Imorse hängde jag in min nya rödsvarta flanellskjorta längst in i garderoben. Jag köpte den i förra veckan, fyrtiofem kronor på Stadsmissionen, och nu hade den fyllt sitt syfte för den här säsongen, efter en solid insats framför en Valborgs-brasa på Riddarholmen på måndagen följt av en än viktigare insats på tisdagen, då jag lyckades se rekord-Göran Greiderlig ut på första maj.
Vi blev ett ganska stort gäng vänner som gick i Vänsterpartiets i sin tur rekordstora tåg.
En av dessa vänner i tåget har gjort sig känd för att ha en närmast extrem hållning vad gäller att försöka hålla sig utanför det mediala sökljuset, efter att han på en antirasistisk demonstration på torget i Sundsvall tackat nej till att vara med på bild i Dagbladet – i en sån liten fråga-svar-enkät – med motiveringen att »det kan bara bli fel«. Jag tror att den hållningen är i princip intakt, men när vi passerade det kungliga slottet och massorna mässade »var ska vi bo?/där ska vi bo/ockupera slottets åttahundra rum« så tog min vän tag från tårna när han skanderade »där ska vi bo!!!« för full hals, yvigt vevandes med en liten Vänsterpartiet-flagg i riktning mot slottet, som vore han en blåmålad Mel Gibson-figur på hästrygg.
Gott så, inget konstigt i det, han är vänstersympatisör så fort det mediala sökljuset är bortvänt – men efter utfallet mot det kungliga slottet så noterar denna medieskygga individ till sin fasa hur det stått en fotograf precis vid sidan om honom, framåtlutad, startklar och med fingret på avtryckaren.
Min gode vän har precis börjat ett nytt jobb, på vilket han alls inte vill lansera sig som politisk Braveheart-vilde, och det var intressant att följa hur »det kan bara bli fel«-rädslan i honom tilltog allt eftersom under promenaden. Det var som om man i hans ansikte kunde avläsa fantasier om hur fotot på honom gallskrikandes och bryskt flaggpekande mot slottet skulle få Tess Asplund-virala vingar och bli ikonisk; att den till slut skulle bli en motsvarighet på den där Banksy-tavlan där en maskerad huligan kastar en blombukett och sitta på väggarna hemma hos republikaner världen över; att han – som varit livrädd för minsta Dagbladet-enkät – skulle bli det ofrivilliga ansiktet utåt för en hel rörelse. Man kunde nästan se hur en svettpärla formades och i sedan sakta gemak rullade nerför pannloben medan han – mitt i det progressiva tågandet – scrollade Vänsterpartiets olika sociala medier för att medelst antiviralt vodoo-mumlande be till högre contentmakter att den inte basunerats ut.
(Jag tror att han klarade sig. Mig veterligen har han ännu inte blivit republikansk wall-art.)
Jag lyckades också få med mig några nya tågare, som mig veterligen aldrig satt sina arbetande fötter framför varandra i första maj-sammanhang förut. Efter tågandet, ungefär när Beatrice Elis sista toner ebbade ut i Kungsträdgården, så frågade en av mig ifall jag skulle rösta på Vänsterpartiet i höst. Och jag bara knycklade ihop ansiktet till en oförstående grimas (något jag beskrev i min senaste LTZ-text som min främsta akademiska egenskap), tittade förvånat på min vän och svarade någonting i stil med »eeeh, ja, självklart?«.
Vi hade ju precis lyssnat på Jonas Sjöstedts tal, tänkte jag, och även om han inte var i sin allra bästa talarform så hade han väl med all önskvärd tydlighet gjort klart att Vänsterpartiet är det enda riktiga vänsteralternativet i septembers val.
Men min vän verkade inte hundraprocentigt övertygad, så jag borde förstås stannat till och förtydligat ytterligare.
För det är ju ett steg för många: att lägga sin röst på Vänsterpartiet. Jag är rätt övertygad om att ett nytt parti med precis samma politik som Vänsterpartiet hade kunnat ta den svenska väljarkåren med Podemos-artad storm under 2018. Det är onekligen en faktor att Jonas Sjöstedt i nästan alla djuplodande intervjuer får förhålla sig till när K:et i partinamnet togs bort, om det inte togs bort för sent, om det alls någonsin borde ha varit där eller om inte bokstaven K egentligen är fulast i hela alfabetet och därmed borde förlora sin plats bland de tjugonio.
Jag borde därför ha stannat till, vecklat ut mitt russinskröpliga anlete och i lugn och sansat ton ställt min vän ett par sakliga frågor.
Vill hen att riskkapitalister ska kunna sko sig på svensk skola, vård och omsorg och plocka ut skattepengar i vinst som de skickar iväg till utländska skatteparadis? Nähä, nej, då är det bara Vänsterpartiet som gäller.
Tycker hen att Sverige – det land där ojämlikheten växer i princip snabbast av alla OECD-länder – ska fortsätta vara ett veritabelt skatteparadis för de allra rikaste? Nähäpp: Vänsterpartiet.
Vill personen tro på en framtid där sex timmars arbetsdag är norm på svensk arbetsmarknad och där inte folk behöver jobba sig hela vägen in i kaklet? Ja, jo, hen hade nog förstått var jag velat komma vid det laget.
Jag borde ha hanterat den situationen bättre, som personlig agitator i min närmsta vänkrets. Nu tror jag att det landar rött rätt ändå, med tanke på vilken härlig folkfest det bjöds på i tisdags.
Men kanske borde jag också hantera Pirkt.se på ett bättre sätt, vad gäller att online-agitera för en politisk vänster-gir.
Jag borde allra minst göra bättre reklam för mina alster i Länstidningen Östersund. Jag är så väldigt glad att jag fått fortsätta skriva ledartexter i den tidningen i snart två år, trots att hela den svenska klick- och delningsekonomin har gjort den här gesten i riktning mot LTZ:s redaktionsledning sedan starten:
Men kanske borde det tas ytterligare grepp som får alla liberala eller konservativa fotbollspappor i Mellannorrland att gå i kommentarsfälts-taket.
Jag har ett grepp som jag skulle vilja testa – och det gäller att utmana bilden av M-ledaren Ulf Kristersson som löpare.
I vår förra kurs läste vi bland annat en text som beskrev hur en ny typ av nyliberal supermanlighet växte fram bland dagens politiker, där de gärna skulle ha precis samma livsstil som framgångsrika företagargenier. »International business masculinity« kallade artikelförfattaren det. Manliga politiker skulle utstråla den där nivån av supereffektivitet som alla TED-talkande affärsmän gör: att man kan se på deras blotta uppenbarelse att »den där mannen var ute och sprang en mil vid 04.30 imorse och svarade på några jobbmejl under stretchingen efteråt«. Att de osar effektivitet så till den milda grad att de i kassan på stammis-juicestället inte ens behöver fråga ifall man ska ta acai-smoothien »to-go« för att blotta tanken på att man skulle ha tid att bara sitta ner och dricka samtidigt ter sig bisarr.
Ulf Kristersson är »international business masculinity«. Som exempel på det tog en klasskompis upp en text i tidningen Café på ett seminarium, där Moderaternas partiledare gladeligen berättar att han springer milen på 41 minuter och 15 sekunder. I samma intervju svarar han »nej, usch!« på frågan ifall han är »en sån där där näringslivsman som skriver maratontider i ditt cv«, strax efter att han självmant tillagt att det minsann var med 1,5 procents lutning på löpbandet som han sprang sitt rekord på.
Samma klasskompis länkade mig nyligen också det här klippet, där Ulf Kristersson får demonstrera sitt löpsteg i en Instagram-reklam för Moderaternas hurtighet:
Och jag tycker att det kastar ett skumt ljus över löparen Ulf Kristersson.
Först och främst: vill han göra sken av att han brukar löpa i den frillan? Jag har inte sett honom i en torrare och mer tv-fixad frisyr ens i en livesänd SVT-debatt.
Och nu är inte jag någon expert på långdistans-löpsteg – men ser det inte… lite konstigt ut? Han springer med nävarna intill höfterna, armbågarna tryckta bakåt, samtidigt som han trycker bröstet framåt, så att hela armarna hamnar liksom bakom honom? Det kan inte vara det mest effektiva sättet för en femtioåring att springa en mil på??? Klarar man verkligen av milen på dryga fyrtio minuter med den löptekniken? Han ser ut att stupa framåt för varje steg!
[Konstpaus. Precis så lång som den som hinner passera från det att Ulf plockar ur sina nya iPhone-hörlurar och innan han– som efter ett klartecken från kameramannen –kliver in i bild och säger »hej alla moderater!«.]
Och varför klipper kameramannen bort slutet på den omständliga knytning som Kristersson gör av sina löparskor? Gick den märkligt utformade rosetten verkligen ihop? Har han ens knutit ett par löpardojor förut?
Så många frågor.
Jag hymlar inte med att jag är part i mål här: jag vill verkligen att den märkliga framgångsvåg som Ulf Kristersson verkar rida på ska avta. Och då jag inte tycker att budskap som »lägre löner för typ alla som inte redan är rätt rika« och vaga »vi ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna, bara vara ett light-SD«-utspel borde vara sådant som leder till opinionsmässig framgång så kan jag inte härleda Kristersson-succén till mycket annat än att många vill ha en man som utstrålar »international business masculinity« som ledare för sitt land.
Jag skulle vilja se Ulf Kristersson testas på just den punkten: att någon skjutjärnsreporter vågar sträcka fram ett par löpardojor och säga att de har ställt in löpbandet på rätt hastighet och lutning för ett milspass.
Jag antar att det skulle kunna utmynna i sådana här scener:
Nej, här är jag ogint elak mot löparen Ulf Kristersson. Ovanstående scener är från när han får frågor om den lägenhet – avsedd för svårt sjuka, hemlösa och utsatta kvinnor – som han tillskansat sig via sina kontakter som socialborgarråd. Det är ju politikern Ulf Kristersson som försvinner iväg (kanske i 41-minuter-på-milen-tempo?) där, inte löparen.
Det om det. Nu ska jag bara se på när fotbollsintresserade fäder, som under våren kunnat gotta sig i ett flöde av rena, opolitiska GIF-texter, bildar små M-löplag och joggar iväg från den här portalen för gott.
Tänker inte jogga härifrån för läser dina politiska inlägg som underhållning :)
När rasistnazisterna i alliansen sänkte skatterna något så blev resultatet trots vänstern rasande att de totala skatteintäkterna till staten ökade!! Jag tycker du kan diskutera hur detta sinnesjuka resultat kunde uppstå med dina vänsterkompisar nästa gång ni träffas.
Jag vänder mig emot att socialism uppmanar till stöld, förtrycker människor, gör dem till offer och aldrig har fungerat som ekonomiskt system någonstans någonsin.
Jag visste väl att det här var tån att trampa på för att få till vevning i kommentarsfältet. Ctrl+F:ar man denna portals kommentarsfält på meningen ”totala skatteintäkterna till staten ökade” så skulle internet gå sönder av den mängd träffar som skulle behöva sökas fram.
Jag, för hundrade gången [Sätter mig på huk, talar tydligt, som till ett barn]: Ja, skatteintäkterna i absoluta tal – i kronor räknat – gick upp under Alliansen. Men enkom tack vare demografi och inflation. Under samma period gick en Daim-strut från att kosta 12 till typ 45 kronor. Gratulerar till att i all framtid kunna höfthänvisa till detta icke-argument. Trist dock om du själv ska behöva luras av idén om att sänkta skatter för medelklassen och ökade skatteintäkter går hand i hand.
Det är inte ett icke argument, det du inte förstår är att vänstern enda argument om att öka skatteuttaget för de som jobbar för att ge som bidrag till de som inte gör det kommer inte fungera i längden för det finns något som heter avtagande marginalnytta. Du kan ju googla begrepper för jag misstänker att du inte vet vad det innebär. Thatcher uttryckte det bra gällande socialism: ”the problem with socialism is that eventually you run out of other peoples money”
Aaaah. Jag har fått en thatcherist på kommentarsfältshalsen. Om man tycker som henne – att fattigdom är ett karaktärsfel hos individen – så är det förstås svårt att hitta någon sorts gemensam förståelse.
Äsch, jag ska sluta klaga på den helt oreglerade marknaden, den verkar fungera alldeles utmärkt: https://twitter.com/J_Bloodworth/status/991424030010945536
Varför inte bemöta det jag skriver istället för att prata Thatscher? Du drar ner brallorna på dig själv…
Bara för något år sedan var flera framstående vänsterpartister och vevade i sociala medier om hur positiv utvecklingen var i Venezuela iom införandet av socialism, nu är det tyst iom att nyheter kommer om att invånarna svälter ihjäl och måste leta mat på soptippar för att överleva.
Är det konstigt att man gillar att uttalade socialister kommit till makten om man själv är socialist? Är det konstigt att man sedan med självklarhet fördömer utvecklingen när fullkomligt spårar ut och Maduro ikläder sig en roll som diktator?
Apropå socialism generellt, nu när du inte dragit på dig joggingskorna och försvunnit iväg i Uffe K-tempo (vilket är trevligt!!!): när skulle du säga att Sverige har gått som bäst som land?
Drar du ingen slutsats alls av att socialism aldrig fungerat i praktiken, nästa gång blir det säkert skitbra ?
Glabalt sätt så har nog Sverige gått som bäst från sekelskiftet fram till 1970 tack vare frihandel, fri konkurrens och att vi kunde hålla kommunism/socialism borta från vårat land. 1970 var vi världens fjärde rika land.
Ursäkta… hur många av de åren hade Sverige en icke-socialistisk regering? ?
Tack för en fin 1:a maj post/vev Pirkt!
Hävdar du att socialdemokratisk och socialistisk är samma sak?
Prova att googla ”demokratisk socialism”. Ja, den svenska socialdemokratin har varit en socialistisk rörelse. Tro det eller ej.
Hehe, tack Pelle. Och ja… jag zonade ut lite, dels för att jag blev upptagen men dels också eftersom jag och Ewa egentligen verkade ungefär överens i sak: Sverige gick som bäst ungefär fram till dess att den socialistiska samhällsutvecklingen tappade kraft och tro.
Riktigt bra 1a maj-inlägg. För mig finns det inga andra alternativ än att rösta på Vänsterpartiet i kommande val. För mig handlar det inte om hur mycket jag personligen tjänar utan det är en ideologisk fråga där vi måste fundera om vi vill ha ett land där vi fortsatt ger alla samma möjligheter och kan garantera en välfärd / fungerande skola för alla i samhället. Sveriges välfärd kan och ska inte fungera som ett företag, det gör mig extremt upprörd att se hur långt vi kommit i att sälja ut det helt.
Fortsätt gärna med sådana här inlägg mellan Giffarnas matcher.
Subjektiv här, men: bra analys, Jocke! Och stort tack för uppmuntran.