu någon journalist* lagt korten på bordet framför honom och pekat på det uppenbara fifflandet.

*= Var det de första tecknen på Mittmedias neddragningar: att Sundsvalls Tidnings redaktion aldrig hade resurserna att gå till botten med det flamländskt registrerade chokladhjulet? Tur att Dagens Nyheter fortfarande har resurser.

Och man kan kanske ifrågasätta den medelpadska chokladlotteri-inspektionen som år efter år gav »Choko-Dutch« tillstånd att operera på området — men man kan inte ifrågasätta hela Gatufesten. Man kan dock både ifrågasätta varför en holländsk man vid det misstänkt luddiga namnet Melvin Samsom släpps i närheten av miljonfakturor på ett svenskt sjukhus — och man kan i samma veva ifrågasätta exakt hela miljardbygget av Nya Karolinska i Solna.

Den här nyheten kom också tidigare i veckan, då det verkar Dagens Nyheter bara behöver snegla åt Solna-hållet för att uppdaga en ny skandal i hundramiljonersklassen:

Jag unnar mig att ta fram ett litet internationellt gångbart lexikon på ämnet:

Franskala corruption. 

Spanska: corrupción.

Tyska: korruption. 

Nederländska: corruptie.

Svenska: Moderaterna styr Stockholms Läns Landsting.

Kulturprofilen (vars hela historia finns att lyssna på i denna eminenta P1-dokumentär) är anklagad för våldtäkt och nu är fallet uppe i tingsrätten.

Rättegången pågår, men i någon paus ville hans försvarsadvokat Björn Hurtig sticka ut näbben och ha följande fört till den journalistiska rapporteringen:

Det är inget monster det handlar om. Det är vanlig snubbe. Som dig och mig.

Jag vet inte vad advokaten vill få ut av det utspelet, men jag är rätt säker på att hans genomgående mål med hela rättegången är att hans klient inte ska dömas för våldtäkt. Jag har inte hårfästet för att vara en Mårten Schultz-expert, men jag tror att han gärna skulle acceptera en omskrivning till vilken annan typ av förmildrande brottsrubricering som helst och… är det kanske så att han för fram en sådan potentiell ny rubricering på dagordningen här?

Att han vill förändra diskursen från att handla om sexuellt våld till att handla om snubbighet och att rätten ska fokusera på vad som är vanlig snubbighet – den som jag, du och Björn Hurtig och Kulturprofilen verkar dela – så att hans klient, i egenskap av först och främst snubbe och först sedan brottsmisstänkt, till slut bara döms för en helt ny brottsrubricering, som kanske »Otillbörlig snubbighet«?

Tillbörlig snubbighet: kolla på hockey, dricka öl, high-fivea hårt, tycka att det är »najs« att »han som gjorde Sons of Anarchy har gjort en ny serie på Netflix«.

Otillbörlig snubbighet: våldta.

[Här skulle det egentligen ha varit en gråtskrattande radbrytare, men ämnet är för tungt.]

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av att sätta mig ner och författa en allomfattande vev om veckosluten. Ibland är det att få en vän (som den ifrågasatte Per Bohman) på kokning, ibland är det att lyfta upp en +++-skärmdump från dess undangömda position på min dators skrivbord och in i det strålkastarljus där både min farmor och ett par farbröder som ses på Grimsta IP om de kulna fredagskvällarna kan få syn på dem.

Jag skulle förstås vilja kunna skriva rappt och kvickt och roligt, så pass roligt att man skulle kunna lämna läsningen med mungiporna fixerade i en gråtskrattande emoji-position.

Men ofta blir det ju bara halvdant; spaningarna blir hafsiga och halvtaffligt underbyggda och istället tänker jag att man ofta lämnar en genomläsning av Fredagsveven™ med uttrycket av den kokande smilfinken (redogjord för i en tidigare upplaga av denna fredagstradition) över näbbpartiet.

Jag har länge tänkt att Messenger (ofrivilligt) perfekterat den inombords-kokande smilfinken med sin själlösa :)-emoji, men länge har jag gått och burit på vetskapen att där finns en institution som lyckats än bättre i sin utformning.

Och självklart är det inom den svenska byråkratin som behovet av att få uttrycka sin inomboende men samtidigt illa dolda ilska varit som allra störst och där IT-teknikerna därför jobbat dag och natt för att hitta en uttrycksform.

I en älskvärt svagproducerad film från ett lokalt kontor inom Skatteverket skymtade nämligen denne lille figur förbi:

Figuren är hämtad ifrån en sån digital »Är du nöjd med ditt besök hos oss idag?«-tavla och är tänkt att illustrera att en person är nöjd, men vad de snillrika IT-teknikerna på Skatteverket förstått är att människor aldrig är riktigt nöjda utan alltid går omkring med en inneboende kokning när de tvingas besöka ett skattekontor och prata moms eller redovisningar. Och den där gröne lille filuren tycker jag på ett så perfekt sätt utstrålar den typen av inneboende kokning som bara hjälpligt döljs under en fernissa av påklistrat mjuggleende.

(Det är heller inte tråkigt i videon att tanten – vars flyktiga näve man ser i stillbilden – formligen slänger sig på knappen, som om hon rättmätigt känner att »ja, exakt så där känner jag mig efter detta besök!«.)

Det är ett leende som uttrycker »allt är bra«, men som bara en medicinskt ansiktsblind människa riktigt kan tro på.

Jag vill inte utge mig för att vara någon Linn Hed-figur här, men stöter ni på den här typen av leenden i er relation:

Ja, då är det dags att ta sig för tinningarna och fundera över framtiden.

Nu har inte Pirkt.se samma IT-budget som Skatteverket, men om jag bara finge anställa en IT-tekniker för en dag så skulle allt krut läggas på att få avsluta inläggen med en motsvarande digital skylt, som läsare kunnat slänga sig över för att uttrycka den typ av högst relativa semi-nöjdhet som man känner efter att ha läst en hafsigt ihoprafsad vev.

One thought on “Fredagsveven: Var Per Bohman någonsin i Sundsvall?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *